Misstag som leder till krångel

Nu har min käraste för första gången fått uppleva hur en ångestspiral uppstår, och vad en liten skitsak kan leda till för någon som min dotter, och ännu en gång visar han att han står kvar när det blåser...

Det är ju så att för sådana som aldrig levt med en människa med ångest kan det tyckas helt obegripligt när han eller hon får en attack. Hur kan en sån synbarligen bagatellartad grej växa så oerhört? Hur kan det gå så fort? För mej, för oss, är det ju bara så det är. Som anhörig utvecklar man nån sorts antenn, en väldigt känslig antenn, som gör att man ser tecknen, de där små, små nästan osynliga tecknen som visar att snart är det dags, nu är det på gång, nu måste något göras, verktyg tas fram - men för omvärlden är det, som sagt, ofta helt obegriplig. Stor utryckning för ingenting, kan det verka, men stor utryckning i tidigt läge kan förhindra gudvetvad. Faktiskt.

Nu var det en hel massa stressmoment, mycket okända människor överallt, så redan från start fanns en vinglighet som inte alls är optimal start på dagen. En grej dottern var orolig över var hundar - hon har hundskräck. Inte lite rädd, inte ens mycket rädd, utan fullkomligt panikrädd för okända hundar. Instruktionerna var glasklara: eventuella medföljande hundar ska sitta i bilen eller vara inne på ett rum, rastning på tid och plats som var uppgjord i förväg för att undvika att dottern flippade.

Trots detta är ett par på väg att ta in en hund i gemensamhetslokalen. En personal formligen kastade sej ut och hindrade denna katastrof - men hunden bands utanför. Jo, det var en liten hund. Jo, jag tror säkert att hunden är jättesnäll. Och förmodligen säger hundägaren det alla hundägare säger: "Men inte kan väl någon vara rätt för vår hund, hon/han är ju så snäll!"

Men det är inte grejen. Dottern är inte rädd för elaka stora hundar - hon är skräckslagen för alla hundar.

Därifrån gick det bara nerför. Vetskapen om hundfan som satt utanför dörren, som faktiskt förhindrade henne från att lämna lokalen, gav ångestattack. Älsklingen fattade förstås ingenting av vad som hände, förstod inte alls vad jag höll på med när jag plockade med mej dottern, på god väg in i panikångestattackmode, ut från lokalen, ner i källaren...
Som tur var fanns ju alla på plats, inklusive behandlande personal, så det gick att mota innan det var för sent. Hunden flyttades dit den skulle ha varit från början: till ägarens bil. Dottern pratade med terapeut, och sen drog vi. Bryggde kaffe och stack. Helt enkelt.

Det var ganska fantastiskt att se både dottern och min käre, dottern som lyckades undgå att få alltför svår ångest för att kunna använda sina verktyg, och min käre som anpassade sej och var lyhörd och lät mej föra den dansen. Framförallt är det fantastiskt att han ställer raka frågor - och hon svarar.
Han frågade hur hon känner inför det faktum att han är del i vårt liv nu, och hon svarade att det känns positivt, och det som är bäst är att hon känner att hon inte behöver mörka eller göra sej till, hon kan prata om allt det svåra utan att känna att det blir svårt för honom, vilket är helt underbart.

Vi kämpar vidare. Och nu är hon mest förbannad, men inte på sej själv. Där börjar det ju alltid, med "...nu har jag förstört allting för alla...", men hon ser faktiskt att det gjorde hon inte. Alla som kom visste om att det fanns en hysteriskt hundrädd människa där, alla som kom hade fått veta att hund icke kunde tas med förutom om den satt i bil eller i ett rum, så felet var inte hennes. Det kan hon se, och det gör mej glad.