Har svårt nu, för allt nu
Till och med för att skriva, uppenbarligen.
Det är svårt när jag inte ens kan reda ut hur jag själv känner, och jag vet inte ens var jag ska börja.
Tomheten är överväldigande. Tomheten leder till frustration, till uppgivenhet, till jagvetintevad, och jag har kommit till nån sorts gräns där jag är så förvirrad att jag ger upp.
Vad finns det för mening? Varför ska jag fortsätta att hitta på lösningar, försöka hitta sätt att förbättra, när det fanimej aldrig leder till några förbättringar?
Där är jag nu. Tänkte ta upp det med min prat-tant imorgon, men jag vet faktiskt inte hur. Hur uttrycker jag det?
När det bara finns förvirring och tomhet och uppgivenhet och offermentalitet kvar, var börjar man att nysta då?
Var jag än tittar är det bara skit, svenska folket tänker rösta på människofientliga politiker som väl ska se till att samhället blir än mer nedlåtande mot allt som bryter mot nån norm som inte ens finns klart definierad nånstans, människor skiter i att andra lider, och jag kommer förmodligen att dömas till nödslakt eftersom jag inte passar in i vad-det-nu-är som "vi" anser vara det sätt människor "ska" vara på, eller se ut som, eller....
Äsch. Tomheten öppnar för en jävla massa skit, och runtomkring i världen finns det en jävla massa skit. Som människor gör mot varandra.
Kanske är det det som gör mej så uppgiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar