Lyckomummel

Jag sitter i en solstol på gräsmattan i Stugan, och är så lycklig att tårarna rinner.

Pappa kommer, och blir, förstås och som vanligt, alldeles nervös, tårar har han aldrig klarat av, min far.
Han frågar inte, eftersom han är av den sorten som inte vågar komma i närheten av känslor, men jag berättar ändå:

Jag sitter här och ser min lille leka, solen skiner, svalkan i sjön är ett stenkast bort och jag vet att jag kan plocka smultron till efterrätt om jag bara fixar alla förbannade bromsar och hästflugor som är ute efter mitt blod och titt som tätt hugger mej så jag skriker högt, och jag inser hur alldeles sanslöst lyckligt lottad jag är.
Hur rik jag är. Jag har så mycket som inga pengar i världen kan köpa, pappa, barnen, mina föräldrar kvar i någorlunda form, Stugan med skog och sjö och lugn och hemkänsla, och kärlek...

Min far förstår, men klappar mej bara lite på kinden och skyndar bort, tårar, även om det är glädje tårar, är inget han vill ha att göra med.

Så kommer älsklingen, och vi har en fantastisk dag. Ingenting gör vi, precis, förutom att jag får möjlighet att visa honom var min själ bor, den plats i världen som är det närmaste ett "hemma" jag haft sedan jag lämnade villan jag växte upp i.
Jag får berätta, om hur vi flyttade upp då skolan slutade, om bonden som hade fem, sex, sju kor som vi fick "hjälpa till" att mjölka, om spenvarm mjölk till nyplockade bär, om timmar, dagar, i sjön, på sjön, lillbåten som vi rodde till vassruggen med, abborrarna som smakade så bra när man metat upp dem själv och sedan grillar - jag fick dela med honom, och han förälskade sej.

Det känns så rätt allting, och jag gråter ännu mer, av ren lycka, när min älskade viskar att det var den allra bästa semesterdagen någonsin, aldrig aldrig har han känt sej så avslappnad och så... Ja, kanske hemma?
Nu vet han ännu en bit av det som format mej. Nu har han levt i min barndoms land ett par dagar, och jag tror att vi aldrig blir av med Stugan. Nu kan jag få ha den kvar, men hans hjälp klarar jag allt, och min mamma och pappa har en liten glimt förundran i ögonen, de också.
Inget mer prat om att sälja. Pappa frågar t o m om älsklingen tror att han kan fixa båtmotorn, den lilla 4-hästarssnurra som syrrans son mekade med för tio år sedan så att den inte går igång längre - och jag tänker att mirakel kan ske, för om min far kan be om hjälp, spelar ingen roll med vad, han bad om hjälp, då är det något särskilt på gång.

Tacksam. Så evinnerligt tacksam är jag, och jag vet att allt blir bra nu.
Jag vet.