Ok.
Natten har varit lång och vidrig, helt i klass med de värsta.
Vid midnatt kom ett sms, dottern hade åkt in till akutpsyk i Stora Staden och väntade på att få träffa doktor. Kvart över två kom nästa meddelande: hon hade blivit hemskickad.
Så jävla typiskt. När hon söker hjälp, efter all denna tid av vägran att söka hjälp, får hon ingen. Och grejen är att vi pratade med hennes kontaktperson på psyk igår, pratade om att det kanske vore bra om hon fick vara inlagd tills det är dags att åka, sådär för säkerhets skull.
Och hon sökte hjälp - men fick alltså ingen. Var hon är nu vet jag inte, så ångestnivån är hög, liksom toleransnivån, främst p g a sömnbristen, kan jag tro.
Så kommer nästa stressmoment som ett brev på posten. Rent bokstavligen: beskedet från försäkringskassan. Som givetvis betalar halv sjukpenning eftersom jag jobbat halvtid under månaden som gått. Problemet är att jag inte får nån lön från arbetsgivaren förrän nästa månad...
Ja, jag måste ringa lönekontoret och försöka få dem att hjälpa mej. Jag vet. Men det är ibland precis lika svårt för mej som det är för dottern att lyfta luren och ta de där samtalen.
Så nu gråter jag. Tycker synd om mej. Har ångest. Och låtsas att det beror på att jag inte har pengar nog för att klara mej den här månaden.
Lättast så.
För tvättning av själen och ältande av vardagligheter i en galen värld av vardag, psyksjukt barn, friska barn, små barn och vuxna barn - och så en liten del som är min, bara min, där jag faktiskt inser att jag är en egen människa - också.
tisdag 27 april 2010
måndag 26 april 2010
Mummel om väntans tider
Nu är det nära.
Enligt senaste beskedet är det mellan en och tre veckor tills dottern har en plats på behandlingshemmet, bara dagar kvar tills nästa svåra steg ska tas, och känslorna är minst sagt blandade.
Givetvis är det positiva starkast, givetvis är det så att det starkaste är känslan av att nu, nu är det dags för hennes liv att börja - men jag vet ju hur svårt och tufft det blir också.
Så mycket hårt arbete, så mycket ångest, så många dagar och nätter av rädsla och tveksamheter, både för henne och för mej.
Men ändå...
När min syster var här samtidigt som dottern sist var det nära att jag lappade till henne - min syster alltså, inte dottern.
Det är den syster som en gång frågade mej om jag ville att min dotter ska vara sjuk, en gång när jag försökte (för vilken gång i ordningen???) förklara vilka problem vi står inför, vad det är som gör att dottern mår som hon mår, reagerar och agerar som hon gör...
Om jag ville att hon ska vara sjuk, alltså. För att jag accepterar att det är som det är skulle jag alltså vilja att min dotter ska vara sjuk...
Nåja. Det sitter förstås djupt, det där, och gör förmodligen att jag reagerar extra starkt när hon väljer att bära sej åt som en idiot. Som då, häromdagen.
Det var en ovanlig dag, eftersom inte bara min syster utan också mina föräldrar och min dotter var här samtidigt. Händer inte ofta nuförtiden.
Fika, prat - och så börjar hon, min syster. "Vad har du egentligen för planer för framtiden, du måste ju ha nån idé om vad du vill göra...?" och så vidare.
Jag såg på dottern, och paniken var nära. Jag försökte med att säga att nu är det behandlingen som är planen, det är den som ska ta all kraft och all energi - och den jävla människan börjar hacka, förstås.
Säger att jag är negativ, att jag inte ska hålla på och hindra min dotter, att jag inte ska fokusera på hennes problem utan på möjligheterna - hon bevisar alltså ännu en gång att hon inte har en jävla aning om vad det handlar om och därtill att hon inte har något intresse av att ta till sej information.
Dottern klarade det strålande, om man tänker på förutsättningarna, hon flippade inte åt något håll, svarade undvikande, förstås, eftersom det inte finns något svar att ge förutom det jag redan erbjudit och som förkastats som "negativt"...
Men nu är det ju så att behandlingen är framtiden, den framtid som vi, min dotter och jag, ska lägga allt på. Och under behandlingens gång blir det förhoppningsvis så att kraften att se nästa steg kommer, att min dotter orkar se längre än till imorgon, eller nästa minut...
Jag inser att jag fortfarande blir alldeles vilt beskyddande när människor visar sin totala okunskap och därigenom försätter mitt barn (även om hon är vuxen!) i situationer som är ångestframkallande. Jag inser också att all den tid jag lagt på att försöka informera och utbilda min familj har varit alldeles bortkastad.
De väljer att inte förstå. De väljer att inte ta tills sej. De väljer att utgå från normen i stället för att se till individens möjligheter och förmågor.
Det kommer att bli annat, det är jag säker på. Det kommer en dag när min dotter är stark nog att kunna säga "jag vill göra det eller detta", men den dagen är inte idag.
Kanske tar det några år till, kanske kommer det snabbare än så - men det är hon som ska styra det, ingen jävla okänslig okunnit moster som vägrar att se att norm inte alltid är "bäst".
Jag tackar högre makter för att jag inte är så inskränkt, för att jag skaffat mej förmågan att försöka se alla som individer, och att jag inte dömer någon för att de inte följer normen. Jag försöker att inte bli rasande på henne, men har riktigt svårt för det eftersom jag vet att jag försökt förklara precis allt, alla turer, diagnoser, planer - men hon gör fanimej precis tvärtemot vad jag bett henne om...
Men nu är det nära, och nu gäller det att förhindra overload... En sak i taget, och inte tänka på allt som måste göras samtidigt. Hon ringer och gråter, och jag säger "boka tvättstugan!", inte mer. Kanske också "ta fram väskor!", men framförallt säger jag att hon inte ska tänka på allt som måste göras samtidigt. Bara bestämma vad hon ska göra just idag, välja en sak och inte mer - och jag tror det kan gå.
Det tror jag faktiskt. Väntans tider är snart förbi...
Enligt senaste beskedet är det mellan en och tre veckor tills dottern har en plats på behandlingshemmet, bara dagar kvar tills nästa svåra steg ska tas, och känslorna är minst sagt blandade.
Givetvis är det positiva starkast, givetvis är det så att det starkaste är känslan av att nu, nu är det dags för hennes liv att börja - men jag vet ju hur svårt och tufft det blir också.
Så mycket hårt arbete, så mycket ångest, så många dagar och nätter av rädsla och tveksamheter, både för henne och för mej.
Men ändå...
När min syster var här samtidigt som dottern sist var det nära att jag lappade till henne - min syster alltså, inte dottern.
Det är den syster som en gång frågade mej om jag ville att min dotter ska vara sjuk, en gång när jag försökte (för vilken gång i ordningen???) förklara vilka problem vi står inför, vad det är som gör att dottern mår som hon mår, reagerar och agerar som hon gör...
Om jag ville att hon ska vara sjuk, alltså. För att jag accepterar att det är som det är skulle jag alltså vilja att min dotter ska vara sjuk...
Nåja. Det sitter förstås djupt, det där, och gör förmodligen att jag reagerar extra starkt när hon väljer att bära sej åt som en idiot. Som då, häromdagen.
Det var en ovanlig dag, eftersom inte bara min syster utan också mina föräldrar och min dotter var här samtidigt. Händer inte ofta nuförtiden.
Fika, prat - och så börjar hon, min syster. "Vad har du egentligen för planer för framtiden, du måste ju ha nån idé om vad du vill göra...?" och så vidare.
Jag såg på dottern, och paniken var nära. Jag försökte med att säga att nu är det behandlingen som är planen, det är den som ska ta all kraft och all energi - och den jävla människan börjar hacka, förstås.
Säger att jag är negativ, att jag inte ska hålla på och hindra min dotter, att jag inte ska fokusera på hennes problem utan på möjligheterna - hon bevisar alltså ännu en gång att hon inte har en jävla aning om vad det handlar om och därtill att hon inte har något intresse av att ta till sej information.
Dottern klarade det strålande, om man tänker på förutsättningarna, hon flippade inte åt något håll, svarade undvikande, förstås, eftersom det inte finns något svar att ge förutom det jag redan erbjudit och som förkastats som "negativt"...
Men nu är det ju så att behandlingen är framtiden, den framtid som vi, min dotter och jag, ska lägga allt på. Och under behandlingens gång blir det förhoppningsvis så att kraften att se nästa steg kommer, att min dotter orkar se längre än till imorgon, eller nästa minut...
Jag inser att jag fortfarande blir alldeles vilt beskyddande när människor visar sin totala okunskap och därigenom försätter mitt barn (även om hon är vuxen!) i situationer som är ångestframkallande. Jag inser också att all den tid jag lagt på att försöka informera och utbilda min familj har varit alldeles bortkastad.
De väljer att inte förstå. De väljer att inte ta tills sej. De väljer att utgå från normen i stället för att se till individens möjligheter och förmågor.
Det kommer att bli annat, det är jag säker på. Det kommer en dag när min dotter är stark nog att kunna säga "jag vill göra det eller detta", men den dagen är inte idag.
Kanske tar det några år till, kanske kommer det snabbare än så - men det är hon som ska styra det, ingen jävla okänslig okunnit moster som vägrar att se att norm inte alltid är "bäst".
Jag tackar högre makter för att jag inte är så inskränkt, för att jag skaffat mej förmågan att försöka se alla som individer, och att jag inte dömer någon för att de inte följer normen. Jag försöker att inte bli rasande på henne, men har riktigt svårt för det eftersom jag vet att jag försökt förklara precis allt, alla turer, diagnoser, planer - men hon gör fanimej precis tvärtemot vad jag bett henne om...
Men nu är det nära, och nu gäller det att förhindra overload... En sak i taget, och inte tänka på allt som måste göras samtidigt. Hon ringer och gråter, och jag säger "boka tvättstugan!", inte mer. Kanske också "ta fram väskor!", men framförallt säger jag att hon inte ska tänka på allt som måste göras samtidigt. Bara bestämma vad hon ska göra just idag, välja en sak och inte mer - och jag tror det kan gå.
Det tror jag faktiskt. Väntans tider är snart förbi...
tisdag 20 april 2010
Mummel om att vara "naiv"...
En del saker är man, annat är principer man helt enkelt bestämt sej för att leva efter, och just nu är det sånt jag funderar över.
Såhär:
Jag har en läskig förmåga att hitta människors svaga punkter, kalla det intuition eller vad du vill, men så är det. En gång i tiden tvekade jag inte att använda mej av den förmågan, jag tvekade inte att drämma till där jag visste att det skulle göra mest ont, kapa folk efter fotknölarna...
När jag var sisådär nitton, tjugo år tog jag beslutet att aldrig göra så mer, eftersom jag insåg att den som mådde sämst av det faktiskt var jag. Därtill är det ju inte det lättaste att reparera relationer, må det vara bekantskap, vänskap eller kärlek, efter en sån grej.
Det var ett principbeslut.
Ett annat, som kom långt, långt senare, var att jag skulle fortsätta att vara "naiv". Vad jag menar med det är att jag utgår ifrån att människor är goda, och fortsätter med det tills motsatsen är bevisad. Givetvis kostar den inställningen en hel del, givetvis finns det folk som "utnyttjar" mej - i så motto att de höjer kraven efter hand, tar emot det jag ger med öppna händer utan att vilja, eller kunna, återgälda - givetvis tycker många, många människor att jag är en komplett idiot som fortsätter att låta mej "utnyttjas"...
De förstår ingenting. Jag ser vad som händer, och jag väljer vilka människor jag vill ha i mitt liv, med öppna ögon. Jag väljer också vilka människor jag inte vill ha i mitt liv, och det är förstås nåt som kommit med år, mognad och erfarenheter. Jag står inte kvar och tar skit som jag gjorde förr.
Ibland händer dock saker som väcker den lilla jävul jag valde bort för så många år sen. Ibland stöter jag på nån som jag verkligen, verkligen vill kapa utmed fotknölarna.
Som nu.
Min kärleks förra relation var lång, av-och-på, och rätt destruktiv på så vis att kvinnan i fråga krävde mer än hon gav. Han skulle låta bli alkohol - hon festade ofta. Hans vänner dög inte, hans familj dög inte, han dög inte - jag skulle kalla det kontrollbehov, hon kallade det "att vara ärlig".
Ni vet, sån typ av ärlig där jag minsann får säga vad jag tycker även om det innebär att jag sårar och skadar för jag är bara ärlig men ingen annan får ha åsikter om mej???
Nåja. Hon messar och ringer fortfarande, och det förstår jag. Jag menar, om man hållit på och fnattat fram och tillbaka i tio år, gjort slut och sen efter ett tag gett sej i lag igen är det förstås självklart att man tror att det ska bli så igen?!?
Har inte ett dugg emot det, eftersom kärleken berättar. Det vore nog skillnad om han smusslade med det - tror jag. Nu bryr jag mej inte det minsta, jag väljer att känna mej alldeles trygg i min relation och tror inte för en sekund att kärleken vill annat än att vara med mej.
Vad har detta med nåt att göra, då? Jo, såhär: vid ett av de samtal de haft (jag tror att ursäkten hon hade för att ringa var att hon behövde skjuts hem efter en fest...) drar hon upp min dotter. Frågar om kärleken vet att min dotter har borderline? Frågar om kärleken vet vad det innebär?
Och ja, just nu är en av de stunder jag verkligen verkligen känner mej sugen på att kapa... Jag känner ett stort behov av att lappa till den där människan verbalt så att hon inte reser sej på flera dagar. Eller veckor...
Hur tänker en människa som gör så? Jo, jag fattar, hon vill ha honom tillbaka och tycker att ett psyksjukt barn är en himla bra väg att se till att den nya försvinner - men ändå???
Som det nu är har hon inget att komma med, eftersom jag och min käraste har lagt alla kort på bordet, vad gäller ungar och vad gäller ex. Jag vet med min hjärna att hon bundit ris till egen rygg, att det är ett väldigt patetiskt försök att förstöra jag ser, men i mitt hjärta blev jag lik förbannat alldeles rasande!
Hur vågar hon? Hur vågar hon använda min älskade unge som något slags vapen?!? Så inser jag att det är nog nånting hon är: hon är en sån människa som till vilket pris som helst, på bekostnad av vem som helst, vill höja sej själv. Framhålla sin egen förträfflighet genom att sänka andra. Och jag mår lite illa vid tanken på vad hon kan säga och göra för att komma åt mej...
Nåja. Här kan jag vräka ur mej, eller hur? Här kan jag erkänna att om jag nån gång, nånstans, får möjlighet kommer jag att ge igen...
Eller inte. Definitivt inte. Jag har ju nämligen valt bort den där förmågan, och jag både vill och tänker fortsätta att vara "naiv".
För min egen skull. För min egen skull sänker jag mej aldrig i livet till den nivån, och jag undrar hur en medelålders kvinna med egna barn blev sån. Jag hoppas att hon är så självgod att hon aldrig förstår hur hon nedvärderar sej själv genom att göra nånting sånt...
Och sån är jag. Dubbel - men aldrig i relation till andra. Och vad som händer inne i mitt huvud, ja det är ju faktiskt nåt jag inte behöver vare sej agera på eller berätta om om jag inte vill!
Såhär:
Jag har en läskig förmåga att hitta människors svaga punkter, kalla det intuition eller vad du vill, men så är det. En gång i tiden tvekade jag inte att använda mej av den förmågan, jag tvekade inte att drämma till där jag visste att det skulle göra mest ont, kapa folk efter fotknölarna...
När jag var sisådär nitton, tjugo år tog jag beslutet att aldrig göra så mer, eftersom jag insåg att den som mådde sämst av det faktiskt var jag. Därtill är det ju inte det lättaste att reparera relationer, må det vara bekantskap, vänskap eller kärlek, efter en sån grej.
Det var ett principbeslut.
Ett annat, som kom långt, långt senare, var att jag skulle fortsätta att vara "naiv". Vad jag menar med det är att jag utgår ifrån att människor är goda, och fortsätter med det tills motsatsen är bevisad. Givetvis kostar den inställningen en hel del, givetvis finns det folk som "utnyttjar" mej - i så motto att de höjer kraven efter hand, tar emot det jag ger med öppna händer utan att vilja, eller kunna, återgälda - givetvis tycker många, många människor att jag är en komplett idiot som fortsätter att låta mej "utnyttjas"...
De förstår ingenting. Jag ser vad som händer, och jag väljer vilka människor jag vill ha i mitt liv, med öppna ögon. Jag väljer också vilka människor jag inte vill ha i mitt liv, och det är förstås nåt som kommit med år, mognad och erfarenheter. Jag står inte kvar och tar skit som jag gjorde förr.
Ibland händer dock saker som väcker den lilla jävul jag valde bort för så många år sen. Ibland stöter jag på nån som jag verkligen, verkligen vill kapa utmed fotknölarna.
Som nu.
Min kärleks förra relation var lång, av-och-på, och rätt destruktiv på så vis att kvinnan i fråga krävde mer än hon gav. Han skulle låta bli alkohol - hon festade ofta. Hans vänner dög inte, hans familj dög inte, han dög inte - jag skulle kalla det kontrollbehov, hon kallade det "att vara ärlig".
Ni vet, sån typ av ärlig där jag minsann får säga vad jag tycker även om det innebär att jag sårar och skadar för jag är bara ärlig men ingen annan får ha åsikter om mej???
Nåja. Hon messar och ringer fortfarande, och det förstår jag. Jag menar, om man hållit på och fnattat fram och tillbaka i tio år, gjort slut och sen efter ett tag gett sej i lag igen är det förstås självklart att man tror att det ska bli så igen?!?
Har inte ett dugg emot det, eftersom kärleken berättar. Det vore nog skillnad om han smusslade med det - tror jag. Nu bryr jag mej inte det minsta, jag väljer att känna mej alldeles trygg i min relation och tror inte för en sekund att kärleken vill annat än att vara med mej.
Vad har detta med nåt att göra, då? Jo, såhär: vid ett av de samtal de haft (jag tror att ursäkten hon hade för att ringa var att hon behövde skjuts hem efter en fest...) drar hon upp min dotter. Frågar om kärleken vet att min dotter har borderline? Frågar om kärleken vet vad det innebär?
Och ja, just nu är en av de stunder jag verkligen verkligen känner mej sugen på att kapa... Jag känner ett stort behov av att lappa till den där människan verbalt så att hon inte reser sej på flera dagar. Eller veckor...
Hur tänker en människa som gör så? Jo, jag fattar, hon vill ha honom tillbaka och tycker att ett psyksjukt barn är en himla bra väg att se till att den nya försvinner - men ändå???
Som det nu är har hon inget att komma med, eftersom jag och min käraste har lagt alla kort på bordet, vad gäller ungar och vad gäller ex. Jag vet med min hjärna att hon bundit ris till egen rygg, att det är ett väldigt patetiskt försök att förstöra jag ser, men i mitt hjärta blev jag lik förbannat alldeles rasande!
Hur vågar hon? Hur vågar hon använda min älskade unge som något slags vapen?!? Så inser jag att det är nog nånting hon är: hon är en sån människa som till vilket pris som helst, på bekostnad av vem som helst, vill höja sej själv. Framhålla sin egen förträfflighet genom att sänka andra. Och jag mår lite illa vid tanken på vad hon kan säga och göra för att komma åt mej...
Nåja. Här kan jag vräka ur mej, eller hur? Här kan jag erkänna att om jag nån gång, nånstans, får möjlighet kommer jag att ge igen...
Eller inte. Definitivt inte. Jag har ju nämligen valt bort den där förmågan, och jag både vill och tänker fortsätta att vara "naiv".
För min egen skull. För min egen skull sänker jag mej aldrig i livet till den nivån, och jag undrar hur en medelålders kvinna med egna barn blev sån. Jag hoppas att hon är så självgod att hon aldrig förstår hur hon nedvärderar sej själv genom att göra nånting sånt...
Och sån är jag. Dubbel - men aldrig i relation till andra. Och vad som händer inne i mitt huvud, ja det är ju faktiskt nåt jag inte behöver vare sej agera på eller berätta om om jag inte vill!
måndag 19 april 2010
Misstag att inte pressa
Har haft sån ångest senaste veckan, känt mej ledsen och deppig, tänkt en hel del helt bisarra tankar om att jag nog inte borde få ha det så här bra, att jag nog borde säga till min käraste att det är lika bra att vi lägger ner alltihop, att den här sjukskrivningen kommer att bli det som knäcker ekonomin till syvende og sidst, att...
Ja, med sånt. Mycket mer sånt.
Igår fick jag hem dottern, och insåg ännu en gång att det är hennes ångest jag känner, och sen får folk tro vad de vill om sannolikheten i detta uttalande.
Det kommer fram att hon givetvis inte fixat att ta hand om sin ekonomi, hon blev ju avskriven från soc då hon for till senaste behandlingshemmet i vintras, och det bestämdes vid vårdplanering efter nyår att hon ska över från barn- och ungdom till vuxen eftersom 20-årsdagen närmar sej.
Inget har hänt. Givetvis. För hon står ju där utan kontaktperson som hjälper henne med myndighetskontakter, med räkningar, med planering...
Så nu vågar hon inte vara hemma, säger hon, nu tror hon att kronofogden ska komma och knacka på närsomhelst, och hon har ingen aning om vad hon ska ta sej till.
Så vad kan jag göra? Jag kan peppa henne, inte mer. Jag kan tala om för henne att hon givetvis kan skaffa internetbank - och beskriva exakt hur. Att hon kan gå till biblioteket och boka en gratistid för att betala räkningar. Och jag kan ge henne numret till soc-receptionen där de kan lämna en lapp till en handläggare som kontaktar henne så att hon slipper ringa upp.
För hon fixar inte att ringa upp människor hon inte känner.
Det går runt runt runt och det går snabbt åt pipan.
Vad hjälper det då att jag säger att hon måste ta det här nu, att den ångest det innebär att be om hjälp i rimlighetens namn inte kan vara mer än en mild västanfläkt jämfört med ångesten det innebär att gå omkring med detta hängande över sej???
Idag gick hon till banken. Idag sa hon att hon ska ta kontakt med soc. Och jag känner att jag just nu har gjort allt jag kan, men att det inte är nog, aldrig är det nog, alltid kommer det nytt och mera och jag blir mer och mer förtvivlad eftersom jag aldrig nånsin räcker till.
Igår grät hon som en liten unge och sa att mamma, jag orkar inte, jag vill inte vara vuxen, jag klarar ju inte av det, och jag tänkte att jag vet precis vad du menar - jag klarar inte heller av att vara vuxen, att vara mamma.
Jag klarar inte av det. Och ändå fortsätter jag. Varför fortsätter jag?
Ja, med sånt. Mycket mer sånt.
Igår fick jag hem dottern, och insåg ännu en gång att det är hennes ångest jag känner, och sen får folk tro vad de vill om sannolikheten i detta uttalande.
Det kommer fram att hon givetvis inte fixat att ta hand om sin ekonomi, hon blev ju avskriven från soc då hon for till senaste behandlingshemmet i vintras, och det bestämdes vid vårdplanering efter nyår att hon ska över från barn- och ungdom till vuxen eftersom 20-årsdagen närmar sej.
Inget har hänt. Givetvis. För hon står ju där utan kontaktperson som hjälper henne med myndighetskontakter, med räkningar, med planering...
Så nu vågar hon inte vara hemma, säger hon, nu tror hon att kronofogden ska komma och knacka på närsomhelst, och hon har ingen aning om vad hon ska ta sej till.
Så vad kan jag göra? Jag kan peppa henne, inte mer. Jag kan tala om för henne att hon givetvis kan skaffa internetbank - och beskriva exakt hur. Att hon kan gå till biblioteket och boka en gratistid för att betala räkningar. Och jag kan ge henne numret till soc-receptionen där de kan lämna en lapp till en handläggare som kontaktar henne så att hon slipper ringa upp.
För hon fixar inte att ringa upp människor hon inte känner.
Det går runt runt runt och det går snabbt åt pipan.
Vad hjälper det då att jag säger att hon måste ta det här nu, att den ångest det innebär att be om hjälp i rimlighetens namn inte kan vara mer än en mild västanfläkt jämfört med ångesten det innebär att gå omkring med detta hängande över sej???
Idag gick hon till banken. Idag sa hon att hon ska ta kontakt med soc. Och jag känner att jag just nu har gjort allt jag kan, men att det inte är nog, aldrig är det nog, alltid kommer det nytt och mera och jag blir mer och mer förtvivlad eftersom jag aldrig nånsin räcker till.
Igår grät hon som en liten unge och sa att mamma, jag orkar inte, jag vill inte vara vuxen, jag klarar ju inte av det, och jag tänkte att jag vet precis vad du menar - jag klarar inte heller av att vara vuxen, att vara mamma.
Jag klarar inte av det. Och ändå fortsätter jag. Varför fortsätter jag?
torsdag 15 april 2010
Idiotiska tankemisstag av de styrande
Så typiskt...
Om det är en speciell sak jag skulle ta fram, en sak som hjälpte mej att komma tillbaka till arbetslivet efter fyra (4) års sjukskrivning, så är det att jag behandlades av ett team med holistisk syn på vård.
Ett team som såg mej som mej, en helhet bestående av många delar, där delarna inte är i sej fungerande.
Alltså inte ensamma. Alla bitar måste funka för att jag ska funka.
Är det svårt att förstå? Är det verkligen så svårt att fatta att en människa som diagnostiseras med nånting kroniskt (det får förresten inte heta "kroniskt" längre, men det alternativ som erbjuds för att beskriva mitt, och så många, många andras, liv var så korkat att jag förträngt det för längesen...) faktiskt har svårt att orka ränna runt till två tre fyra många olika vårdgivare???
För mej är det mentalt otroligt påfrestande, i alla fall. För mej blir det så tungt och svårt att om och om igen förklara, berätta, sätta ord på allt jag känner och upplever, symtom och följder, att jag ibland inte orkar.
Jag behöver en läkare. En enda, som i absolut nödfall kan remittera mej till annan specialist. Eller inte. Grejen är att det ofta räcker med allmänläkaren på vårdcentralen när man har gått igenom kvarnen av specialister, när diagnos är ställd och en allmän uppfattning av vilka mediciner man har finnes.
För min del gör det det, i alla fall. Jag har en fantastisk allmänläkare på min vårdcentral, min pal, min patientansvariga läkare, som har ett samlat grepp om mej och mina medicinska behov, en läkare som kan remittera mej till magnetröntgen och specialist om det behövs - och ett vårdteam runt mej med sjukgymnast och kurator.
Att tvingas runt är otroligt dränerande. Att tvingas runt till olika läkare är fullkomligt vansinnigt, och de som undertecknat debattartikeln i DN har alldeles rätt: det de beskriver är ett svek mot de kroniskt sjuka.
Jag blir alldeles livrädd när jag läser sånt där, eftersom det ger en framtidsbild som är fruktansvärd: konkurrens mellan olika grupper, olika behov.
Fy fan. Det är definitivt ett samhälle jag inte vill att mina barn växer upp i, tvingas leva i. Oavsett hälsotillstånd.
Om det är en speciell sak jag skulle ta fram, en sak som hjälpte mej att komma tillbaka till arbetslivet efter fyra (4) års sjukskrivning, så är det att jag behandlades av ett team med holistisk syn på vård.
Ett team som såg mej som mej, en helhet bestående av många delar, där delarna inte är i sej fungerande.
Alltså inte ensamma. Alla bitar måste funka för att jag ska funka.
Är det svårt att förstå? Är det verkligen så svårt att fatta att en människa som diagnostiseras med nånting kroniskt (det får förresten inte heta "kroniskt" längre, men det alternativ som erbjuds för att beskriva mitt, och så många, många andras, liv var så korkat att jag förträngt det för längesen...) faktiskt har svårt att orka ränna runt till två tre fyra många olika vårdgivare???
För mej är det mentalt otroligt påfrestande, i alla fall. För mej blir det så tungt och svårt att om och om igen förklara, berätta, sätta ord på allt jag känner och upplever, symtom och följder, att jag ibland inte orkar.
Jag behöver en läkare. En enda, som i absolut nödfall kan remittera mej till annan specialist. Eller inte. Grejen är att det ofta räcker med allmänläkaren på vårdcentralen när man har gått igenom kvarnen av specialister, när diagnos är ställd och en allmän uppfattning av vilka mediciner man har finnes.
För min del gör det det, i alla fall. Jag har en fantastisk allmänläkare på min vårdcentral, min pal, min patientansvariga läkare, som har ett samlat grepp om mej och mina medicinska behov, en läkare som kan remittera mej till magnetröntgen och specialist om det behövs - och ett vårdteam runt mej med sjukgymnast och kurator.
Att tvingas runt är otroligt dränerande. Att tvingas runt till olika läkare är fullkomligt vansinnigt, och de som undertecknat debattartikeln i DN har alldeles rätt: det de beskriver är ett svek mot de kroniskt sjuka.
Jag blir alldeles livrädd när jag läser sånt där, eftersom det ger en framtidsbild som är fruktansvärd: konkurrens mellan olika grupper, olika behov.
Fy fan. Det är definitivt ett samhälle jag inte vill att mina barn växer upp i, tvingas leva i. Oavsett hälsotillstånd.
onsdag 14 april 2010
Mummel om mediciner
Läser den här artikeln, och minns...
Under en period fick jag neurontin utskrivet, eftersom man konstaterat att det funkade mot neuropatisk smärta.
Den funkade, någorlunda, men det var under den perioden jag i detalj planerade hur jag skulle ta livet av mej. Var och hur, och t o m begravningen planerade jag, och det var så nära, så nära att jag faktiskt genomförde det hela.
Så råkade jag läsa en undersökning om hur just neurontin framkallade självmordstankar. Det var en amerikansk undersökning, och jag minns inte riktigt varför jag råkade på den - förmodligen en biverkan av min obotliga nyfikenhet. Tur det, kan man säga. Och tur också att ett av de där stora läkemedelsföretagen utvecklat nästa generation, den här gången ett läkemedel riktat mot just nervsmärtor, inte en epilepsimedicin som också råkar vara bra smärtlindring för såna som jag...
Medicin är nödvändigt för att jag ska kunna ha ettliv. För att jag ska kunna jobba, och klara av min vardag, måste jag proppa i mej en hel del piller. Men jag är också väldigt medveten om att varje medicin med verkan har biverkningar, och jag har full koll på mina piller.
Det hade jag inte förr. Och var nära döden. Att tänka på det nu skrämmer mej, och jag tänker också på alla som litar blint på läkare, som inte lider av obotlig nyfikenhet, och som kanske dör.
Jag lever. Och det är, faktiskt, en slump. En internetslump.
Under en period fick jag neurontin utskrivet, eftersom man konstaterat att det funkade mot neuropatisk smärta.
Den funkade, någorlunda, men det var under den perioden jag i detalj planerade hur jag skulle ta livet av mej. Var och hur, och t o m begravningen planerade jag, och det var så nära, så nära att jag faktiskt genomförde det hela.
Så råkade jag läsa en undersökning om hur just neurontin framkallade självmordstankar. Det var en amerikansk undersökning, och jag minns inte riktigt varför jag råkade på den - förmodligen en biverkan av min obotliga nyfikenhet. Tur det, kan man säga. Och tur också att ett av de där stora läkemedelsföretagen utvecklat nästa generation, den här gången ett läkemedel riktat mot just nervsmärtor, inte en epilepsimedicin som också råkar vara bra smärtlindring för såna som jag...
Medicin är nödvändigt för att jag ska kunna ha ettliv. För att jag ska kunna jobba, och klara av min vardag, måste jag proppa i mej en hel del piller. Men jag är också väldigt medveten om att varje medicin med verkan har biverkningar, och jag har full koll på mina piller.
Det hade jag inte förr. Och var nära döden. Att tänka på det nu skrämmer mej, och jag tänker också på alla som litar blint på läkare, som inte lider av obotlig nyfikenhet, och som kanske dör.
Jag lever. Och det är, faktiskt, en slump. En internetslump.
lördag 10 april 2010
Mummel om taskiga vibbar
Sover dåligt, gör allting dåligt just nu, nacken jävlas och jag vill bara gråta över allting, att jag inte klarar att jobba särskilt bra, att tiden aldrig räcker till, att allting bara krånglar och jävlas - utom relationen, den går som på räls och det är bra annars vet jag inte om jag skulle fixa att fortsätta...
Att försöka jobba när nacken är tvärstel är ett elände, för hur man än bär sej åt så är det nödvändigt att böja och vrida - även om man bara läser in sej på allt som hänt och sitter vid datorn och skriver.
Min älskade masserar, säger "...du ska se att det blir b r a..." och jag blir tvärförbannad men inser att det får jag vara i tysthet, för hur ska han kunna förstå att jag är allergisk mot just det uttrycket, att man aldrig nånsin får säga "det blir bra" till mej, för det blir aldrig nånsin bra!
Det kan kännas bättre, det kan vara stabilt, inga försämringar - men det blir inte bra!!!
Samma med dottern. Också i det sammanhanget blir jag orimligt arg när nån säger att "...du ska se att hon blir bra", för det blir hon inte.
Vissa saker går inte att laga. En del saker kan förbättras, det kan gå att lappa ihop eller gå runt - men det blir fan aldrig bra!
Just nu är jag skräckslagen igen, ingen egentlig orsak har jag, men jag har de där vibbarna, de där som alltid, utan undantag, varnar för att det är farligt, snart händer något, snart rasar det...
Jag har inga verktyg kvar att ta till, och känner mej hjälplös. Hur ska vi orka? Hur ska vi orka hålla i, hålla ihop, tills det är dags för flytt till behandlingshemmet???
Vet inte. I och med att jag kämpar för att hålla min egen näsa över ytan nu är det mycket lite kraft kvar till kreativa lösningar. Dottern själv tog till en paniklösning häromdagen, ringde till korttidsboendet hon bodde en period innan förra behandlingshemmet, det hon fick avslag av kommunen att bo på igen, och fick tillbringa en natt där.
Hur det gick vet jag inte. Hon gör sej oanträffbar, påstår att telefonen laddat ur och att hon glömt laddaren, alternativt att hon glömt hela telefonen, och jag har ingen möjlighet att söka rätt på henne.
Hemma är hon inte, i sitt hemma, menar jag. Den lägenheten står hon inte ut att vistas i, av många orsaker. Främst för att den så starkt är förknippad med ångest och självskador, men också för att hon låtit den förfalla. Ingen människa borde bo så. Och mej släpper hon inte in. Jag sanerade ju där i somras, men misstänker att det är lika illa igen. Det gör mej ont, hon kommer att sakna alla grejor hon har, alternativ har haft...
Jag vill känna mej positiv, tänka att inte bara våren är på väg utan också nystart för henne, för mej, för oss alla - men orkar inte hitta den känslan idag.
Idag dominerar de negativa vibbarna, och det är riktigt hemsk.
Att försöka jobba när nacken är tvärstel är ett elände, för hur man än bär sej åt så är det nödvändigt att böja och vrida - även om man bara läser in sej på allt som hänt och sitter vid datorn och skriver.
Min älskade masserar, säger "...du ska se att det blir b r a..." och jag blir tvärförbannad men inser att det får jag vara i tysthet, för hur ska han kunna förstå att jag är allergisk mot just det uttrycket, att man aldrig nånsin får säga "det blir bra" till mej, för det blir aldrig nånsin bra!
Det kan kännas bättre, det kan vara stabilt, inga försämringar - men det blir inte bra!!!
Samma med dottern. Också i det sammanhanget blir jag orimligt arg när nån säger att "...du ska se att hon blir bra", för det blir hon inte.
Vissa saker går inte att laga. En del saker kan förbättras, det kan gå att lappa ihop eller gå runt - men det blir fan aldrig bra!
Just nu är jag skräckslagen igen, ingen egentlig orsak har jag, men jag har de där vibbarna, de där som alltid, utan undantag, varnar för att det är farligt, snart händer något, snart rasar det...
Jag har inga verktyg kvar att ta till, och känner mej hjälplös. Hur ska vi orka? Hur ska vi orka hålla i, hålla ihop, tills det är dags för flytt till behandlingshemmet???
Vet inte. I och med att jag kämpar för att hålla min egen näsa över ytan nu är det mycket lite kraft kvar till kreativa lösningar. Dottern själv tog till en paniklösning häromdagen, ringde till korttidsboendet hon bodde en period innan förra behandlingshemmet, det hon fick avslag av kommunen att bo på igen, och fick tillbringa en natt där.
Hur det gick vet jag inte. Hon gör sej oanträffbar, påstår att telefonen laddat ur och att hon glömt laddaren, alternativt att hon glömt hela telefonen, och jag har ingen möjlighet att söka rätt på henne.
Hemma är hon inte, i sitt hemma, menar jag. Den lägenheten står hon inte ut att vistas i, av många orsaker. Främst för att den så starkt är förknippad med ångest och självskador, men också för att hon låtit den förfalla. Ingen människa borde bo så. Och mej släpper hon inte in. Jag sanerade ju där i somras, men misstänker att det är lika illa igen. Det gör mej ont, hon kommer att sakna alla grejor hon har, alternativ har haft...
Jag vill känna mej positiv, tänka att inte bara våren är på väg utan också nystart för henne, för mej, för oss alla - men orkar inte hitta den känslan idag.
Idag dominerar de negativa vibbarna, och det är riktigt hemsk.
onsdag 7 april 2010
Mummel om ekonomi
Nu är den nära, den totala ekonomiska katastrofen.
Månaders sjukskrivning sätter sina spår, och har man därtill vuxna barn som har svårt att försörja sej själva blir det snabbt kris.
Det är så typiskt att såna saker som att frikortet för vården går ut och det plötsligt blir nästan tusen kronor "extra" att betala - jag har funderat på att inte gå till kurator/sjukgymnast/läkare, men inser förstås att det vore det värsta jag kunnat göra: jag behöver ju hjälp därifrån för att bli bättre, för att kunna jobba och få in mer pengar!
Tänker på när jag först blev sjuk och förlorade jobbet, då blev det en saftig inkomstsänkning, mellan 5000 och 6000 i månaden, netto... Inga bra tider, det, och att jag klarade mej ö h t var för att jag inte var ensamstående. Det är jag nu, även om min käraste säger att han givetvis hjälper till, det är bara att jag säger till, han vill finnas för mej, på alla vis.
Men jag kan inte, jag kan bara inte ta emot pengar från honom, det går inte. Vet inte om det är dumt, men jag mår dåligt av tanken på att han ska ge mej pengar. Eller nånting alls, om sanningen ska fram! Får fanimej ångest av att bli bjuden på en 75-kronorslunch, känner mej... Ja, skyldig. Skyldig känner jag mej, och det är ingen bra känsla. Hur övar man sej på att ta emot? Hur kommer man förbi den där känslan av att man blir s k y l d i g om man tar emot nånting alls???
Inser med min hjärna att det inte är friskt, det där, att jag vant mej vid människor som inte ger med öppen hand, som förväntar sej nånting tillbaka, som gör mej skyldig. Not good. Om nu min älskade vill att vi ska dela liv, dela allt, i vått och torrt - varför kan jag bara inte låta det hända och känna mej privilegierad över att ha mött en sån man, en människa som ju faktiskt jag vill dela mitt liv med???
Pratade med dotterns kontaktperson från första behandlingshemmet häromdagen efter en lång tid utan kontakt, och hon grät för min skull. Av glädje. Hon sa att om nån förtjänar kärlek och lycka så är det jag, och jag blir stum. Är det så? Förtjänar jag faktiskt denna lycka?
Hon sa att ingen ska behöva uppleva det jag gjort ensam - och sen frågade hon om min käraste är rädd för dottern.
Jag förstår hennes fråga, för rädsla är en av de känslor människor från alla håll känner, och i många fall visar, inför dotterns problem.
"Du vet ju hur det är här, du vet ju varför jag får uppdraget att vara kontaktperson för tjejer som din dotter" säger hon, och visst vet jag, jag har sett rädslan hos den personal som förväntas finnas för patienter och klienter och intagna och allt vad de kallas, människorna med den problematik min dotter har...
Gissa om dottern känner det? Gissa om hon känner det de första sekunderna i ett möte, om hon känner och upplever de här människornas rädsla och lägger den som ännu en bekräftelse på sitt utanförskap?
För om de som ska hjälpa känner rädsla, var kan då hjälp finnas? Hur ska rädda människor kunna stötta i svåra stunder?
Jag vet inte hur vi ska klara den här tiden (veckor? Månader?) som återstår innan hon får åka till sin framtid. Jag vet inte hur det ska gå när jag inte kan stötta med pengar eller mat eller cigg.
Själv har jag slutat röka, eftersom det definitivt inte finns pengar till sånt. Jag sover bättre, hostar inte, det rasslar inte i bröstet när jag andas ut längre - och jag saknar mina cigg, nåt oerhört...
Månaders sjukskrivning sätter sina spår, och har man därtill vuxna barn som har svårt att försörja sej själva blir det snabbt kris.
Det är så typiskt att såna saker som att frikortet för vården går ut och det plötsligt blir nästan tusen kronor "extra" att betala - jag har funderat på att inte gå till kurator/sjukgymnast/läkare, men inser förstås att det vore det värsta jag kunnat göra: jag behöver ju hjälp därifrån för att bli bättre, för att kunna jobba och få in mer pengar!
Tänker på när jag först blev sjuk och förlorade jobbet, då blev det en saftig inkomstsänkning, mellan 5000 och 6000 i månaden, netto... Inga bra tider, det, och att jag klarade mej ö h t var för att jag inte var ensamstående. Det är jag nu, även om min käraste säger att han givetvis hjälper till, det är bara att jag säger till, han vill finnas för mej, på alla vis.
Men jag kan inte, jag kan bara inte ta emot pengar från honom, det går inte. Vet inte om det är dumt, men jag mår dåligt av tanken på att han ska ge mej pengar. Eller nånting alls, om sanningen ska fram! Får fanimej ångest av att bli bjuden på en 75-kronorslunch, känner mej... Ja, skyldig. Skyldig känner jag mej, och det är ingen bra känsla. Hur övar man sej på att ta emot? Hur kommer man förbi den där känslan av att man blir s k y l d i g om man tar emot nånting alls???
Inser med min hjärna att det inte är friskt, det där, att jag vant mej vid människor som inte ger med öppen hand, som förväntar sej nånting tillbaka, som gör mej skyldig. Not good. Om nu min älskade vill att vi ska dela liv, dela allt, i vått och torrt - varför kan jag bara inte låta det hända och känna mej privilegierad över att ha mött en sån man, en människa som ju faktiskt jag vill dela mitt liv med???
Pratade med dotterns kontaktperson från första behandlingshemmet häromdagen efter en lång tid utan kontakt, och hon grät för min skull. Av glädje. Hon sa att om nån förtjänar kärlek och lycka så är det jag, och jag blir stum. Är det så? Förtjänar jag faktiskt denna lycka?
Hon sa att ingen ska behöva uppleva det jag gjort ensam - och sen frågade hon om min käraste är rädd för dottern.
Jag förstår hennes fråga, för rädsla är en av de känslor människor från alla håll känner, och i många fall visar, inför dotterns problem.
"Du vet ju hur det är här, du vet ju varför jag får uppdraget att vara kontaktperson för tjejer som din dotter" säger hon, och visst vet jag, jag har sett rädslan hos den personal som förväntas finnas för patienter och klienter och intagna och allt vad de kallas, människorna med den problematik min dotter har...
Gissa om dottern känner det? Gissa om hon känner det de första sekunderna i ett möte, om hon känner och upplever de här människornas rädsla och lägger den som ännu en bekräftelse på sitt utanförskap?
För om de som ska hjälpa känner rädsla, var kan då hjälp finnas? Hur ska rädda människor kunna stötta i svåra stunder?
Jag vet inte hur vi ska klara den här tiden (veckor? Månader?) som återstår innan hon får åka till sin framtid. Jag vet inte hur det ska gå när jag inte kan stötta med pengar eller mat eller cigg.
Själv har jag slutat röka, eftersom det definitivt inte finns pengar till sånt. Jag sover bättre, hostar inte, det rasslar inte i bröstet när jag andas ut längre - och jag saknar mina cigg, nåt oerhört...
fredag 2 april 2010
Mummel om små människor med stora problem
Jag tänkte i går kväll att jag är en idiot som trodde att jag skulle klara av att jobba...
Inte själva arbetet, det funkar någorlunda, men sen...
Att se hur kollegor trycks ner, hur hela deras yrkesliv, kunskap och erfarenhet ogiltigförklaras för att en liten, liten man anser att man kan höja sej själv genom att sänka andra är förfärligt.
Jag tar för givet att människan i fråga var bra på sitt jobb och att det var därför h*n kom ifråga för det jobb h*n nu innehar - men det är rent patetiskt att se strebern dyka fram, makthungern, elittänkandet som säger att "...det faktum att jag ombeds hålla tal där och där eller sitta i styrelsen för det och det gör mej bättre än de där under mej..." ta över - det är äckligt.
Inte en enda chefstalang finnes alltså, eller så är de djupt begravda under Titeln, och att gå till jobbet är för fler och fler lika med ont i magen.
Jag vet att jag inte kommer att kunna låta bli att ta tag i skiten, inte kunna låta bli att försöka skydda mina kollegor från katastrofen som hotar med ännu fler nerdragningar som följd av upplageraset som fortsätter och som har ökat och ökat sen den nya chefen tog över - men egentligen vet jag inte vad jag ska göra.
Det går inte att fortsätta stå vid sidan och se hur människor bryts ner. Jag kan det inte, i alla fall. Och ja, jag tycker synd om idioten trots allt. Bär man sej åt på det vis h*n gör kan man inte vara lycklig, inte ens må bra...
Inte själva arbetet, det funkar någorlunda, men sen...
Att se hur kollegor trycks ner, hur hela deras yrkesliv, kunskap och erfarenhet ogiltigförklaras för att en liten, liten man anser att man kan höja sej själv genom att sänka andra är förfärligt.
Jag tar för givet att människan i fråga var bra på sitt jobb och att det var därför h*n kom ifråga för det jobb h*n nu innehar - men det är rent patetiskt att se strebern dyka fram, makthungern, elittänkandet som säger att "...det faktum att jag ombeds hålla tal där och där eller sitta i styrelsen för det och det gör mej bättre än de där under mej..." ta över - det är äckligt.
Inte en enda chefstalang finnes alltså, eller så är de djupt begravda under Titeln, och att gå till jobbet är för fler och fler lika med ont i magen.
Jag vet att jag inte kommer att kunna låta bli att ta tag i skiten, inte kunna låta bli att försöka skydda mina kollegor från katastrofen som hotar med ännu fler nerdragningar som följd av upplageraset som fortsätter och som har ökat och ökat sen den nya chefen tog över - men egentligen vet jag inte vad jag ska göra.
Det går inte att fortsätta stå vid sidan och se hur människor bryts ner. Jag kan det inte, i alla fall. Och ja, jag tycker synd om idioten trots allt. Bär man sej åt på det vis h*n gör kan man inte vara lycklig, inte ens må bra...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
<