Mummel om yrkes- och nätskador

Jag är nyhetsjunkie, och därtill gillar jag skvallerartiklar. Nyfikenhet, antar jag, och där blir lite hönan eller ägget - är jag nyfiken för att jag är journalist eller blev jag journalist för att jag är nyfiken?
Inget är för litet eller för stort, all information är intressant, och jag tycker om att läsa om det mesta, både på papper och på nätet.

Men.
Stort men.
Jag kan bli fullkomligt hysterisk och därtill helt tappa lust och respekt när jag nuförtiden läser de "snabba" nyheter/skvallerartiklar som peppras ut. När det sedan är sär skrivningar på rad, när någon i texten gör något "med vetenskapen om att...", när Elizabeth Taylor inte bara begravs i kretsen av sina närmsta utan också konverterat till judism, ett ord som t o m används i en mellanrubrik, då är det inte roligt längre...

Är det enbart händelser som är intressanta nuförtiden? Ska vi inte fortsätta att försöka hålla vårt språk levande och dela med oss av inte bara stavning utan också gamla ordstäv, rätta ordformer?

Kanske är jag bara fånig när jag reagerar så starkt på att det inte bara blir fel i språket utan också oftare och oftare rena faktafel på snabbhetens altare, men så är det i alla fall.
Jag är petnoga med det jag publicerar, faktakoll måste alltid gå före snabbhet, språket måste kontrolleras och fixas med, annars godkänner jag inte artikeln för tryck.
Stilistiska roligheter kan man unna sej i krönikor eller på bloggar, det säger jag inget om, men i nyhetstexter ska det fanimej vara korrekt svenska - och det ska vara rätt!

In i döden försvarar jag detta, och ser med fasa hur de nya unga reportrar som får "drömjobb" på Aftonbladets eller Expressens webbredaktioner knappt verkar skrivkunniga ibland. Jag vet att det mesta förmodligen beror på hög stress och press att vara först ut med "nyheter", oavsett om det är världskrig, naturkatastrof eller en tv-kändis senaste eskapad - men varför får det stå kvar??? Det är ju inga problem att gå in och efterkorrigera texter, med dagens teknik tar det inte många minuter att rätta till en webbartikel där det finns fel. Ändå verkar det inte hända.

Jag såg idag att Sanna Lundell påstås gå till försvar, och det är spännande att tänka sej in i hur en "normal" läsare tolkar rubrik och ingress. För visst tror man att Expressens medarbetare haft en pratstund med Sanna om hur hon ser på sin karls knarkbrott? Visst tror man att Sanna rycker ut med alla till buds stående medel och försvara sin Mikael?
Förhoppningsvis läser man vidare, och inser att vad som hänt är att någon läst blogg, och sedan klippt inlägg och kommentarer rakt av, med lite broderier för att fylla utrymmet. Men otäckt blir det likafullt, åtminstone för mej som har en viss yrkesheder, som försöker tänka etiskt i alla lägen, och som aldrig i helvete skulle koka ihop en soppa för att påskina att jag vet hur en person jag aldrig pratat med tänker...

Det är ju också så att vi ofta inte orkar eller hinner läsa förbi rubrik och ingress. Och vips! så vet också vi precis hur Sanna Lundell tänker, eller hur?

Nää, jag stannar på mina höga hästar. Nöjer mej med att tjäna mindre än industriarbetarsambon. Skulle aldrig sälja min själ och min yrkesheder för pengar, nämligen, och det tycker jag nog att många gör. Åtminstone ligger de väldigt nära gränsen...

Mummel om hur arg man egentligen kan bli

Har ni nånsin blivit rosenrasande? Inte förbannade, inte arga, inte ilskna, utan fullkomligt utan gränser rasande?

Tappade känseln i armarna, så arg var jag. Fick yrselattack, det var nog det närmaste jag kommit att svimma i livet, och insåg att jag tillochmed var så arg att jag inte grät...
För det brukar jag göra när jag blir riktigt arg, börjar grina och förstör alla chanser att få fram min ilska - men inte nu, alltså.

Som tur är lyckades jag inse att jag dels var tvungen att andas så jag kunde syresätta armarna igen (det har hänt en gång förut, att jag tappade armarna, alltså, men det var när jag höll på att föda barn, inte ilska den gången), dels inte skulle ringa det där samtalet till den där personen just då, ingen nytta med det, precis...

Så vad? undrar ni. Vad gör en i normalfallet ganska behärskad medelålders tant så förbannad att hon tappar känseln i armarna och inte ens gråter?
Fick ett mejl, ett mejl från en av lillpojkens lärare. Hon inledde med att konstatera att det gått väldigt bra nu ett tag, men att hon såg en förändring. Nu har han svårt att sitta stilla och vara tyst på samlingen, nu ser han saker som han berättar om och får därmed de andra barnen att också titta i stället för att lyssna på läraren, nu "avbryter han och säger nej, kan vi inte göra nåt annat i stället", och slinker undan när läraren vill tala allvar med honom, gömmer ansiktet...
Så hon beslutade att han inte skulle få delta i ett par lektioner. Och så skrev hon att de minsann bestämt att han skulle komma och hälsa på henne innan han "gick på en promenad", men att han inte kom. Utropstecken.

Här skrev jag ut mejlet och gick till en kollega och bad henne läsa. Hon läste, jag tittade, och såg hennes ögonbryn skjuta i höjden innan hon sa: "Men det är ju olagligt?!?".
Och så är det ju, förstås. Man får inte stänga ute en lågstadieunge från undervisning utan jävligt allvarliga skäl, och efter att det gjorts en åtgärdsplan i samverkan med skolledning, klasslärare, föräldrar, hela killevippen.

Ringde rektor i stället, och frågade, alldeles lugn och fin, om det var på det viset de jobbar på skolan, och det är det förstås inte.
"H*n måste ha fått hjärnsläpp i höger hjärnhalva eller nåt!" sa rektorn, och jag frågade henne om hon tror att jag tycker att det är ok att en lärare skickar min lågstadieunge ensam på promenad, vilket hon givetvis inte trodde.

Och så sa jag att hade det varit så att en förälder kontaktat mej på jobbet med den historien skulle det varit på tidningens förstasida idag.
Jag säger inte att min unge får göra som han vill, det får han inte. Han ska givetvis efter bästa förmåga följa de regler som gäller - men då förväntar jag mej att hans lärare också gör det. Lagbrott är inte ok, är aldrig ok, och det gör mej jävligt orolig att få veta att en lärare reagerar med att bestraffa genom att utestänga barn från undervisningen!

Hade det varit jag som noterade en förändring hos en av mina elever hade jag nog försökt att få till ett samtal. Sagt att jag märker att nånting hänt med barnet, och frågat hur barnet mår.

Jag berättade för rektor att min lille pojk har det extrajobbigt nu - och insåg att ingen, inte klasslärare eller specialpedagog eller kurator - upplyst henne om situationen hos hans far. Så jag upplyste henne, berättade att röran och osäkerheten hos pappa eskalerat, att lillen tar på sej en massa ansvar och skuld för att pappa inte mår bra, att pappa nu är sjukskriven, och hon frågar vad jag vill att skolan ska göra.

Ja, vad? Det enda jag kan säga är att jag tycker att hon ska prata med den personal som finns runt lillpojken så kan de berätta hur pappan är. Hur det inte går att få kontakt med honom. Hur han inte går utanför sitt eget skal, sin egen person. Sa också att jag förutsätter att hon vet hur lojala barn är, och att lillen aldrig kommer att säga att negativt ord om pappa eller hans sätt att (inte) sköta saker.

Idag ringer den där läraren. Sa åt rektor att jag inte ville prata med henne igår, jag ville få möjlighet att lugna mej. Så idag får vi se...Kan i alla fall andas, och känner mina armar!

Mummel om utmattning

Inser att det finns många sorters utmattning, och just nu är det både fysiskt jävligt och mentalt urjobbigt...
Gnäll och gnäll - och jag som i normalfallet verkligen anstränger mej för att inte gnälla...

Men: två av mina kollegor slutar. Egentligen är det ingen överraskning, givetvis vill en ung och duktig människa jobba någonstans där h*n uppskattas, både lönemässigt och på grund av sig själv med allt vad där ingår, och givetvis vill en erfaren och duktig äldre medarbetare detsamma - men fy för tusan så jobbigt det är...

Jag vill inte tänka på hur det kommer att bli, inte ens snudda vid möjligheten att företaget kommer att dra in fler tjänster nu, inte föreställa mej vardagen utan dessa två.
Att gå till jobbet är numera en ångestframkallande upplevelse. Varje dag. Inte en enda dag känner jag glädje eller förväntan, och jag vet inte hur vi ska vända på det.

Jag är fullt medveten om att nuvarande chef snart försvinner, och att vi därmed får möjlighet till en nystart - men det tar fan så mycket längre tid att bygga upp än att krossa.
För krossats har det. Både tidning och personal har krossats i småbitar, rivits i trasor och stampats på i flera år. 

Tycker nog synd om nya chefen. Och hoppas på att jag kan hitta gnistan igen, den där gnistan som fick mej att trots allt se till att utbilda mej till journalist.
Det är, om allt är som det ska, fortfarande lite av ett kall för mej, och den lojalitet jag känner är inte gentemot företaget utan våra läsare,,,

Misstag eller nödvändighet?

Många tankar nu, och jag tror jag kommit till nån slags insikt, kanske tillochmed ett "bättre sent än aldrig"-beslut?

Jag måste prata med min älskade och min läkare och diskutera diskbråcksoperation. Så. Nu skrev jag det, nu är det sagt svart på vitt, out in the open - och jävlar, vad jag blir rädd...

Det är bara det att jag inte kan ha det såhär längre. Jag kan inte gå och vara rädd hela tiden, inte för nya diskbråck utan för de gamla, de som uppenbarligen inte läker utan gör sej påminda mer eller mindre hela tiden. Som nu.

Egentligen borde det vara lätt, för om man kan minska smärtnivåerna, ska man inte bara se till att göra det, då?
Det är bara det att det inte är fråga om "bara", för mej är det ett näranog extremt beslut att ta. Sjukhusskräck? Inte, då. Lite jobbigt är det förstås med sjukhus och sjukdom och elände, men det är inte grejen riktigt. Grejen är att jag är rädd för att göra saker värre i stället för bättre. Att en operation ska misslyckas, eller kanske mer inte lyckas, och att den rörlighet jag har ska försvinna.

Undrar om det är nåt som är symptomatiskt för såna som jag? Att man tycker att man ju faktiskt har nog med att överleva en dag i taget med de problem som redan finns och därför blir extraskraj för de risker som ju faktiskt finns med en operation?
Riskerna, ja. Visst är det riskerna jag oroar mej för. Spelar ingen roll hur många goda exempel jag får och ser, hur många jättelyckade operationer jag läser om och får berättat om för mej - jag ser visst de mindre lyckade exemplen mycket tydligare.

Som den bekant som sitter i rullstol efter en "enkel diskbråcksoperataion".
Vore det inte för att det sitter i ländryggen skulle jag över huvud taget inte ens se operation som en möjlighet, tror jag. Jag vet att det var väldigt nära att jag opererade det allra första diskbråck jag fick, det i nacken, men det var nog för att jag inte visste bättre, tror jag. Är väldigt tacksam för att jag gick och blev på smällen och därmed inte var operabel just då, för just det diskbråcket är klart hanterbart. Just nu. Än så länge...

Men nu - nu ska jag prata med min läkare, och få hans åsikt. Och med min älskade blivande äkta make, och få hans syn på hur vi ska fixa det om ifall att jag faktiskt beslutar mej för att operation är det rätta. Har ingen aning om hur det ser ut med rehabiliteringstid och så, jag har högst troligt läst om det men förträngt det hela eftersom det inte varit ett alternativ för mej, men jag förmodar att det tar ett tag att komma ordentligt på benen efteråt. Kanske inte så länge, men ändå. Det påverkar ju inte bara mej, så det är inte enbart mitt beslut.

Nåja. Får se om jag kan få en läkartid först,  det är ju nämligen ingen självklarhet. Kanske om jag gråter och ynkar och blir lite hysterisk? Inga problem just nu - jag har alldeles förbannat ont....

Mummel om otäckheter

Häromdagen fick jag en reality check som hette duga, en insikt som visserligen har slagit mej förr men inte med sån vidrig klarhet som då.

Min dotter vet alltför mycket om den svartaste delen av livet och mänskligheten. Jag också, förstås, men inte på så nära håll som hon gör. Allt det svartaste svarta i världen får hon höra om, och se, för den delen, och ibland önskar jag att hon inte var som hon är - så engagerad, så brinnande när det gäller att hjälpa och stötta andra.

Genom åren har vi sett allt det där som de allra flesta slipper. Små flickor med slang i näsan, genomskinliga, döende av brist på näring. Flickor mitt i psykos, som faller på knä och ber om att få dö, ber mej eller henne om hjälp att dö. Flickor som misshandlats psykiskt och fysiskt, som utsatts för övergrepp av dem som skulle vårda och skydda...
Allt det har vi sett på nära håll, hon och jag. Och om jag kan minnas exakt hur det kändes att ligga om natten och gråta, önska att det fanns nånting, nånting alls, jag kunde göra för alla dessa trasiga människobarn, hur ska det då inte varit för henne, mitt i egen smärta, eget lidande?

Polisutredningar som läggs ner, trots sjukjournaler som visar på trasigt underliv, journaler från barnpsyk som berättar om exakt hur trasig själen är på denna flicka - hur hjälper man nån att hantera det?
Hon ringer mej, säger "Mamma" på det där viset som får hjärtat att brista, av smärta och av stolthet för att hon ringer mej, hon litar på mej, hon tror att hennes mamma kan hjälpa, inte bara henne utan också andra - och jag kan bara säga sanningen.

Att det egentligen inte handlar om att hennes vän inte blir trodd på, även om jag visst förstår att det känns så. Att det handlar om att polisen kommer fram till att även om de tror på det förmodade offret tror de inte på att de kan bevisa brott i rätten. Att det inte finns mycket att göra, förutom att försöka få ut historien, för kanske kan media sätta lite extra press, kanske det är så att media kan sätta en blåslampa under en eller annan röv, och det jag kan göra är att snoka reda på "rätt" journalist - så mycket, eller lite, kan jag göra.

Jag kan prata med tösen, också. Inte för att jag vill, men är det så att hon vill så måste jag. Förklara hur det funkar, det här sjuka rättssystemet som låter män som förgriper sej på barn, förstör barn, gör dem sjuka till kropp och själ, gå fria, få gifta sej igen, få fler barn...
Det är hennes största fasa, nämligen. Att pappan som gjort henne så illa ska gifta sej. Och kanske få fler barn. Fler små flickor som hamnar i helvetet enbart genom att födas.

Detta lever vi, jag och min dotter. På sätt och vis är det vår egen värld, så som andra mödrar och döttrar har gemensamma plattformar att mötas på har vi detta.
Smärta. Lidande. Otäckheter.

Fattar inte hur människan är funtad. Inte de som skadar och förstör. Inte vi som ser, hör, utsätts - och överlever. Fattar inte allt jag och min enda dotter tvingats se, höra och uppleva, och jag fattar definitivt inte hur vi tagit oss igenom allt.

Eller har vi? Jag åkte nästan till henne igår, till dem, men insåg att jag inte är den som kan hjälpa här, inte mer än det jag blir ombedd att göra. De är på rätt ställe, åtminstone hoppas jag det. Hoppas att de inte gör som så ofta, stänger in sej i sin egen värld, sitt eget lidande, utan utnyttjar proffsen som finns omkring dem.

Mummel om smärta

Så trött, så trött.
Har inte sovit ordentligt på jag-vet-inte-när, flera veckor, kanske, och jag inser att jag ännu en gång tror att jag klarar allt.
Eller åtminstone mer än jag egentligen gör.

Kurser, med 12-timmarsdagar och sova i främmande säng, gör sitt till, men jag misstänker att också den knepiga jobbsituationen bidrar.
Jag menar. att varenda morgon känna ångest inför att gå till jobbet, det kan väl vem som helst räkna ut att det inte är nyttigt?

Vi säger: snart är det över, snart försvinner den där chefen, vi väntar med att göra nånting tills det faktiskt är en fräsch start, för oss alla - men månaderna fram till dess, då? Hur klarar vi det? Hur klara jag det?

Vet inte. Förra veckan funderade jag på att stanna hemma ett par dagar, men gjorde det inte. För att? För att jag, liksom många andra journalister, fungerar ungefär som lärare. Hur tänker du nu? tänker ni, och det ska jag berätta: man är lojal mot sitt uppdrag. Lärarna tänker på barnen, på föräldrarna, inte på kommunen eller vilken privat arbetsgivare de nu kan ha. Jag tänker på mina läsare, liksom de flesta av mina kollegor gör.

Så det är helt korrekt att säga att jag inte är lojal mot min arbetsgivare på den punkten. Det jag gör gör jag inte för att ägarna ska tjäna pengar, jag är fortfarande kvar i den där omoderna världen där journalistiken är ett demokratiskt redskap, där massmedia är viktigt för demokratin.
Så jag sjukskriver mej inte när jag vet att det inte finns en enda ordinarie reporter på plats. För så är det ofta, och det är också en följd av att arbetsgivaren bär sej åt som den gör: folk orkar inte hålla fast vid det gamla sättet, där vi är överlojala och inte tar ut komp och semesterdagar, inte tar sjukdagar utan släpar oss till jobbet...

Den här helgen är vidrig. Kunde inte mycket annat än att ligga stilla igår, och gick och la mej vid åtta igår kväll, helt utmattad av att försöka att inte låta smärtan ta över helt.

En sak har jag dock fått gjort: mina miniväxthus är inhandlade, och idag ska jag försöka få frön i jord. Bara tanken gör mej glad, kan jag säga, och kanske kan pysslandet med växande plantor ge lite av den energi jag saknar.

Hoppas det. För jag mår dåligt av att ha så här ont, och det är inte bara smärtan som tär. Det är det faktum att min omgivning råkar illa ut. Mina närmaste lider av min smärta, och det tär, kanske nästan mer. Det gör så ont att se min älskade (blivande make, t o m, vilken underbar känsla att få skriva det...) se och inse hur illa det är - jo, redan från dag ett har jag berättat precis hur jag har det, men det är skillnad på att få höra och på att uppleva - och jag vet inte om jag kan hålla masken inför lilleman heller... Oftast lyckas jag. Oftast har jag masken på, och ingen runtomkring vet riktigt hur illa det är. Givetvis syns det - jag haltar, tappar saker, tar längre tid på mej än vanligt att göra saker - men det syns inte ofta hur illa det är.

Min älskade sa igår att han börjar inse hur viktigt jobbet är för mej - och hur svårt jobbet gör det för mej. För så är det: när jag mår som värst är det så svårt att klara något annat än jobbet, och samtidigt vet jag att det vore alldeles förödande för mej att inte kunna jobba.
Ekvationer som inte går ihop är svåra, må jag säga.
Och om det nu är så att vi råkar vinna 56 miljoner kan jag tänka mej att säga upp mej och börja frilansa. Eller plugga lite till och byta bana. Det jag inte inte inte inte kan tänka mej är att ägna mej åt att vara sjuk. No way.

Så jag gissar att jag fortsätter som förut, och hoppas på att det inte innebär att mina stackars nära och kära får lida alltför mycket för min envishet.
Jag måste helt enkelt jobba. Måste göra något som gör att jag känner mej nyttig, förmodligen.

Mummel om datum

En liten hemlighet, bara för er: nu har vi bestämt vilket datum vi gifter oss...

Bara han, jag och mina barn, men bara för att jag mottagit hot om ett öde värre än döden om jag går och gifter mej utan att de är med. Fast den lille vet inget än, han kan nämligen inte knipa käft överhuvudtaget, särskilt inte när det gäller glada nyheter, och det är det ju.

Smög in på guldsmedsaffären och hämtade en bunt broshyrer igår, ringar och ringar och ringar - hur bestämmer man sånt? Vi är ganska överens: inget plotter. Inga stenar eller annat trams. Däremot vill jag gärna ha en tvåfärgad ring, vet inte riktigt varför, kanske är det helt enkelt symboliskt - en förening av två till ett. Fast så är det inte. Blir inte ett, tvåsamhet där individer är tillåtna och omhuldade funkar för mej.

Så det finns rödguld och silver, fina, fina ringar som är solida, bra pris. Röd- och vitguld, vackert det också, något dyrare. Och rödguld och platina, men den prisklassen känns fånig. Varför skulle man lägga motsvarande den bästa semestern i sitt liv på ringar??? tänker jag, och känner mej inte värst romantisk...

Vill inte ha fest, inte storslaget pampigt, egentligen behövs ju bara jag och min älskade. En vigselförrättare som jag känner och respekterar kommer hem till oss, till vårt fina hem, och mina två stora barn blir vittnen. Den lille berättade för ganska längesen att han minsann skulle vara "en sån där fästman eller vad det heter, en sån som bär ringarna", och så får det bli. Han är "fästman" och bär ringar, och sen lever vi lyckliga i alla våra dagar, helst utan en massa "tänk om vi bara hade..." och "varför skulle det ta ett helt liv innan...".

För det lönar inte. Nu är det nu, och nu mår vi bra och är lyckliga med varandra och det liv vi byggt.

Mummel om idoler

Jag har fått en ny idol. Han heter Anton Hysén och är inte bara idol utan också föredöme och förebild.

En modig ung man, en ung man som anser att han är sej själv precis sådan han är, en ung man som ställer en fråga som är väldigt, väldigt viktig: vart fan är alla andra?

Inte för att det ska spela nån roll vem Anton älskar, eller vem jag älskar, för den delen. Inte för att nån alls har rätt att bry sej om vem som delar säng med vem eller vilket kön man tänder på och förälskar sej i.
Men för att den unkna, torftiga machokultur som fortfarande råder inom idrottsrörelsen, på alla plan, borde vädras ordentligt.

Ut med alla försoffade fördomar. Ut med alla som anser att sexualitet definierar en människa på minsta vis.

Oavsett om Anton, eller nån annan, förälskar sej i män är de bra på att vara sej själva, med starka och svaga sidor, med begåvningar och talanger, och det är vad som är viktigt.

Så tack, Anton, för att du är en stark och modig ung man som kan vara dej själv, och vara stolt över det. Och tack, Antons mamma och pappa, som uppfostrat en stark och modig ung man som nu kan bli ett föredöme för många.

Kanske t o m så många så att den beska smak man får i munnen då "idrottsprofiler" skämmer ut sej med nedsättande kommentarer om andras sängkamrater försvinner. Kanske t o m det.

Mummel om ålder

Många födelsedagar har det varit, bland annat min. 44 år, vem trodde det när man var 19? Inte jag. Jag vet, och har läst i mina gamla skrivböcker, att jag var totalt övertygad om att jag inte skulle leva länge, jag skulle dö ung. Tänker/känner alla så, tro?

Å andra sidan - känner mej inte gammal. Det kanske är så det är, att åren som går visserligen ger lärdomar och erfarenheter och diverse krämpor, men inte tusan förändrar det det där innersta, det där som är jag?
Pratade med min käraste om det igår, och faktiskt med mina föräldrar också, och förklarade för dem att jag har svårt för det där med åldersfixering - det är som om jag inte sätter ålder i relation till människor.
En människa är så mycket annat. När vi väl blivit vuxna (när nu det inträffar?) spelar det liksom ingen roll, inte för mej. Frågar mycket sällan människor jag möter om hur gamla de är, den informationen är inte viktig för mej, och jag kan inte se vad det tillför. Liksom.

Blir ganska tydligt nu när jag har vuxna barn. Det blir lite schizofrent ibland - till exmepel på deras födelsedagar, då kan jag bara känna den där lilla, lilla barnakroppen på bröstet - men det är minst sagt fascinerande. Att få bygga vuxenrelationer med mina barn är nog bland det mest spännande jag upplevt, faktiskt, och jag förmodar att det har en del att göra med hur rörigt det blev under deras tonårstid.

Det är ett mirakel att jag har dem båda kvar. Och miraklet fortsätter i och med att dottern jobbar på, verkligen sliter för att ge sej själv en chans till ett vuxenliv, och jag är så otroligt stolt.
Sonen ringde tre gånger igår, först orolig inför sommaren, hur det ska blir med jobb, sen orolig för vilket jobb han skulle ta - och sen väldigt glad, för det blir precis som han vill, välbetalt nattjobb i huvudstaden, och den här sommaren ska han minsann spara pengar också, jajamen...

Så stolt är jag, stolt och glad över min fina familj, mina underbara ungar som jobbar på, var och en med sitt, var och en utifrån sina förutsättningar. Äldre blir vi, men vi närmar oss varandra i ålder, hur knepigt det än låter. Till och med mina föräldrar börjar förstå vad jag menar med att det inte är våra år som definierar oss utan de erfarenheter och lärdomar vi lyckas ta till oss - även om min far har jävligt svårt att vara människa inför mej, Tror inte att det kommer att hända, tyvärr, jag hade gärna lärt känna honom som vuxen så som mina barn lär känna mej nu, men han är väl helt enkelt fel generation.

Dags för ny dag, och kanske kanske blir den bra. Kanske klarar jag ännu en dag av iskyla uppifrån, av att vara helt osynlig... För jag är gammal nog att hantera sånt nu!