Mummel om familj

Med stormsteg närmar sej julen, och även om jag nog egentligen mår mest dåligt av hela hysterin är det en sak som växer mer och mer i mitt hjärta - min lilla familj kommer att samlas, och det är ganska fantastiskt.

Under nån vecka blir det huset fullt, dottern kommer i början av julveckan, storsonen ett par eller någon dag före julafton, och jag tror att det är hans tankar som bäst sammanfattar det hela:
Det ska vara som det brukar, mamma.

Minns förra året, då allt egentligen var skit, minns hur han sa att det var den bästa jul han kunde komma ihåg, och jag förstod väl först inte riktigt vad han pratade om, för inte var det nåt speciellt med den julen?
Sen insåg jag att han upplevde vad jag inte kunde då, han upplevde hur vi var tillsammans allihop, med mat och trams och en massa godis och hembakade pepparkakor som var absolut skitfula, allt det som ska vara som det brukar - och vi, tillsammans. En lillunge som tindrade. Moster och hennes sambo. Kalle Anka och lite julklappar, och en varm, varm tillsammanskänsla.

I år blir det ännu bättre, vad som än händer. I år är vi därtill hemma, i år skapar vi nya traditioner mitt i det gamla vanliga, och jag tror att det blir fint. Trots att jag är i riktigt risigt skick fysiskt är jag lycklig och trygg, och vi kommer att fira ännu en jul tillsammans, allihop.

Min egen lilla kärnfamilj har utökats med en medlem, men det har bara gjort oss starkare.

Även om storsonen framhärdar i att min älskade fortfarande har prövotid...