Mummel om beslut

Igår sökte jag en distanskurs i psykologi.
Kan inte förklara det med mer än att jag hatar den här känslan av stagnation, hatar känslan av att sitta fast och inte ha några alternativ - och det mesta hänger förstås på jobbet.

Kanske är det så att mitt underbart ljuvliga privatliv väcker känslor som sovit ganska länge, känslor som hör ihop med mej som jag var, innan sjukdom och elände?
För så har det varit, det minns jag. Det har alltid varit så att jag föredragit att hålla mitt liv i mina egna händer, själv bestämma över vad det är jag gör och vill, och så känns det definitivt inte nu.

Innan mitt nuvarande jobb har jag aldrig haft en fast tjänst, och det har inte varit av tvång utan av val. Redan som 19-åring började jag min resa, och det har aldrig känts bra att stanna länge på samma ställe - jobbmässigt mer än personligt, ska jag säga. Projektanställning har varit mitt ultimata, s a s, just för att jag alltid fått lite panikattack av att se mej själv på samma ställe, görandes samma saker, år efter år efter år efter...
Nej, fy.

Men nu har det alltså blivit annorlunda, åtminstone på ytan, och det beror helt och hållet av det faktum att jag inte är frisk. Fysiken har gjort mej feg, helt enkelt, och den där (falska) känslan av trygghet har varit viktigare än annat. För om jag inte klarar att jobba en dag får jag betalt. Om kroppen sviker vet jag att jag har inkomst så att jag klarar mej.

Hur hade det varit om jag inte blivit sjuk?
Inte hade jag stannat på ett ställe som får mej att må dåligt, inte!
Kanske hade jag frilansat, kanske kombinerat det med föreläsningar, för det finns ganska mycket jag skulle kunna dela med mej av, erfarenheter och kunskaper som jag vet skulle hjälpa andra, ge lite känsla av tillhörighet, minska på ensamhet och uppgivenhet...
Det är inte bara mina erfarenheter av egen sjukdom jag menar, det är också den resa jag och min dotter gjort som skulle kunna vara till hjälp för andra, tror jag. Jag minns min egen känsla av utsatt- och ensamhet, hur övertygad jag var om att ingen, ingen, förstod eller skulle kunna förstå det vi gick igenom.
Det är förstås fel. Och jag vet hur mycket det har inneburit för mej, hur mycket styrka det gett, att få andras historier, andras upplevelser och erfarenheter.

Det är helt ovärderligt. Och jag önskar att jag kunde hjälpa andra i liknande situationer, andra som lever i tron att ingen i världen kan förstå eller ge styrka.

Det är kanske inget beslut, inte än i alla fall. Men nånstans finns förstås den där känslan av att det är dags att dra vidare, dags att ta nästa steg i livet, dags att sätta stopp och säga nej tack, inte mer nu.

Tar och gifter mej först, sen får vi se vad det blir. Vi ska ju gå vidare tillsammans nu, jag och min älskade, och det innebär att jag får lov att tänka ett varv till i allt jag får för mej. Känns det konstigt eller tokigt att inte längre bara kunna bestämma och sen genomföra utan att fråga nån?
Faktiskt inte. Jag vet att jag får stöttning i det jag vill göra, och jag vet att om det är nånting som är viktigt för mej blir det också viktigt för oss - och det är en stor styrka, ingen svaghet!