måndag 23 februari 2009

Mummel om skam

Skittaskig natt, p g a att jag bär mej åt som en.... Ja, som en sjuåring, typ.

Skäms. Oj, som jag skäms.

Fick hem en glad och go kille, som öppnade födelsedagspresenter med stor glädje. Jättekram efter varje paket, t o m de nyttiga (nya skor, och en balansboll som han får dela med mamma!), sen lek med nya sakerna, tårtbak till kalas, och bad.

Ett jävligt välbehövligt bad. Lortigare unge har jag sällan skådat, kanske aldrig. Inte ens efter en vecka i skogen var han så skitig, då hade vi sjön att blaska av oss i!
Han minns inte att han duschat eller badat under pappa-veckan. Tur att han var i badhuset en dag, iallafall. Lortranden i badkaret går till historien.

Sen. Sen frågar jag, vid mysstunden vid läggdags, vad som varit bäst under dagen, för det pratar vi alltid om. Bästa och värsta. Värsta är oftast ingenting. Och han säger: "Att battla med pappa".

Jag sjunker. Igen. Jag vet ju för fan att jag inte kan tävla mot det jävla tv-spelet, varför gör det mej så ont varenda gång?!?

För att jag är en omogen skitbarnslig larvig patetisk människa. Som vill ha bekräftelse på att jag är bra, att mitt barn gillar mej också, liksom... Trots att jag inte har råd att köpa Playstation med Guitar Hero och extragitarr.

Fan också. Skjut mej.
Jag grät. Länge.

Sen bad jag om ursäkt. Det blev ett bra samtal, men jag hoppas vid gud att det är pms eller klimakteriet. Såhär obalanserad och otäck vill jag fan inte vara. Småungar ska inte ha morsor som reagerar som småungar.

tisdag 17 februari 2009

Mummel om bl a familjefilm

Vet inte riktigt varför, men jag kom att tänka på filmerna vi såg tillsammans, jag och mina stora barn. Favvofilmerna. Vi såg dom om och om igen, och det är fortfarande så att vi kan komma på att nu, nu ser vi den filmen igen, tillsammans...

Cry Baby är en. Kanske inte så stor favorit hos sonen, men dottern och jag dyrkar den. Och Dunderklumpen, den citeras det friskt ur fortfarande. Resan till Melonia är en annan.

Och filmernas film, den som vi sett oftast och kan bäst: Forrest Gump. Vilken underbar film.

Livet är som en chokladask, så är det. Man vet aldrig vad man får, om man inte är som jag och vänder upp-och-ner på asken och tjuvkikar, och då blir man ändå överraskad ibland...

Undrar om det är ännu en konstig familjetradition, att se Forrest Gump med jämna mellanrum, bara för att se den igen, bara för att få uppleva den där underbara sorgliga underbara glada känslan...

Själv ser jag From Dusk 'til Dawn då och då, den gillar jag. Tarantino och bröderna Cohen, skruvade filmer på sina egna små vis, Fargo är också en favorit.

Numera har jag slutat se film, jag verkar inte ha koncentrationsförmåga nog för en hel film. En och annan barnfilm blir det, på bio, med jättekartong popcorn och hela kitet, men annars - nej. Lite sorgligt.

Erkännande: jag lånade morsans Mamma Mia-dvd och såg den. Grinade hela filmen, i princip. Men det var dvd, då kan man ta det i så stora portioner man vill!

Jag är en patetisk medelålders dam som inte har intresse av dagens populärkultur.
Därtill har jag slutat röka. Vilket kan vara förklaringen till min nuvarande förmåga att gräva ner mej i självömkan och självförebråelser.


Ps: Min psykläkare säger att jag är stark och modig och har gjort allt jag har kunnat, mycket mer än många andra. Varför kan jag inte hänga mej fast vid de orden, klänga mej fast och försöka ta in det hon säger??? Varför väljer jag att hänga fast vid "jag är en dålig mor, en usel människa, svag, vek, otillräcklig..."

söndag 15 februari 2009

Mummel om abstinens

Och vet ni - det är inte min jag talar om. Sluta-röka-projektet går utmärkt. Har nu tvättat absolut allt också, inte nånting som stinker rök i hela lägenheten!

Nää, det är annan abstinens som är problem här.

Min lille kom nyss och sa:
"Jag längtar tills jag ska till pappa..." och jag nästan dog. Sen fortsatte han "...för jag vill spela Guitar Hero World Tour!"

Okej. Han längtar inte till pappa. Han längtar efter PS II, det är vad han längtar efter. Förbannade jävla tv-spel, och förbannade jävla karl som inte gör nånting annat än att spela tv-spel med ungen!!!

Ja, jag vet. Jag kan inte lägga mej i hur han väljer att vara förälder, det är inte min uppgift, jag har ingen rätt att göra det, blablabla. Men: det är rent förbannat att han inte fattar att det faktiskt inte alls är nyttigt att det enda de gör tillsammans är leker med konstgjorda elgitarrer?!? Jaja, trummor också, då.

Jag sa: vi ringer pappa och frågar om du inte kan komma en sväng i eftermiddag och spela.

För grejen är att han ska vara en extradag hos mamma, eftersom det är sportlov och pappa jobbar imorgon. Sovmorgon, helt enkelt, och ledig från fritids, vilket han tycker är bra.

Men: han har alltså spelabstinens. Sju år, och spelabstinens.

Det är väl iallafall bra att han inte pratar läskiga döda-spel som han gjorde förr, innan det var PSII och Guitar Hero...

fredag 13 februari 2009

Tillrättande av misstag?

Nu, nu sker det - igen...

För drygt två år sen gjorde jag ett oerhört misstag: jag började röka igen efter att ha hållit upp i två år.

För att livet kändes så jävligt ändå, tror jag att det var. Alltså, jag tror att jag tänkte såhär: Eftersom allt känns som det gör, varför ska jag bry mej om mej? Varför ska jag inte börja röka igen, förstöra min hälsa, bli ett offer...

Näää. Inte tänkte jag "bli ett offer", men kanske var det ändå det som var det underliggande.
Det där funderar jag på ibland. Jag är allergisk mot folk som tycker synd om mej, som ojjar sej över min livssituation, min sjukdom, min dotters sjukdom(ar), vad det nu är, men trots det - har vi inte alla en liten offerönskan långt därinne?

Såhär tänker jag då: ibland vill man nog ha nån sorts ursäkt. Och då är det rätt skönt att vara offer istället för att vara ansvarig...
Men jag är ansvarig. Jag är den som har ansvaret för mej själv och mitt liv, mina beslut och deras konsekvenser.

Så nu slutar jag röka igen. Inne på första dygnet, så det kan mycket väl gå åt helvete (igen), men känslan finns där: det är dags nu.

När jag la av på riktigt, då 2004, var det skitlätt. Jag hade inga problem alls med att låta bli ciggen. Visst, det är som nu, det kommer riktiga fetattacker av "jag måste ha en cigg, måstemåstemåste annarsblirjaggalen", men det går att andas bort dom. Tänka på känslan från då, och komma ihåg att det egentligen inte är ciggen jag vill ha.

Det är det mentala beroendet som är förbannelsen. Situationerna när ciggen bara ska vara med. För att det alltid är så.

Morgonen... Var jobbig. Skrev mycket. Om hur jävla jävligt det är att vara beroende av cigg...

Nåja. En jättestor inspiration att ta fram ur minnet är den lille vildes ansikte när jag sa att jag ska försöka låta bli att röka nu. Han blev så glad, så glad, hans lilla ansikte sken upp, och han sa: "Men mamma, vad bra!"

Det ska bli inspirationen. Bland annat. Mest måste jag väl lära mej att tänka att det är för min egen skull. Den där jävla morgonhostan kommer att bli ganska skön att slippa, om inte annat!

Såhär känns det nu. Grått. Kallt. Hopplöst.

Men det går över...

torsdag 12 februari 2009

Mummel om alla försök till förbättring

Jag tänker på intentitoner, och försöker verkligen, det gör jag.

Det är så mycket jag borde, för min egen skull - men inte orkar. Jag menar inte orkar som i "nä, jag orkar inte, det är för jobbigt" utan jag menar verkligen inte orkar, som i "min kraft räcker inte, jag måste prioritera så hårt så att det som egentligen är viktigt blir mindre viktigt jämfört med annat".

Om nån förstår hur jag menar...

Barnen kommer först. Så är det bara, och så har det varit sen den förste lille kom för drygt 21 år sen. Den förste lille krisar nu, btw, han har mycket att fundera över.
"Den här jävla familjen är ju som en jävla såpopera", röt han, och "det är väl en jävla tur att jag åtminstone bara har en mamma, dom där två jag kallar för pappa gör mej bara ledsen..."

Så han har problem med svek, och underligt nog är det så att han projicerar på sin relation till lillebror. Där har han det jobbigt, lilla-gubben-som-är-ung-man. Han vill inte att lillebror ska känna att storebror inte funnits där.

Jag är stolt över honom, och så inihelvete stolt över att han ringer mej... När jag sa att han ju kan prata med mej, då borde han ju kunna prata med den Biologiske (som drog hundratals mil bort med sin nya kvinna när han var knappt 2 år) och den man han alltid ansett vara pappa, alltså syrrans biologiske, och då säger han:
"Det är skillnad med dej. Du har alltid funnits där för mej. Och du är inte bara min mamma, du är min bästa vän."

Och nu gråter jag igen, förstås, för det gör mej så oerhört lycklig att han ser det så.
Jag säger samma sak, och menar det. Min äldste son är en bästa vän.
Det är vackert, och svårt att förstå på sätt och vis - men jag vet att mycket hänger på att vi är så lika. Förstår varann utan ord.

Jag säger: "Men du blir ju så förbannad, ryter och bär dej åt" och han säger: "Det är ju inte allvarligt, det vet du ju, det är ju efter det jag börjar tänka, vet du väl."

Och visst vet jag.

Så nu är jag mitt i göra-livet-bättre-för-son. När jag borde åtminstone försöka göra livet bättre för mej...

En sak ska jag. Köpa ny bil. Åtminstone en nyare bil, i klart bättre skick än fanskapet jag har nu. Den går visserligen - ibland. Förra veckan kokade den lite... På väg från begravningen. Och i förrgår gick den nästan ända fram till jobbet, resten fick jag hjälp att knuffa den...

Jag behöver trygghet, på alla plan, och jag har ingen, på något. Hur förbättrar man sej då???

lördag 7 februari 2009

Mummel om härliga kommentarer

Jag vill tacka.

Tacka alla er som med era kommentarer stöttar därute i sajberspejs.

Det är lite underligt, det där, men: mina vänner, ni är värdefulla.

För mej. Ni betyder.

Och jag tackar. Som sagt.

fredag 6 februari 2009

Mummel om svartvita dagar

Vaknar till snö. Hela världen vitnar, och ändå är det en svart dag.

Begravning.

Det är inte så många hittills för mej, begravningar alltså. Mormor och morfar, den farbror som är pappa till den unge man vi ska ta farväl av idag.

Jag tror att det är generationsfrågan som gör det svårt idag, det och att det blir så nära mej själv. Att det faktiskt kunde ha varit jag som var mamman idag i begravningskapellet.

Det är inte rätt att det ska vara såhär, att den unga generationen begravs före de gamla.

Jag försöker tänka att han ju valde det, det var hans vilja - men det funkar inte så bra. Kanske är det så att mina egna funderingar kommer emellan, de där som gör att jag själv fortfarande lever, att jag själv inte agerat på övertygelsen att jag inte orkar leva.

Man gör inte så mot sina närmaste. Där står det. Det är inte rätt att utsätta dom man älskar för all den skuld och all smärta ett självmord skapar. Döden i sej är jobbig nog. En självvald död är värre.

onsdag 4 februari 2009

Mummel om tid

Vaknar för sent. Självklart har väckarradion slagit på, men jag har tydligen valt bort den. Lyssnat lite istället för att vakna.



Har jag bråttom? Egentligen inte. Och jag inser att mycket av den stress jag känner är självskapad. För visst hinner jag? Och om jag nu inte riktigt skulle hinna, är det då en sån katastrof?

Självklart inte. Min rysliga punktlighet är sjuklig. Vete fan var den kommit ifrån heller, jag tycker bara att det är så fruktansvärt oartigt att inte respektera andra människors tid bara för att man själv inte kan passa den. Tiden, alltså.

Kanske samma sak med rutiner. Men nu är det så att just morgnarna har blivit min egen tid, den enda egna tiden - under barnaåren, vill säga. Och det är svårt att bryta, det där.

Vanor. Eller kontroll? Vet inte riktigt. Jag är inte sådär analt kontrollerande, med petighet och städmani, men vissa saker släpper jag inte på...

På jobbet: ny bänkkamrat i min hörna. Och herregud! vilken ordning mannen har på skrivbordet... Får lite panik av att se det, faktiskt, när jag jämför med mitt eget, vill säga.

Papper överallt. Gamla bra-att-ha-papper, och så det som är aktuellt för dagen. Research för kommande grejor. Urklipp, gamla tidningar, och så en bit av bordet som faktiskt är rätt tom - med pennmuggen och alla visitkort och svarta boken med telefonnummer i.

Men hans... Tvärtomt. Utom fina små saker, bilder på familjen (mina sitter på skärmen huller om buller, mina hullerombullerbarn passar inte i ramar), allt i perfekt ordning. Inte en kaffefläck så långt ögat når.

Vem fan har tid att hålla skrivbordet i sån perfekt ordning???
<