Mummel om systerskap

Väcks av telefonen, och det gör inget, för det är min Älskadesystervän.

Min bästa vän. Och lillasyster. Syster och vän - det är ingen given sak.

Har två till, och vi har inget gemensamt. Inte mycket utom blodet, då.

Trots det är det såhär: jag vet, och de vet, att om hjälp och stöd behövs ställer vi upp för varann. Är det inte underligt?
Numera är det så att vi träffas ytterst sällan, och inte heller pratar i telefon särskilt ofta. Vi lever liv som skiljer sej för mycket, och har värderingar som också skiljer sej för mycket.

Inte jag och Älskadesystervän, där går telefonlinjerna över milen som skiljer varma, trots att vi är väldigt olika, lever olika liv och tycker olika saker om det mesta - men ändå... Hon är den som står mej närmast, så är det bara.

De andra? Skulle kunna vara vemsomhelst.

Utom då det kniper. Då jävlar. Då finns vi där, för varann, trots allt som annars står emellan.

Det är en kraft icke att förakta. Faktiskt.

Mummel om utmattning

Nu är det både fysisk och emotionell utmattning, tror jag.

Såhär: vakna, gråta, ta första samtalet. Stånga pannan blodig. Gråta igen. Nästa samtal. Och så vidare.

Mellan: jobba, sova. Inte äta värst mycket. Åtminstone inget nyttigt. Har inte lyckats ta mej till affären på hela veckan, för mycket annat att hinna med.

Läge: utskriven dotter. Inte klart med medicinutdelning, eftersom ingen vill betala. Psykiatrin säger att de kan erbjuda hämtning varje kväll. Vilket inte kommer att fungera, hon kommer inte att fixa det.
Kommunen säger: landstinget har dragit ner på sin hemsjukvård, den finns på kontorstid. Landstinget har visserligen köpt tjänsten hemsjukvård från kommunen - men bara för somatiskt sjuka, inte för såna med psykiska funktionshinder...

Hänger nån med?

Där satt vi, på vårdplansmöte, med kommun och vård och mej och dottern och alla var överens om att det är helt nödvändigt att nån kommer med medicin åt henne på kvällen, eftersom det är då hon brukar glömma att ta den. Så samlar hon på sej en bunt piller, särskilt om hon får hämta 3 gånger i veckan.
Okej. Alla ense. Borde inte vara problem. Men: se ovan.

Ringer och ringer och gråter och gråter och undrar vad de här rent fysiska felen de hittat kan innebära. En störning i vänster temporallob - kan förklara mycket av hennes symtom. Hjärtat? Ingen fara, hon ligger på vad som betecknas som normala värden trots att båda hjärtklaffarna läcker. Koll en gång per år, om hon inte får symtom.

Men ändå. Att det ska krävas att en läkare med utbildning i annat land, ett land där man tydligen ser på medicin holistiskt, ser att människan är en helhet med kropp och psyke, inte kropp eller psyke - det är inte riktigt klokt.

Och det värsta i sammanhanget är att läkaren, som btw råkar vara dubbelspecialist, psykiatri och neurologi, får fan för att h*n är "för somatisk"...

Världen är vrickad, och jag också. Mer vrickad för var dag som går, och just nu önskar jag verkligen att jag inte (ännu en gång...) sagt nej till lite lugnande piller...

Adventshelvetet måste också ordnas, annars är jag inte värd mycket när lilleman kommer.

Mañana...

Mummel om kyla

Det är kallt, på alla vis.

Avstängd kyla inne, snöstormskyla ute.

Inga känslor, nästan. Jag ringer de samtal jag måste ringa - som till soc, igen, med uppdaterad info om besked om fysiskt tillstånd och hur detta påverkar dotter - och tar emot de samtal som kommer.
Tid hos läkaren, familjesamtal, kallar de det. Det funkar finemang, jobbar kväll den här veckan.

Och kvällsjobbet är jävligt ångestframkallande, trots att det inte ens inletts. Som sagt, snöstorm. Vilket innebär taskiga vägar, vilket innebär en hög olycksrisk, båda för andra och för runtåkande lokalreportrar.

Men - det får lov att gå?

På nåt vis gör det ju det. Just idag är det alldeles extra överjävligt eftersom kroppen är ordentligt risig, vänsterarmen brinner och vill inte riktigt hänga med, och det varma badet var iofs trevligt men gjorde ingen större skillnad på spänningsgrad i ryggmuskulaturen.

Jag önskar jag hade råd med massage.... (gnäll gnäll gnäll gnäll gnäll ....)

Mummel om ägglossning och kattungar

Det är en fascinerande upplevelse varje månad, det där med ägglossning.

Är det inte mystiskt hur man plötsligt börjar fundera i sexuella termer över karlar man inte skulle titta två gånger på då det är dags?

Jag är glad att jag brukar inse varför ganska snabbt. Typ innan jag tror att jag faktiskt blivit galen på riktigt.
Det går ju över rätt snabbt, menar jag. Och då är allt som vanligt igen...

Vi har varit hos Dottern, som har helgpermis. Pojkvännen är där, hon är inte ensam, så jag förmodar att jag kan vara ganska lugn...
Till skillnad från den stackars lille kattungen hon skaffat, den som fått ha en massa fostermammor nu när matte varit på sjukhus. Han är inte lugn. Populär hos lillebror, som viskade: "Det är roligt att vara här, mamma..." när vi fått kaffe och glass och en mugg vatten till den som inte drack kaffe.

Han var rädd för kissekatten, den lille. Men vägrade att erkänna det.

Jag har ett nytt sår, ett kattklosår. Det var längelängesen, och jag längtar fortfarande efter den stilla ro en katt kan ge.

När den vuxit upp, vill säga - lillebror och kissekatt rev nästan lägenheten, och jag var nog den som spann mest där.

En underlig känsla. Nästan som normalt.

Åratals misstag kan ha lett till....

Ja, vadå?

Nu: störningar hittade både på EKG och EEG.

Hjärtat är högst troligt inget farligt, men ultraljud nu beställt.
Hjärnan? Vem vet. Det finns störningar i vänstra hjärnhalvan.

"Mamma, jag är rädd", sa hon när hon ringde efter att läkaren berättat för henne. Och jag, jag börjar prata, om att det här är bra, nu kan det ju bli lite fart på allting, nu kanske de undersöker henne ordentligt, nununu...

Samtidigt är jag rasande. Skräckslagen. Vansinnig. Skiträdd.

Alla dessa år. Alla dessa års kamp för henne, för familjen, för mej själv också, för att hon ska få hjälp med vad-det-nu-är som är fel - men ingen har ännu försökt ta reda på vad som är fel, så är det.

Kanske nu. Kanske får vi förklaring på vad som påverkar henne, ger symtom, nu. Kanske är det hjärnan.

Jag - jag är mitt i kaos, igen, med motstridiga känslor som slåss. Och i chock, kan jag tro.

Misstag med ansvarsfrihet

Idag diskuterades det på jobbet. Om hur vridet allt blivit, mot pengar, prylar, perfektion.

Om att de icke-perfekta inte längre har en plats, att vi inte längre görs ansvariga för t ex vårt uppförande i trafiken, utan det är samhällets problem, vägarna är farliga...

Eller hur ungarna inte kan uppföra sej. I trafiken, utanför den, same shit. Samhället släpper ut dom för tidigt.

Men herregud! Är det inte mitt ansvar längre? Ska jag nu sätta mej ner, korsa armarna, säga: Nää, det är inte mitt ansvar att kämpa för mitt barn, det är samhällets ansvar att se till att allt händer???

Jag menar förstås inte att samhället inte har ett ansvar: mina resurser är begränsade. Jag är inte utbildad för att ta hand om en psykiskt störd person.
Jag har slitit som ett djur för att ta hand om och uppfostra henne, föda och klä och älska och allt som man ska göra som förälder, och jag har faktiskt lyckats hålla henne drogfri och utan kriminell belastning, till skillnad från många andra ungar som lider av samma störning - självmedicinering med droger är oerhört vanlig, och för att finansiera drogmissbruk finns inte många alternativ förutom kriminalitet. Eller prostitution, då, det är ju inte olagligt.

Men ändå... Jag läser om fallet i Rödeby på Newsmill, och har svårt att få rätsida på alltihop. Jag anser inte att det är rätt att bryta mot lagen, och jag avskyr våld, vapen och alla dess följder, det vill jag säga. Men: vem ansvarar för dessa barns uppförande? Om det inte är så att det är de själva, är det då inte de vuxna som finns i deras omgivning? Föräldrar? Alla som ser att de bär sej åt som svin mot en riktigt utsatt människa, alla som ser hur de skrämmer och trakasserar, är inte de ansvariga också? Är inte vi, som tillåter att sådant här får hända i vårt samhälle?

För det går inte att använda "samhället" som nån sorts ursäkt eller syndabock. För samhället, det är vi.

Tillrättat misstag

En sak har jag slutat med: att koppla med jobbtelefonen till mobilen då jag går hem.

Det är väl ett klart framsteg?

Mummel om tappad sug, igen

Jag orkar inte.
Förstås fortsätter jag ändå. Jag har lovat, och då gör jag.

Mejlar. Tänker. Vad göra? Finns det nåt jag kan göra?

Och så orkar jag inte.

Jobbade till... Sent. Mina föräldrar ställde upp, hämtade lilleman, han fick duscha (en av hans favvogrejor hos mormor och morfar, dom har en cool duschkabin!), ligga och mysa och titta på tv på mormors säng. Men ändå.
Det blir ju så jävla uselt. Rusa in, tacka, hem, göra varm choklad med limpmacka som paniklösning (mycket uppskattat, men ändå, som sagt) och sen läggdags.

Så då blir det som det blir. När lillen säger: "För mysets skull, mamma - får jag sova i din säng?" säger jag givetvis ja. Och sover. Det var skönt, nödvändigt, och jag kanske känner mej rätt okej efter en natts sömn...
Med den lille bredvid sover jag, trots att han är het som en kamin och mer liknar en propeller än nåt annat då han sover. Eller kanske just därför.

Nu undrar jag vad jag ska göra, förutom att vänta på svar från socialutskottets ordförande. Jo, jag har mejlat. Det är ju trots allt socialutskottet som fattar såna beslut, om utskrivning av intagna på behandlingshem. Jag/vi vill ha ut informationen om på vilka grunder beslut fattats om inskrivning och framförallt om utskrivningen.

Nu är det väntan. Hopp - det var längesen.

Misstag att hoppas

Jag lovar, mot bättre vetande, min dotter att jag inte ska ge upp.

Jag fortsätter.

Men hur? Vi kommer ingenstans, och det tyngsta argumentet för utskrivning ("hon är myndig, vi måste ta hänsyn till hennes önskan") betyder inget nu när hennes önskan är inskrivning igen.

Så nu är jag officiellt, och ganska högljutt får jag erkänna med skam i rösten, Osams...

Med socialen. Vad som än sägs om psykvården: de gör allt för att hjälpa henne. Så icke socialen. Alla bleka uttalanden, som t ex att det är möjligt för henne att få vård upp till 21 års ålder, det är inte kört för att hon skrivs ut från behandlingshemmet, visar sej vara skitsnack.

Drunknande i den ekonomiska krisen, med sjunkande statsbidrag till kommunerna och nedskärningar.
En individ betyder noll och intet i den politiska ekonomin. Och jag kommer på mej själv med att fundera över prioriteringarna som görs: mitt barn, denna unga kvinna som har enorma resurser men är psykiskt störd och behöver ett stort, stort stöd just nu, får ingen behandling. Men den där obotliga alkisen som kommer att ta återfall direkt då han kommer ut, han får det.

Jag skäms över mej själv, de där tankarna är ovärdiga, man kan skall bör inte ställa människors liv emot varandra på det viset - men hur kan jag inte??? Jag vet ju åtminstone två missbrukare som just nu får vård som inte är ett dugg intresserade av att hålla sej nyktra, de får en tids "semester", får vila sej, får ge kroppen en tids paus, och givetvis undrar jag hur besluten tas i dessa spartider.

Hur tänker soc? Beror det på vem som just den dagen sitter och fattar beslut?

Och hittills är den enda motivering jag fått till varför de ändrade allt efter det där mötet "...jag fick nya direktiv från min enhetschef..."

Intressant: läkaren, som satt med på det där mötet i augusti, ställde samma frågor som jag gjorde angående varför utslussningen försvann, varför socialförvaltningen dagen efter vårt möte där alla var så överens ändrade på allt...

Oj, glömde nåt... Förutom ovanstående sägs även: "...jag skulle ha läst journalen bättre..."

Fy fan. Dessa papper... "Det står i våra papper", säger de, och då spelar det ingen roll om det som står i deras papper inte har nåt med verkligheten att göra, andras verklighet, vill säga. Det som står i socialens papper är Verkligheten, om ni inte visste det.

Mummel i morfars fåtölj

Så. Där sitter jag, i morfarsfåtöljen, en sliten öronlappsfåtölj. I den satt min morfar och lyssnade på radio, då när han blivit gammal och skruttig och inte ens tog en Dr Special till kvällen eftersom mormor tyckte att det var onyttigt, inte nyttigt som han ansåg.

Tittar på de numera slitna armstöden, och googlar anti-makass (mindre textil tygbit som används på stoppade möbler som skydd mot fettfläckar från håret. Namnet kommer av att den hårolja som användes när anordningen kom i bruk var makassarolja.
Antimakassen utgörs ofta av samma tyg som möbeltyget i sig, eller en helt avvikande tygbit, beroende på vad som estetiskt harmonierar bäst mot klädseln som sådan. Tidigare var antimakassen oftast broderad eller virkad, allt enligt Wikipedia) eftersom de ser för jävligt ut och ordet kommer flygande, sådär som plastrong gjorde igår....

Vad nu det har med något att göra. Förutom att det kanske visar hur mina förvirrade tankar kan gå, och hur fascinerad, nästan på gränsen till perversion, jag är av ord.

Där sitter jag, iallafall, och stickar.
Som sagt.

Problemet är att de röda sockorna (färdiga) och de röda pulsvärmarna, eller torgvantarna, eller vilket ord man vill eller tycker bäst om att använda (påbörjade) ger en otrolig ångest.

Varannan centimeter ungefär slutar i tårar. Så fortsätter jag, och tänker att det är faktiskt något jag kan göra - sticka något hon vill ha, något som kanske ger en gnutta glädje i hennes mörker.

Jag blir illamående och livrädd och kan inte stoppa associationskedjan: stickar röda sockor/vantar - dotter - låst avdelning - möte måndag.

Möte måndag. Vårdplan. Soc. Att nå fram till soc. Omöjligt. Och om det inte går - fortsättning.

Jag var grym mot min son igår, så grym...

Han säger: "Det blir bra mamma, det måste bli bra, vad kan bli sämre nu?" och jag svarar honom. Säger att just nu är hon trygg, det är hon när hon är på sjukhus, men efter måndag kan det bli början av en ny cykel. Utskrivning. Hon skickas hem till sin lägenhet med tid hos läkare eller psykolog eller båda, och den där larmknappen som enda trygghet. Ett eller annat telefonsamtal eller besök från den där stödpersonen hon inte litar på, stödpersonen som upplyst om att hon inte har nåt att göra med dotterns mående utan enbart det praktiska och därför inte pratar med henne om nånting förutom praktiska saker.

Har vi tur trycker hon på larmet, och blir inlagd igen. Om ett par dagar eller veckor.

Annars dör hon.

Mummel om raggsockor

Jag stickar igen...

Nu har jag fått en beställning: ett par raggsockor och ett par pulsvärmare. Röda.

Det är dottern som vill ha, och röttröttrött är bra, och inte det minsta överraskande - hon är sosse. Djupt och övertygat.
(Sonen är å andra sidan blå, så jag har visst lyckats med att uppfostra dem att tänka själva politiskt, att bilda sej egna uppfattningar. Det har varit vilda diskussioner hemma förr, kan jag säga...)

Så det blev rött garn.

Pojkvännen vill ha blå sockor, men han har storlek 45 och är väldigt, väldigt färsk.

Jag avvaktar alltså åtminstone ett par veckor innan jag investerar mina fattiga slantar i såpass mycket blått raggsocksgarn.

Sen. Kanske...

Mummel om min dotter

Igår pratade jag med dotterns fd kontaktperson på behandlingshemmet, och det fick mej att fundera...

Min dotter är en otroligt charmerande, karismatisk, intelligent och rolig typ. Hon har... Hon har en trollkrets, en lysande skinande trollkrets som människor dras in i. Hon är älskansvärd och underbar. Hon berör.

När hon vill. Eller kan?

Då är hon allt det där, och drar människor till sej, som nattflyn till en lampa. De gör allt för henne, allt och lite till. Som jag.

Sen kan det vända på en femöring. Hon blir grym, otäck och riktigt nasty. Eller är det sjukdomen? Det lättaste vore väl att säga så: det är sjukdomen. Så lätt är det dock inte, tror jag, även om det förstås är en del i det.

Hon är en utnyttjare. Hon tar det hon vill ha, kräver det hon vill ha, och kan sedan släppa, rakt ner. Pang! så ligger man där, sönderslagen.

För min del krävs inte mycket nu, det ska jag erkänna. Som igår. När jag hetsade från jobbet till sjukhuset, skuttade dit i min sjuka (döende?) bil, eftersom hon sagt att hon ville att jag skulle komma.
Det var ett gäng vänner där, ett hov, kan man säga. Inne i trollkretsen. Och jag kände att hon höll avstånd till mej - men hon ville ju att jag skulle komma?
En stund senare - en kvart, kanske? - tog hon tag i mej och sa att nu skulle hon slänga ut mej, följde mej till dörren, och ville låna mera pengar.

Förstås. Pengar eller cigg. Det vill hon ha av mej nu, och det gör ont. Efter tjafs med soc (som sagt till henne att fråga mej om jag kunde fixa hemförsäkring åt henne, och jag blev vrång, eftersom de upplyst om att jag ska vara bara mamma, inte lägga mej i, och framförallt: att de minsann har resurser att ta hand om henne, då kan minsann hennes vad-hon-nu-är sköta sitt jobb och hjälpa henne med det praktiska vilket ju är hennes jobb, för hela fridens namn!) och en massa ångest över hur jag inte kan trolla och ordna allt visar det sej alltså att det inte är mej hon vill ha, det är pengar.
Eller cigg, då. Det gör ont.

Är jag dum nu?

Mummel om ensamhet

Jag tänker på hur många som, liksom jag, sitter i ensamheten.

Den där totala, den man känner när nånting i familjen är fel, när nånting inte följer normen, när något, eller någon, faller utanför ramen.

Jag vet, verkligen vet, att det inte är så. Jag vet att det finns många, många andra som är i nästan exakt samma situation som jag, fångad mellan myndigheter, på väg att krossas mellan de malande kvarnarna som är det enorma gapet mellan politik och verklighet.

Jag vet hur jag grät när jag lyssnade på politikern som pratade om att "minimera institutionsplaceringar". Jag vet hur chockade andra blir då jag berättar om hur det är, här ute i verkligheten. Hur många som drabbas - en sjuk människa i en familj trasar sönder hela väven, man blir lösa trådar som fladdrar utan fäste.

Pratade med min äldste son igår, och jag vet att jag är en alldeles otroligt usel mamma till honom just nu. Hans vardagsproblem, hans lyxproblem, berör mej inte, och det är ett svek.
För honom är de det värsta. För mej är de bagateller...

Han orkar inte. Han sa: "Mamma, jag känner inget längre" då jag berättade om senaste incidenten, om självskadorna som ledde till den nuvarande inläggningen.

Och jag förstår honom. Jag förstår honom totalt, eftersom jag själv är på den platsen ibland: jag känner ingenting, jag orkar helt enkelt inte reagera känslomässigt, jag bara gör.

Gör det som måste göras. Ungefär, iallafall. Ibland inte ens det. Ibland låser jag bara dörren och låtsas att allt är bra. Att vi är tillbaka till när det var jag, storebror och lillasyster, när vi var familj och... Ja, och vad? När allt fortfarande var Normalt.

Hon har börjat ha tätare kontakt med sin pappa, vilket är både bra och dåligt. Bra för att hon vill det, för att hon behöver det, för att hon längtar. Dåligt för att hon kommer att gå på ännu en smäll, och tyvärr är det så att de värsta händelserna kommit i sådana situationer - efter en tids kontakt (på hennes initiativ, förstås) kraschar det hela, när hon ännu en gång inser att han inte kommer att förändras. Att det som är genetiskt i den här störningen kommer från honom, och att han är precis lika narcissistisk och egofixerad som hon - det är en jävligt taskig kombination, kan jag tala om.

Så nu är det på gång igen. Hon kommer att dyrka sin pappa ett tag, han kommer att vara bäst i världen, och troligen flyttar hon dit eftersom "jag vill lära känna min pappa ordentligt."
Och sen... Sen blir det åt helvete.

Ska jag tänka på det nu? Ska jag ö h t fundera på hur jag ska hantera allt sen när det kraschat igen?

O nej. Jag orkar inte. Men det gnager. Hela tiden. Jag är rädd.

Misstag att börja tänka

Vaknade klockan 4.22, fantastiskt kissnödig...

Sen var det förstås kört. Tittade på min lille, mitt ljus i livet, där han låg och sov. Tänk, när de sover så syns bebisdragen, det är inte riktigt klokt...

Jag kunde inte ens försöka att somna om, eftersom jag genast började tänka. Sover hon, eller vaknar jag därför att hon har det svårt?
Sådär som det var natten till fredag, när jag inte kunde somna hur jag än försökte och min dotter hade panikattacker och rispade sej.

Jag vet inte om jag vågar ringa, ens, men vet ju att jag borde. Borde och ska, det ska jag.
I eftermiddag ska jag dit. Jag vet inte ännu hur jag ska klara av det, men jag ska klara av det.

För hennes skull, men också för min egen. För att visa mej själv och för henne att jag finns. Finns som mamma, hennes mamma.

Men nu, nu ska jag njuta av de timmar jag har med lillebror. Han är f n rockstjärna, men nysydd mantel i vinrött och mörkgrönt, och sönderspelad elgitarr. Så snygg! Vi packar lite, och han ritar en underbar farsdags-teckning att följa med paketet, en slips han gjort på fritids!

Mummel om o-verkligheten

Försöka få bilen att gå. Åka runt, in på Lidl - en massa godis. Sen ner på stan, bokhandeln: tomma cd-skivor och permanenta pennor, nån sorts barngrejor, som bokmärken fast ändå inte.
Och leksaksaffären, present till lillebrors tjej - bokmärken.

Bilen startar, hoppar fram, låter som kriget, men går ända hem.

Sen bara lillebror och jag, han syr på sitt Pingubroderi, jag stickar tumvantar, tv:n på, godis och godis, och sen mat.

Hela tiden mal det i mej: du är en dålig mamma, din unge är på sjukhus och du är inte där och hälsar på, inte på två dagar, du sätter ett av dina barn före det andra...

Och det gör jag. Jag tar bara inte med mej lillebror dit upp, det gör jag inte. Tillochmed jag tycker att det är skitotäckt. Mannen med kalsongerna på utsidan av sina byxor, som går och sjunger. Kvinnan som som skriker högt, skrattar hysteriskt, för samtal med nån som inte syns.

Han ska inte se det, så är det bara, och mina föräldrar är bortresta till den fest jag nu inte åkt till eftersom jag bara måste vara här, i närheten.

Första natten på avdelningen hade hon ett otal panikattacker, och lyckades rispa sej. Så var det. Inatt var det visst lugnare. Men ändå.

Jag vet inte. Får liksom ingen ordning på det. Inte på mej själv, inte på hur mitt liv ser ut, inte på nånting. Jag förstår inte att det är så här det är.

Jag frågar henne: ska jag göra si? Ska jag göra så?
Hon svarar, ja eller nej. Det är ett enormt framsteg. Men hon kan inte svara Dem, ingen som gör att hon känner sej pressad, då blir hon tyst, går in i sej själv, blir nästan katatonisk.

SÅ jag gör. Jag gör, och jag säger, och jag checkar och dubbelcheckar med henne: vill du det här???

Fy fan, vad jag är trött. Och förvirrad. Avskuren, distanserad.

Mummel om uppgivenhet

...och så är det dags. Igen. Åter. Cirkel.

Nu har hon skurit sej, och det är så förbannat onödigt, inte sen midsommar har det hänt.

Och ja, hon är på sjukhus, psykavdelning, och både hon och jag hoppas och hoppas att hon får stanna ett par dagar, över helgen, tills...

"...vi hoppas att hon får stanna tills en ordentligt vårdplan har gjorts upp..." Citat soc, när jag äntligen efter hela dagen fick tag på nån.

Den där vårdplanen jag krävde skulle finnas innan hon skrevs ut från behandlingshemmet. Hej hopp.

De vill inte prata med mej på soc längre, och det kan jag iofs förstå, det kan inte vara kul att bli ifrågasatt på det här viset - men vad förväntar de sej, egentligen? Att jag ska stötta dem i besluten som så helt uppenbart sätter min dotters liv på spel?

Jag var hos henne rätt många timmar igår kväll, och vi pratade och pratade, om mycket. Hon pratar med mej, och det känns väldigt bra.
Vi pratade om hur svårt det är för henne att fixa det här, hur svårt det är att orka, och hur mycket hon längtar tillbaka till behandlingshemmet, dess struktur och personal, känslan av att det fanns riktning och mål - allt det där hon inte känner nu.

Jag vet inte hur jag ska nå fram till soc med det här, att de inte kan utgå ifrån "normaltänkande" vad gäller henne, att hon, med den väldigt komplexa psykiatriska bild hon har, tänker helt annorlunda jämfört med dem.

Hon vill ha mej med. Hon säger: "Du vet ju att jag blir stum, eller bara håller med, mamma, du kan ju säga det jag vill ha sagt", och jag tänker att ja, så är det, och minns vad soctanten sa:
"Du ska inte tänka och tycka åt henne."

Så sa hon i telefon igår. Det är helt uppenbart att de inte vill ha mej med i det här, att de anser att jag på nåt vis stör, men de förstår ju inte...? Det är faktiskt så att hon inte kan prata i de där situationerna, vilket hon upplyst om, också...

Men jag är besvärlig. En jävla pain in the ass, helt enkelt. Jag kräver saker. För hennes del.

"Du ska fokusera på att bara vara hennes mamma, du har inte resurser att hjälpa henne", sa soctanten också, och jag kände att jag var riktigt duktig när jag inte bad henne dra åt helvete och titta på hur mycket de har hjälpt henne.

Och idag? Idag är jag trött, och har tagit ledigt. Ska hämta lillebror tidigt, och ha en skön eftermiddag och kväll med honom, bara vara småungemamma...

Mummel om rädslor

Igår ringde jag dottern.

Hon mår inte bra, inte bra alls. Jag sa: "Kan du inte komma hem en kväll, så att vi kan sitta och prata i lugn och ro, jag tycker att det är viktigt...?"
"Joo", sa hon. "Kanske kommer jag ikväll, men jag lovar inget."

Hon kom inte. Tyvärr.

Hon trivs inte med skolan, de två ynkliga dagar hon går dit per vecka. "Det är inget för mej", säger hon, och jag känner mej tillbakakastad i onda cirkeln, den vi varit i så ofta. Ett par, tre veckors "åååå, vad allt är kul och spännande!" och sen - nobben, dissning, inget för henne... Det är då det brukar börja, självskadandet. Hon känner sej - igen - som misslyckad. Istället för att bita ihop och hänga i och försöka ta sej över de tråkiga tiderna ger hon upp och börjar ta ut sitt "misslyckande" på sej själv.

Nu är jag väldigt, väldigt rädd igen. Hon har inte pratat med nån på soc om de här känslorna angående skolan, eller sej själv, och jag vet inte hur det funkar på psyk för henne. Men jag har mina misstankar. Jag känner igen tecknen när hon går in i det här... Ja, det här sättet att tänka, se på sej själv. Det är då hon behöver ordentligt stöd från terapeuter/psykologer/läkare hon litar på. Vilket hon förstås inte har än, eftersom det tar lång tid att bygga upp, och hon inte fick nån tid alls till det innan utskrivningen från behandlingshemmet.

Jag vet inte om jag kan ringa dit och fråga vad jag ska göra. Soc har jag inget förtroende för, och psykmottagningen har jag inga kontakter med, tyvärr och förstås. Hon är ju vuxen nu...

Jag hoppas hon kommer ikväll. Det skulle passa ovanligt bra, eftersom lillebror sover över hos mormor och morfar.

Jag hoppas hon kommer.

Mummel om ditt och datt

Ännu en dag genomlevd, och produktiv har jag varit också. Fanimej.

Politik, politik, politik - booooooring!!! Att göra lokalpolitik läsbart är en utmaning som jag förmodligen inte lyckades fixa till idag, men fem grejor blev det. Vilket är för mycket. Undrar vilka dom ställer???

Lilleman tjurade ur och vägrade låta mej anta min faders erbjudande om hjälp med att bogsera den icke-fungerande (igen!) bilen till hans garage för däcksbyte och upptorkning... Eventuellt kan gamle farbror B som kommer på besök imorgon och faktiskt vet nånting om bilar ta en koll - och om undrens tid inte är förbi åtminstone kunna klura ut vad som är fel. Sen kan jag åtgärda. Kanske.

Eftersom jag varit sjukskriven en längre period är jag extrafattig nu, vilket passar ovanligt dåligt såhär inför jul och allt. För det blir ju inför jul som minuset kommer...

Förra veckan började jag grina som en liten unge hemma hos mamma och pappa när min mindre finkänslige far drog igång om att det minsann är helt rätt att sjukskrivna ska få mindre pengar än dom som jobbar, jojomensan, det har varit alldeles för slappt länge blablabla.

Rent rasande blev jag också, men mest grinade jag. Och sa att jag förbanne mej skulle föredra att vara frisk och kunna jobba heltid, tack så mycket. Att jag definitivt inte valt att bli sjuk. Att jag vill vara frisk, kan han fixa det vore jag tacksam?!?

När jag blev sjuk sjönk min månadsinkomst med mellan fem och sextusen - netto. Inte fan ville jag hellre vara fattig och sjuk än frisk och ekonomiskt helt okej, det kan jag tala om...

Jag blir faktiskt lika ledsen varje gång jag läser om nya försäkringskasseregler, indragna sjukpenningar, allt det där som inte gör mej ett spår friskare, snarare tvärtom.

Ändå har jag tur, eftersom jag har lyckats skaffa mej ett nytt jobb efter att min förre arbetsgivare, kommunen, såg till att bli av mej mej när det stod klart att jag var för evigt förstörd, inte skulle kunna fungera som förr, aldrig skulle bli frisk igen... För även om jag inte kan jobba mer än 75 % blir det fan så mycket mer att leva på än om jag skulle ha accepterat det som numera kallas "tillfällig sjukersättning" - vilket var vad försäkringskassan ansåg att jag skulle.

Istället skaffade jag mej ett jobb. Ett riktigt jobb. Med lön.

Nu gäller det bara att orka. Annars går det åt helvete, och det inte bara ekonomiskt. Eftersom det inte bara är så att jobbet är nåt att leva på. Det ger mej nåt att leva för. Patetiskt eller ej.

Misstag att dansa nykter

Stor fest, ny klänning (...och det blev svart, varför alltid svart??? Men jag köpte petroleumblå strumpor och diverse annat krafs som halsband och örhängen i samma färg för att inte vara svartsvartsvart...) god mat, trevliga människor - det blev en riktigt rolig kväll, och natt.

Och jag körde, eftersom jag jobbade hela helgen. Lite svårt var det att få med de som inte var nyktra hem där framåt småtimmarna, men när jag hotade med att de skulle få ta taxi kom det, till sist...

Jag dansade, drack vatten, dansade mer. Hela tiden medveten om att jag skulle få betala dyrt för det, och inte i svett.

Vilket jag gör. Fy fan satan, så ont jag har. Diskbråcket i ländryggen är det värsta, helt klart, för det tar mitt högerben ifrån mej, mitt friska ben. Men jag tappar vänsterarmen också, vilket gör det väldigt svårt att jobba. Och allt för att jag haft kul?!?

Det är nog vad som tar ner mej ordentligt, faktiskt. Det faktum att jag får betala så dyrt för att jag har roligt.
Jag märker ju att jag drar mej mer och mer för att gå ut och festa, jag tackar nej till fester, hänger inte med på de fantastiskt roliga vinkvällarna med tjejerna, och det tar ner mej.

Det liknar fan när jag känner mej tvungen att säga nej till allt kul för att orka med allt det tråkiga. Att min jävla kropp inte klarar av mer än just så mycket, och då blir det oftast det tråkiga: jobbet först, sen städa-diska-tvätta...

Och jag blir ledsen. Det är som om livet bara består av nödtorft. Livets nödtorft, hur kul är det?