Just nu känner jag att jag inte orkar mer. Faktiskt.
Tio år, drygt, med dessa smärtor som inte blir mindre, och det sliter.
När jag, som nu, får ytterligare problem som inte har med mina ordinarie att göra tar det all must ur mej. Orkar inte ens ringa vårdcentralen, får de där "...men ska jag besvära dem igen"-tankarna, de där "...men jag klarar inte av att säga samma sak en gång till"-tankarna, och då kommer den riktiga ångesten smygande.
Vill bara sova. När man sover märker man inte av smärtan. När man sover gråter man inte. Inte så ofta, i alla fall, även om jag väckts av att jag gråter en hel del på sista tiden.
Känner att jag inte orkar jobba nu, kanske orkar jag inte jobba där alls mer, och det ger ännu mera ångest. För vad ska jag annars göra? Hur ska jag klara mej då, utan jobb, med de ynkans kronor en sjukersättning innebär?
Kanske är den rädslan allra störst just nu: att inte klara mej själv. Inte klara mej fysiskt, eller ekonomiskt, blir beroende av andras välvilja, jag som inte orkar med just det alls just nu.
Välvilja... Hemskt ord, det. Hör det i min chefs röst när hon ringer, hon är så förstående, så, och jag hör: "Hoppas att du inte kommer tillbaka för då kan vi ha någon som är frisk och kan producera på din tjänst". Kanske är jag elak nu - men visst är det så det är. Eftersom min tjänst finns på bekostnad av någon annan, någon frisk, någon som verkligen kan producera, verkligen kan göra allt och på mycket kortare tid.
Vill ha ett jobb där det är ok att inte hinna klart, eftersom det går bra att avsluta imorgon. Vill ha ett jobb där jag ses för mina förmågor och min kompetens i första hand, inte som nu som ett funktionshinder som man ska jobba runt.
Vill inte vara sjuk. Vill inte vara svag heller, men det är jag. Svag och självdestruktiv.
3 kommentarer:
Det känns som om du skrev det där inlägget som jag inte orkade med. Precis så är det, syster, för du känns som min cybersyster därute.
Det är en förskräcklig värld där man ska vara på topp, skörhet är inget som premieras och under min månadslånga halvtidssjukskrivning har jag placerats på en tjänst som råkade bli över, en tjänst som ingen frisk människa skulle söka men vad har jag att sätta emot, halt och lytt i både kropp och själ.
Och just det där, att inte kunna stå på egna ben (både bokstavligen och bildligen) skrämmer skiten ur mig. Jag som är van att vara den starka, som både av mig själv och andra har setts som en sån där som fixar allt, hur fasiken kommer livet att se ut? Ja, det är ju bara att kika i det där orangea kuvertet så får man sig ett smakprov. Driver de med mig, tänkte jag...det gör de inte. Men å andra sidan tror jag att både du och jag är levnadskonstnärer som kan trolla med knäna så det kanske ordnar sig. Kanske?
Nej, du. När man nått upp till sin lvsdos av smärta så kraschar man. Det går bara inte, inte en millisekund till. Hjärnan skenar av all stress som smärtan orsakar. Att ha kronisk + akut smärta är ett heltidsarbete. Är precis där du är, jag vill bara lägga mig och sova bort livet. Dö, det vågar jag inte men att sova, slippa känna det är min favoritsysselsättning just nu. Husläkaren var snäll och gav mig ytterligare 14 dagar med halvtids sjukskrivning, genast satte skallen igång och tankarna flyger och far. Hur ska jag palla, jag jobbar mina timmar nu, tar mig hem och dråsar i säng. Ska livet vara så här???
/Undrar en medsyster och skickar några vilsna styrkekramar
Kära syster!
Min älskade frågade mej något häromdagen, han frågade vad jag menade med att jag har levt i ett 25 års helvete - det han ville veta var om jag fortfarande såg det så, vilket jag inte gör, inte honom! - och det skakade om mej en del. För jag har sagt det, och jag menar det.
I normalfallet kan jag tänka att jo, så var det, men jag klarade mej ju, jag har fostrat de två stora genom skiten och de är så fina, men nu... Nu känner jag att jag, trots mina fina intentioner, är bitter. För är detta tacken??? Har alltid kunnat tänka att jo, det är skit nu, men det blir bättre, det blir absolut bättre - och så blir det inte det.
Kanske är det femtioårskris i förväg. Kanske är det helt och hållet som du säger: ska det verkligen vara så här? Ingen kraft till annat än jobb, och det allra nödvändigaste. Tvätt och mat och ta hand om lillen varannan vecka. Allt annat brakar. Vittrar sönder. Och jag orkar inte hålla i längre.
Tack för att du finns.
Länkade till det här inlägget från min blogg. Du beskriver så mitt-i-prick hur det känns när man kravlar runt nere i kolgruvan.
Kram!
Skicka en kommentar