Nu kan jag inte gömma mej mer, nu måste jag bestämma om det är en ny början eller bara ett slut.
Konstaterar att det har kostat alltför mycket, och att jag faktiskt inte vet riktigt i vilken ände jag ska börja nysta för att få reda i detta kaos.
Tänker att jag avslutar min sjukskrivning nu - och att jag inte vet vad som väntar. Vet inte vad jag förväntar mej, och jag vet inte vad andra förväntar sej av mej, heller.
Förstår mej inte på resonemanget, för den delen. Snart ska det nya igång - men ingen vet riktigt vad. Eller hur, för den delen. Och när ingen vet någonting blir stressnivån hög, det spelar liksom ingen roll hur mycket det rent faktiskt är att göra, vet man inte vad som förväntas är man hela tiden stressad.
Jag funderar på att ta ett snack med chefen, eftersom det ju faktiskt är h*n som är ansvarig för det där dagliga. Borde inte h*n bara samla ihop alla och berätta vad som ska ske? Peka och visa och upplysa?
Det händer inte. Och jag förstår inte varför.
Jag är rädd nu, det känner jag, och det gör att jag föraktar mej själv. Ska jag bli en sån där fegis som håller käft nu? Har de lyckats kväsa mej såpass så att jag inte orkar stå emot och stå upp för mej själv och alla andra?
Får inte hända. Men det känns tungt nu. Börja om, börja nytt - utan att veta vad det ska innebära...
Vad jag vill: köpa mej en ordentlig systemkamera och ge mej själv utrymme att leka mej till kunskaperna jag behöver för att kunna sköta mitt arbete på ett bättre sätt.
Hoppas att det någon gång går att fixa. Jag behöver någonting kreativt i mitt liv, det som förut fanns har endera dött eller tagit långsemester.
Nytt. Från och med nu. Önskar att jag kunde vara förväntansfull - men det kan jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar