torsdag 26 november 2009

Mummel om att drömmar är tillåtna

Vi har aldrig haft mer än just precis med nog med pengar, jag och mina kids. Nog att bo, äta, leva, köpa julklappar och födelsedagpresenter och lägga den där pengen till fröken när avslutningen närmar sej - nog, helt enkelt.

Inte så mycket att det kunde köpas märkeskläder eller vad som önskats direkt på sekunden, men enligt äldste sonen har de faktiskt alltid fått det de önskat sej. Kanske inte helt nya grejor, och kanske tog det lite tid för mej att spara ihop till det - men det som önskats producerades, till sist.

Men vi har drömt. Drömt om vad vi skulle göra om vi vann på lotto och blev svinrika. Drömt om långa resor, spelkonsoller, cyklar, mopeder, hus...

Just nu drömmer jag om att jag ska vakna en morgon och vara glad. Jag vaknar och är ledsen, går upp och är ledsen, tröttheten sköljer över mej och når mej över huvudet - och det finns ingen glädje.
Jag uppskattar samtalen med mina söner, och jag är lättad över att dottern nu verkar få hjälp, men märker att allt går åt till att se det negativa.

Sån är inte jag. Jag ser det positiva, löser problemen, reser mej upp efter varje knock-out. Utom nu.

Jag vet inte om det blivit för uppenbart hur inihelvete otillräcklig jag egentligen är. Att jag inte kan göra ett skit för att förändra världen. Och om jag inte kan göra nånting, vad finns det då för mening? Om drömmarna inte finns, vad finns det då kvar?

4 kommentarer:

Systerdyster sa...

Nej, jag kan inte heller förändra världen. Men jag skulle aldrig fixa att bli någon avstängd människa som inte såg och hjälpte mina medmänniskor. Jag vill inte bli sådan fast jag under perioder fått prioritera min egen kropp och själ för att inte gå under.

Jag har noterat att jag trivs bäst i kaos (något jag känner igen) men när livet börjar arta sig och allt rullar på så blir jag riktigt nattsvart och låg. Det är som om jag inte kan tillåta mig själva att få andas och ha det riktigt bra för en gångs skull.

KRAMAR!

Mummel sa...

Jo, visst är det så att lugn nästan blir - hotfullt?
Just nu är det inte lugnt, bara hotfullt, bara en massa gnagande orosungar som inte vill hålla fan på sej, natt eller dag.

Och så mitt i alltihop: jävla stjärnor och stakar och gardiner och skit, hade jag inte en liten unge skulle jag ge fan i alltihop!!!

Systerdyster sa...

Stakar och stjärnor ger mig ångest. Förr tyckte jag att sånt var kul. Inte ens ungarna bryr sig, jag är nog mest orolig för att grannarna ska tycka att jag är en slarvig person. Så pinsam är jag!

Mummel sa...

:-)
Den saken jobbar jag väldigt på, att komma över min oro för vad grannar/föräldrar/vemsomhelst ska tycka - men de förbaskade stjärnorna sitter där nu...

Och lite mysigt är det. Det mjuka ljuset välkomnar, det gör det...

<