Nu, nu sker det - igen...
För drygt två år sen gjorde jag ett oerhört misstag: jag började röka igen efter att ha hållit upp i två år.
För att livet kändes så jävligt ändå, tror jag att det var. Alltså, jag tror att jag tänkte såhär: Eftersom allt känns som det gör, varför ska jag bry mej om mej? Varför ska jag inte börja röka igen, förstöra min hälsa, bli ett offer...
Näää. Inte tänkte jag "bli ett offer", men kanske var det ändå det som var det underliggande.
Det där funderar jag på ibland. Jag är allergisk mot folk som tycker synd om mej, som ojjar sej över min livssituation, min sjukdom, min dotters sjukdom(ar), vad det nu är, men trots det - har vi inte alla en liten offerönskan långt därinne?
Såhär tänker jag då: ibland vill man nog ha nån sorts ursäkt. Och då är det rätt skönt att vara offer istället för att vara ansvarig...
Men jag är ansvarig. Jag är den som har ansvaret för mej själv och mitt liv, mina beslut och deras konsekvenser.
Så nu slutar jag röka igen. Inne på första dygnet, så det kan mycket väl gå åt helvete (igen), men känslan finns där: det är dags nu.
När jag la av på riktigt, då 2004, var det skitlätt. Jag hade inga problem alls med att låta bli ciggen. Visst, det är som nu, det kommer riktiga fetattacker av "jag måste ha en cigg, måstemåstemåste annarsblirjaggalen", men det går att andas bort dom. Tänka på känslan från då, och komma ihåg att det egentligen inte är ciggen jag vill ha.
Det är det mentala beroendet som är förbannelsen. Situationerna när ciggen bara ska vara med. För att det alltid är så.
Morgonen... Var jobbig. Skrev mycket. Om hur jävla jävligt det är att vara beroende av cigg...
Nåja. En jättestor inspiration att ta fram ur minnet är den lille vildes ansikte när jag sa att jag ska försöka låta bli att röka nu. Han blev så glad, så glad, hans lilla ansikte sken upp, och han sa: "Men mamma, vad bra!"
Det ska bli inspirationen. Bland annat. Mest måste jag väl lära mej att tänka att det är för min egen skull. Den där jävla morgonhostan kommer att bli ganska skön att slippa, om inte annat!
Såhär känns det nu. Grått. Kallt. Hopplöst.
För drygt två år sen gjorde jag ett oerhört misstag: jag började röka igen efter att ha hållit upp i två år.
För att livet kändes så jävligt ändå, tror jag att det var. Alltså, jag tror att jag tänkte såhär: Eftersom allt känns som det gör, varför ska jag bry mej om mej? Varför ska jag inte börja röka igen, förstöra min hälsa, bli ett offer...
Näää. Inte tänkte jag "bli ett offer", men kanske var det ändå det som var det underliggande.
Det där funderar jag på ibland. Jag är allergisk mot folk som tycker synd om mej, som ojjar sej över min livssituation, min sjukdom, min dotters sjukdom(ar), vad det nu är, men trots det - har vi inte alla en liten offerönskan långt därinne?
Såhär tänker jag då: ibland vill man nog ha nån sorts ursäkt. Och då är det rätt skönt att vara offer istället för att vara ansvarig...
Men jag är ansvarig. Jag är den som har ansvaret för mej själv och mitt liv, mina beslut och deras konsekvenser.
Så nu slutar jag röka igen. Inne på första dygnet, så det kan mycket väl gå åt helvete (igen), men känslan finns där: det är dags nu.
När jag la av på riktigt, då 2004, var det skitlätt. Jag hade inga problem alls med att låta bli ciggen. Visst, det är som nu, det kommer riktiga fetattacker av "jag måste ha en cigg, måstemåstemåste annarsblirjaggalen", men det går att andas bort dom. Tänka på känslan från då, och komma ihåg att det egentligen inte är ciggen jag vill ha.
Det är det mentala beroendet som är förbannelsen. Situationerna när ciggen bara ska vara med. För att det alltid är så.
Morgonen... Var jobbig. Skrev mycket. Om hur jävla jävligt det är att vara beroende av cigg...
Nåja. En jättestor inspiration att ta fram ur minnet är den lille vildes ansikte när jag sa att jag ska försöka låta bli att röka nu. Han blev så glad, så glad, hans lilla ansikte sken upp, och han sa: "Men mamma, vad bra!"
Det ska bli inspirationen. Bland annat. Mest måste jag väl lära mej att tänka att det är för min egen skull. Den där jävla morgonhostan kommer att bli ganska skön att slippa, om inte annat!
Såhär känns det nu. Grått. Kallt. Hopplöst.
.JPG)
Men det går över...
2 kommentarer:
Jag slutade runt 1989. Det föll --efter en besvärlig skilsmässa-- givetvis på en Finlandsbåt. 'Bara en cigg för gamla tiders skull'
Jag var där igen. Sen dess har jag prövat i princip allt utan att kunna sluta.
Min inställlning nu är att rökning är en bit av min livskvalitet. --För det är det.
Skäms icke för att du ägnar dig åt något Samhällspolitiskt Inkorrekt!
Nää, jag skäms inte, Plastfarfar! Ibland har det snarare varit tvärtom...
Men: jag mår dåligt av det. Hostan på morgonen. Pipet i luftrören som håller mej vaken på kvällen.
Och faster som kvävdes ihjäl, KOL, och farbror som knall och fall föll ihop, aortaaneurysm...
Så är det.
Skicka en kommentar