onsdag 29 september 2010

Mummel om rädsla för anhörigkurs

Inser att min odefinierade ångest inte bara har att göra med att jag knappt har sett min älskade den här veckan, utan det är den kommande anhörigkursen som är kärnan i det hela.

Jag är rädd. Skiträdd, faktiskt. Eftersom det är fråga om ett behandlingshem med folk från när och fjärran trycks en tolvveckors kurs in på två helger, och det skrämmer mej.

En hel grupp anhöriga - högst troligt mest föräldrar, kanske t o m mammor - som ska bli nån sorts enhet under två lördagar och två söndagar. Att blottlägga mej själv och min familj inför dessa främlingar. Vända ut och in på allt, på en så stor del av mitt liv, av vårt liv - det är otroligt skrämmande.

Det som sägs i gruppen stannar i gruppen, så står det. Man kan jag glida ur min lycka, mitt underbarar liv, och låta mej själv återvända till de där vidriga åren? Vill jag verkligen det?

Jag vet att jag kommer att göra det, men jag gör det inte gärna. Där finns givetvis skuld, också, för inte får man tänka så, känna så?

Jag hoppas bara att jag kommer att fixa det utan att bli nerdragen i geggan igen. Vissa dagar, som idag, känns det som om jag faller tillbaka, som om min kärastes frånvaro (Så dumt... Jag jobbar dag, han kväll den här veckan, därför är det, inget annat!) innebär att jag sugs ner i det gamla, trötta, ångestfyllda...

Jo, det känns dumt. Men jag är rädd, så är det bara. Vill inte åka, vill vara hemma och njuta av den tillvaro jag trivs så bra med, inte åka ifrån och vältra mej i elände en hel helg...

tisdag 28 september 2010

Mummel om hjärtesorg

Om barnen har det bra mår man bra.
Nu har barnen det inte bra, och jag har ont i hjärtat. Ont i hjärtat och ont i magen och ovanpå det en överväldigande känsla av hjälplöshet.

Dottern ringer och är förbannad, det funkar inte bra, hon säger att hon inte gör annat än klagar och klagar - men inget händer. Hennes kontaktperson, sköterskan som lyssnar och som ställer upp och som skriver in allt hon säger i datorn så att alla ska se (som att det krävs mer än ett "nu är det dags att gå upp" för att få henne att vakna, att de ska gå in, dra upp rullgardinen och dra av henne täcket om det är det som krävs) har hon förtroende för, men resten? Ingen "har tid" att läsa det som står, och det har hänt att ingen väckt henne, att hon sovit till halv två på eftermiddagen... Vad innebär det för en borderline-are? Jo, att känslan är att ingen bryr sej, att ingen vill hjälpa, att det inte är nån behandling och att hon inte kommer nånstans.
"Jag har tänkt på att packa och skriva ut mej och dra härifrån", sa hon, och jag får hjärtat i halsgropen och vet inte vad jag ska säga men säger förstås nånting i stil med att jag är stolt över henne, att jag är så stolt över att hon är kvar, att hon klagar, att hon försöker och försöker och inte ger efter för de där flyktimpulserna...

Och den lille...
Hans pappa har lagt ner allt. Säger att han varit hos doktorn, att det är för mycket på jobbet, han orkar ingenting när han är hemma - vilket inte är nåt nytt, egentligen. Sen jag flyttade har allt förfallit, trädgården är i sånt skick att jag är förvånad över att ingen granne ringt och anmält, och jag är livrädd för att det är samma läge inomhus.
Jag har haft en obehaglig känsla i magen, en obestämd oro för att min minsting inte har det bra i skolan, att det är alldeles för schizofrent för honom att byta liv varannan vecka, komma från en förälder som inte orkar nånting alls (vilket inkluderar: se till att unge kommer i säng i tid, se till att unge gör läxor, se till att unge har den tillsyn som krävs o s v) till mej som har krav och ramar och regler...

Pratade med hans fröken igår, och det finns oro där också. Lillpojken har det inte riktigt bra, det "händer en massa" omkring honom, och det är en hel del som har rätt hemska rötter.
"Han sa: när någon annan trillar och gör sej illa springer alla fram och kollar hur det gått, när jag gör det är det ingen som bryr sej", sa fröken, och det är hemskt att höra. Han själv anser att alla är hans vänner, han är otroligt lojal mot alla som han anser vara hans vänner - men de andra barnen är inte snälla mot honom.
Och det beror på föräldrar. Föräldrar som inte tycker om min lille unge, och som inte tvekar att uppmuntra sina barn att vara elaka mot honom.
Det är nästan för hemskt.

Nu ska han träffa specialpedagogen, min lille, för fröken har äntligen insett att han är lite för kvick i skallen för att vara stimulerad av "det vanliga". Efter det blir det möte med en hel massa folk, lärare och specialpedagog och fritidspersonal och rektor, och jag vet inte hur jag ska få det här till nåt positivt.
Kan jag övertyga honom om att de vuxna vill stötta och göra allt bättre? Kan jag få honom att förstå att hans kvicka skalle gör att han står ut, inte passar i formen, men att det inte behöver betyda nåt negativt, att han också har rätt att vara den han är trots att skolan gör allt för att kväva och dämpa och banka till honom så att han ska bli enligt norm?

Vill bara gråta, trots att jag ju försökt att förbereda mej själv på det här. För jag vet ju att han inte är riktigt som andra i hans egen ålder, och att det gör att de andra barnen drar sej undan...
Han vill så gärna vara som de andra, men det är tydligt att han inte är det. Risken med att uppmuntra sina barn att växa allt de kan enligt sina egna förutsättningar är förstås att de hamnar i den här situationen, men vad gör man annars?

Han läste siffror på hus och bilar när han satt i vagnen, sisådär tre år gammal. När han var fyra kunde han läsa, och då menar jag inte att han kände igen ett och annat ord, han läste. Han kan föra samtal med vem som helst, och jag kan förstå att en hel del människor inte fixar att en liten unge pratar som... Ja, han är lillgammal. Udda. Och som alla andra barn i den åldern har han inte verktygen att hantera grymheter, och grymma är de, barnen. Udda är inte bra, inte ens om det egentligen är ett väldigt positivt slags udda. Och barn som har föräldrar som dissar ett annat barn tvekar inte att ta till diverse metoder för att elaka sej.

Hans fröken berättade att han pratat med henne, bara pratat, och i förbigående haft en undring som sliter hjärtat ur bröstet på en: när nån annan trillar och slår springer kompisarna dit och kollar så att allt är bra - när han gör det kommer ingen och ingen kollar om allt är bra. När det är fotboll och nån ger nån annan en knuff tittar de andra på varann och flinar - om han knuffar skriker alla argt och springer efter en vuxen.

Jag gör det jag kan, och lite till, hoppas jag. Jag försöker få honom att förstå att det inte är rätt att skydda såna som gör fel, som är dumma, som gör taskiga grejor - men jag förstår varför. Kanske har jag gjort det själv, hållit tyst därför att jag så gärna vill bli om inte omtyckt så i alla fall accepterad i gruppen.

Det gör man när man är barn, när man är ung.
Inte nu. Inte när man är tant och fått skinn på näsan. Men glömmer gör jag inte.

Flera dagar nu har jag försökt skriva på det här, men det är svårt. Har t o m svårt att bestämma mej för om jag ska publicera det eller ej.

tisdag 21 september 2010

Mummel om krångligheter

Det har känts svårt att skriva ett par dagar, kanske är besvikelsen över hur vårt samhälle utvecklas en för tung våt filt för att jag bara ska orka skaka den av mej - känner jag igen mina medmänniskor? Vet jag vilka som anser att jag är en parasit som inte gör rätt för mej, att min dotter är det?
Så känns det. Jo, jag vet nog att det förmodligen är en mindre del av Sveriges invånare som ser saken så, men det räcker. Oj, vad det räcker...

Min dotter är andra generationens invandrare i statistiken. Min älskade är invandrare, även om han var under året då han flyttade hit. I och för sej är de inte svarta i håret och bruna i skinnet, det kanske gör skillnad?

Det blir möte på jobbet, med höga chefer närvarande, och det är nog bra. Kanske. Inte för att jag tror att något händer, det blir väl till att göra en anmälan till sist i alla fall, för det finns regler och lagar att hålla sej till - även om de är lätta att kringå.
Vi ska göra det bästa vi kan med de resurser företagsledningen anser räcka, det är svaret vi får. Jag tänker på alla dem jag träffat under mitt arbete med äldrevården, och känner igen det: det är inte verkliga förhållanden som styr, det är teorier och chefers uppfattningar, och det gör mej mörkrädd.

Som den nya tolkningen av lagen som styr personlig assistans. Eftersom det är så att myndigheter vill undvika kostnader till varje pris försöker de lägga över dem på andra, och i det här fallet är det allas vår försäkringskassa som vill att kommunerna ska betala.
Så människor som är svårt handikappade får uppleva hur deras assistans halveras, trots att sjukdom/handikapp inte förändras...

Hur kan man sova efter att ha beslutat att en människa som faktiskt behöver hjälp med allt kan sitta i en stol och titta på film i tre timmar, ensam? Vad händer om nåt händer?

Som sagt. Vart är vi egentligen på väg? Är det omodernt att bry sej om andra? Är solidaritet och medmänsklighet begrepp som trillat ur medvetandet hos folk, där hålet i stället fyllts med pengar pengar pengar, mej och mitt, sköt dej själv och skit i andra?

Ska inte skriva mer nu, för jag är både ledsen och rädd, och sånt kan lätt ge en massa ilska som blir fel när man skriver... Men jag vet en sak: jag skulle med glädje betala mer skatt för att de som har det sämre än jag kan få det stöd och den hjälp de behöver. För att de gamla, som slitit ett helt liv, ska få ett värdigt slut, för att till exempel Plastfarfars barnbarn ska få det stöd de behöver så att de kan få ett bra liv. För att min dotter och Puffan ska få en chans till liv. För att alla ska ha samma chans att få vård, utbildning, omsorg.

Så. Nu slutar jag.

onsdag 15 september 2010

Misstag att bry sej...

...?

Stannar hemma idag, riktigt dum är jag inte även om man kan undra. Ska nog t o m ringa min gulldoktor - eller snarare vårdcentralens telefonsvarare - och se till att få en tid för operationsdiskussion. Ryser när jag tänker/skriver det, var i hela friden fick jag denna operationsskräck ifrån? Vet det ju, egentligen, den späds på varje gång jag träffar min numera rullstolsburne bekant...
Men å andra sidan: om jag inte gör nåt kanske jag hamnar i stol i alla fall.

I de här stunderna, när jag nästan inte orkar med mej själv, och när det blir så svårt, så svårt att hålla ihop livet med familj och jobb, när jag tillåter smärtan att ta över inte bara min kropp utan också min hjärna och mina känslor, då undrar jag vad fan jag håller på med, egentligen...

Försöker ta hand om allt och alla, det är vad jag håller på med. När jag gick med på att bli fackombud på jobbet tänkte jag igenom det noga, såg det som ett sätt för mej att växa och utvecklas på en arbetsplats där sådant gjorts omöjligt, men nu undrar jag hur genomtänkt det egentligen var.
Mina kollegor går i pension i förtid eftersom de inte orkar med att stanna på en arbetsplats där all kreativitet, alla initiativ, kvävs, och jag kan inget annat göra än att förstå. Fick jag chansen skulle jag byta jobb på ett ögonblick, och det är för jävligt.

Ändå fortsätter jag att försöka. Försöka ena oss, försöka få alla med på tåget som skulle kunna leda till bättre arbetsmiljö - och det går tungt, kan jag säga.
De allra flesta är uppgivna, säger att de ju försökt allt förut, att inget förändras vad vi än gör. De är trötta och slitna och har slutat försöka blåsa liv i sin gnista, den gnista som fick oss alla att välja yrke, önskan att inte bara informera utan också engagera och - ja! - utbilda.
Det är inte modernt nu, tror jag. Inte "inne" att ta allvarliga ämnen och göra dem tillgängliga, allt ska vara snabbt, ytligt, utan substans. Tacka fan för att man tappar sugen!

Men jag bryr mej. Jag bryr mej om mina medarbetare, bryr mej om mina läsare, jag bryr mej faktiskt om de flesta ämnen jag skriver om - och det gör mej väl väldigt omodern?

Än tänker jag inte ge mej. Planerar redan för att utbilda mej vidare till våren, se till att lära mer om arbetsmiljö, se till att få ordentligt på fötterna och fortsätta försöka göra vår arbetsmiljö och därmed tidningen bättre.
För tidningen försämras förstås när journalisterna som ska granska och berätta inte behandlas som människor, ens. För vart ska vi vända oss? Arbetsmiljöverket?
Företagsledningen reagerar inte alls, där är det pengar som styr, inte tidningsmakeriet. Nuförtiden är det inte produkten som är viktigast, det är vinsten - och det får mej att tänka att seriösa dagstidningar egentligen borde vara statsägda! Å andra sidan - på den tiden jag var anställd i statsägd medieproduktion var det inte bättre...

You can't win. Men jag vill inte lägga mej, vill inte ge upp, vill inte sluta bry mej, Det är bara smärtan som tillfälligtvis tagit över mina tankar och vill få mej att ge upp.

tisdag 14 september 2010

Misstag med "moral"

Är på jobbet.
Förstås är jag på jobbet, fast det är lite komplicerat att klara av att utföra mina arbetsuppgifter...

På presskonferensen jag var på imorse fick jag hoppa upp och ner, sitta och stå om vartannat, eftersom jag inte kan sitta för långa stunder i taget, visst tittade de lite konstigt, men säger man "diskbråck" eller "ont i ryggen" kan de flesta relatera till det.
Verkar det som.

Själv funderar jag mycket över varför jag är så inihelvete dum så att jag går till jobbet när jag knappt kan gå, men kan inte riktigt motivera det ens för mej själv.
Är det arbetsmoral?
Nån annan slags moral?
Luther som sitter och biter mej i nacken?

Jag har en massa hängande över mej, ett stort projekt inför söndagens val som måste vara färdigt idag, senast imorgon, och som jag inte haft möjlighet att lägga tid på eftersom det varit en massa andra jobb som absolut måste göras, oftast till morgondagens tidning.

Vår vardag. Allt måste vara färdigt idag, eftersom det ska med i morgondagens tidning.

Å andra sidan ska vi göra djuplodande stora jobb som ska få ta längre tid - men när deadline närmar sej har man alltså inte haft tid att jobba igenom det, och hamnar i en sits där man inte ens hinner läsa igenom, inte fila på formuleringar, inte få till det som man vill ha det utan får nöja sej med att det blir färdigt innan det är för sent.

Psykosocial arbetsmiljö. Ett ord i tiden, men ett ord vars mening definitivt inte slagit igenom hos diverse företagsledningar.

Har jobbat mycket med äldrevård de senaste månaderna, och det gör mej ledsen. Jag blir glad över att se alla dessa underbara människor som gör allt och lite till för att skapa en så bra miljö som möjligt för de gamla och sjuka, men jag blir oerhört ledsen över hur de behandlas, personalen.
Ungefär som här, kanske. Om nåt är bra är det självklart, det är bara det vi kan kräva av oss själva och av varandra. Om nåt är dåligt är det personalens fel, aldrig förutsättningarnas.
Jag har sett hur mycket själ och hjärta dessa underbetalda, underbara kvinnor (jo, hittills har det enbart varit kvinnor!) lägger i sitt arbete, hur de använder sina personliga prylar för att göra det mysigt på avdelningarna eftersom det (förstås!) inte finns pengar till pynt, det finns ju inte ens pengar till personal efter ordning.
Hur de pusslar och pysslar för att få ihop det med schemat, för det som egentligen ska vara arbetsgivarens ansvar - att leda och fördela arbetet - läggs på de anställda, det ska bytas och donas, för annars får man ju inte ledigt, det finns inte pengar till vikarier...

Ungefär som här. Skillnaden är att jag inte ansvarar för andra människors väl och ve. Jo, kanske mina kollegors i viss mån, men inte som där, inom äldrevården.

Jag frågade hur det skulle vara om de följde alla regler, om de lade på arbetsgivaren det som borde ligga på arbetsgivaren, och svaret jag fick var väldigt belysande: det skulle inte gå, då skulle de gamla drabbas, och det kan de inte ta på sitt samvete.

Moral.

Är det så att enbart vi arbetstagare ska ansvara för att det funkar? Ska vi nöja oss med att bli skuldbelagda, eller snarare tvingas skuldbelägga oss själva, eftersom företags- och kommunledningar tvår sina händer och säger att det är såhär det är nu, bara att tugga och svälja och om ni inte väljer att göra det där lilla extra utan att få något för det drabbar det era läsare/vårdtagare...

Usch. Kanske är det smärtan som gör mej stingslig, men jag är både trött och arg just nu. På mej själv, och på de system som styr. På samhället vi valt, om ni vill. Är det så här vi vill ha det, egentligen???

måndag 13 september 2010

Mummel om smärtnivåer

Ryggen har brakat igen, och jag ser ut som en idiot när jag försöker stappla fram utan att skrika högt. Att ta sej ur sängen, eller upp ur soffan, är numera stora projekt, och jag börjar tänka att jag nog får lov att prata med min gulldoktor om operation i alla fall.

Det här går nämligen inte längre. Jag kan inte gå varje dag och vara rädd, rädd för att jag ska göra en rörelse på fel sätt och därmed reta upp den där disken i ländryggen som ställer till det så förbannat. Kan inte gå och vara så rädd för smärtan att den får styra mitt liv.
Det har jag ju kommit förbi en gång, och jag måste ta mej i nackskinnet och se till att ta makten över mina tankar igen!

Gick hela dagen igår och mådde dåligt över att lilleman ska behöva se mej i det här skicket, att jag inte ska kunna jobba, att jag ska förstöra allt det underbara jag har nu genom att låta smärtan ta över. Och så ska man inte tillbringa en ledig dag!

Det var lördag eftermiddag det började, jag bakade bullar och rensade svamp och tvättade på förmiddagen men kände inte av ryggen alls - och så bara pang! Kunde inte resa mej. Kunde inte ligga, inte sitta, inte stå. Bara försöka fortsätta andas utan att skrika, vilket i sej var svårt, så svårt. Att sen göra resten - koka svampsoppa, vika tvätt, frysa in bullar - var ett enda oavbrutet lidande. Hålla masken inför älsklingen går inte, han ser på mej direkt om jag har extra smärtor, vilket i och för sej inte är svårt, jag vet att jag blir likblek...

Och hela tiden mal det i bakhuvudet: jag måste kunna jobba, måste kunna jobba, måste kunna...
För annars blir det kaos, annars läggs allt jag skulle göra på mina kollegor, och allt jag inte gjort klart, och valet...
Men är det mitt ansvar? Ska jag ta ansvar för att arbetsgivaren gjort oss så sårbara att man inte ens kan bli sjuk utan att redaktionen stressas ihjäl?

Förresten har jag inte råd att vara sjukskriven. Så länge lägenheten förblir osåld måste jag kunna jobba för att inte känna mej som värsta parasiten. Mina känslor, inte hans. Han säger att jag inte ska tänka så, att det är vi nu, och att vi klarar oss - men ändå.

Sorry. Det bidde visst bara gnäll idag. Vilket i sej visar hur inihelvete påverkad jag blir av smärtan...

lördag 11 september 2010

Mummel om insikter

Dottern är hemma på (ännu en...) permission, och vi pratar en hel del. Jag inser att hon faktiskt söker mej nu, söker mej för att testa sina nyvunna kunskaper, testa det hon ser och hör och lär på behandlingshemmet.

Förstås är det mycket "jag fattar ju ingenting" och "jag har aldrig känt mej så dum i hela mitt liv", men ändå är det så att hon fattar väldigt mycket och inte är ett dugg dum.

Vi satt och tittade i hennes hemuppgifter, uppgifter som hon säger är helt jävla omöjliga, hon kan inte, fattar inte, blablabla - men hon kan och fattar, och med lite småknuffar (verbala, inte fysiska!) tar hon ett steg till, och ett till...

Så vi pratar, och jag får veta att personalen anser och säger att hon har ovanligt mycket insikt om sina problem för att vara en borderline-are, hon ser på mej och säger att du mamma, det har vi ju jobbat mycket med, du och jag, i många år, och jag svarar att jajamen, visst har vi det, och tänker att jubel och fröjd, hon ser!!!

Det finns också fina illustrationer att använda för att få henne att fatta att hon hela tiden tar små steg, hela tiden utvecklas, hela tiden lär sej - för det fattar hon inte riktigt ännu, det där med att hon faktiskt får erfarenheter, och använder sej av dem i liknande situationer.
Som den där hemska kvällen när hon fick en riktig snedfylla och gav sej på en gammal plågoande från högstadiet, då gick hon nästan under av ångest nästa dag, hon hade inte bara rent fysiskt gett sej på en människa, hon hade också varit sådär vidrig otrevlig som bara hon kan mot en del andra, också knutna till högstadietiden... Dagen därpå fick jag hämta upp henne och sitta i timmar för att hon inte skulle låta sej själv sjunka totalt.
Det blev en parallell senast hon var hemma, en fest, folk som känt henne när hon var fjortis och hemsk. Dagen efter kom hon till mej och pratade, berättade om hur hemskt det varit, hur svårt att hantera dessa människor som berättade för henne hur hon sårat och skadat, hur hon bett om ursäkt och förklarat att det skulle aldrig hända nu - men att de fortsatt, fler hade tillkommit, fler historier om vad hon gjort, hur hon burit sej åt...
Hon mådde skit, och jag frågade om hon bett om ursäkt - och det hade hon. Jag frågade om dessa människor var viktiga för henne nu, om de betydde något för henne i dag - och det gör de inte.
Så jag sa att det faktiskt inte är hennes problem om de väljer att hänga fast vid sådant som hänt för åratal sedan, att det inte är hennes problem om de inte klarar av att förlåta. Det är deras problem, och hon har gjort det hon kan för att räta upp saker och ting...

När vi satt häromkvällen och diskuterade hennes inställning, det där med att hon inte fattar och är så dum sa jag att hon uppenbarligen inte är dummare än att hon lärt sej av det hon upplevt.
"Hur menar du?", säger hon, och jag tar ovanstående exempel för att illustrera. Hur hon vuxit, hur hon lärt, hur hon hanterar likartade grejor utifrån det hon lärt - och jag tror att hon förstod.

Faktiskt tror jag att hon förstod, och därtill tog till sej det faktum att hon faktiskt utvecklas. Lär sej. Hanterar svåra situationer - vilket hon aldrig gjort förr.

Förr stack hon, fysiskt eller mentalt. Stängde av, lyssnade inte, lärde inte, ville inte.
Nu stannar hon, mitt i det hon tycker är svårast, att se sej själv, se vilka höga berg hon har att bestiga, och hon kan förklara och berätta.

Kanske låter det helt sjukt, men när hon säger "... jag insåg att bara färdighetsträningen tar ett år och att det kanske blir så att de bedömer att jag behöver ett varv till, det var nog därför jag beställde biljetten hem nu..." och jag känner hur mina ögon vidgas, hjärtat slår snabbare: hon ser!!! Hon förstår!!! Och framförallt: hon verbaliserar.
<