Misstag att orka

Lyssnar på Håkan Nesser, Människa utan hund, och fastnar vid ett citat han väver in, ett citat som går ut på att den som orkar måste fortsätta orka, och tänker att det är väl själve fan att jag alltid har varit den som orkat.
Jag måste alltså fortsätta orka. Eller ska det vara ett frågetecken där?

Det är några veckor till nu, några veckor att orka, sen ska jag faktiskt vara ledig. Två veckor blir det, ungefär, och just nu känns det som om de där veckorna blir livsnödvändiga.
För om den som orkar faktiskt inte orkar mer? Till exempel för att kroppen lägger av?

Men: en härlig händelse piggar upp en del. Ni vet den där första stora kärleken, den som sitter som en tagg nånstans, eller kanske som en mjuk liten boll att klämma på ibland, eller kanske till och med båda? Den första stora kärleken som jag inte sett på nära 25 år råkade dimpa in i mitt liv mitt i helveteshelgen, och det var - fantastiskt roligt... Förvirrande, men kul. Att sitta och prata om de fina stunderna, kanotfärder och jagvetinteallt, det var fint. Den timmen skulle jag förstås ha kunnat använda mer effektivt rent arbetsmässigt, men för resten av livet, och kanske orkandet också, var den nyttig...

Tvätt. Matinköp. Saffransbak. Och så vinterdäcken som inte är på, vad gör man åt det? Lite ekonomiångest ovanpå det, och så är måndagen räddad...

Mummel om att drömmar är tillåtna

Vi har aldrig haft mer än just precis med nog med pengar, jag och mina kids. Nog att bo, äta, leva, köpa julklappar och födelsedagpresenter och lägga den där pengen till fröken när avslutningen närmar sej - nog, helt enkelt.

Inte så mycket att det kunde köpas märkeskläder eller vad som önskats direkt på sekunden, men enligt äldste sonen har de faktiskt alltid fått det de önskat sej. Kanske inte helt nya grejor, och kanske tog det lite tid för mej att spara ihop till det - men det som önskats producerades, till sist.

Men vi har drömt. Drömt om vad vi skulle göra om vi vann på lotto och blev svinrika. Drömt om långa resor, spelkonsoller, cyklar, mopeder, hus...

Just nu drömmer jag om att jag ska vakna en morgon och vara glad. Jag vaknar och är ledsen, går upp och är ledsen, tröttheten sköljer över mej och når mej över huvudet - och det finns ingen glädje.
Jag uppskattar samtalen med mina söner, och jag är lättad över att dottern nu verkar få hjälp, men märker att allt går åt till att se det negativa.

Sån är inte jag. Jag ser det positiva, löser problemen, reser mej upp efter varje knock-out. Utom nu.

Jag vet inte om det blivit för uppenbart hur inihelvete otillräcklig jag egentligen är. Att jag inte kan göra ett skit för att förändra världen. Och om jag inte kan göra nånting, vad finns det då för mening? Om drömmarna inte finns, vad finns det då kvar?

Misstag att vilja vara god

Man tar livsbeslut. Beslutar att vissa principer är viktiga för att man ska kunna vara den man vill vara, leva det liv man vill leva - och sen ska man leva som man lär.

Att leva som man lär går inte. Punkt.
Att leva som man lär kräver förutsättningar, som en så liten grej som att de människor man har att göra med tänker på ungefär samma sätt.
Till exempel att det viktigaste som finns i världen är människor, att det är människors liv och hälsa som ska vara prio ett.

Jag har, genom rätt många års egen erfarenhet på nära håll, fått lära att så inte är fallet. Prio ett är alltid pengar.

Just nu är jag väldigt, väldigt trött, kropp och själ är utmattade, och jag tänker att jag är en stor idiot som tror att jag, lilla,lilla jag, skulle kunna göra nån enda jävla skillnad alls i världen.
Varför blir jag fortfarande överraskad av att människor inte bryr sej mest om andra människor? Varför blir jag fortfarande förtvivlad när det visar sej att en liten flicka och hennes mamma lämnas till sitt öde eftersom ingen vill betala ett öre för att ge dem en chans?

Nää. Jag tror inte att jag orkar just nu. Orkar inte vara den jag vill vara, den jag strävar efter att vara, eftersom det gör mej så förtvivlad.
Och när den tanken kommer - så rasar förstås allt. Eftersom jag inte klarar att leva ett liv där jag inte kan vara jag.

Jag misstänker att jag kommer att resa på mej om ett litet tag, skaka av mej ledsamhet, besvikelse, uppgivenhet och fortsätta vara en jävla bitch, bråka med myndighetsmänniskorna som utan att tveka tar ifrån en ung mor och hennes lilla barn allt hopp om ett liv.
Misstänker det, men tror inte på det. Inte idag.

Mummel om barns förmåga...

...att förklara.

Promenad med lillebror igår, lördagsgodis och mjölk på listan, det går åt mycket mjölk när storebror är hemma...
Jag mår inte bra. Dottern ringer minst tio gånger om dagen och gråter, hon vill inte vara där hon är, hon vill hem, och jag måste vara lugn och rationell och bekräfta hennes hela tiden outtalade frågor. Jo, du behöver det här. Jo, det blir bra till slut. Nej, du klarar inte att vara ensam, men du klarar det ännu sämre i lägenheten hemma. Nej, du ska inte lägga av, inte bli så rädd att du sticker.

Så jag mår inte bra alls, för jag är inte lugn och rationell, jag är skräckslagen.

Promenaden, då. När vi går hemifrån har den lille redan sprungit i förväg nerför trapporna, och jag upptäcker att han inte har nån jacka på sej. Skickar upp honom i lägenheten igen för att hämta en jacka, och när han kommer ner är han andfådd och säger:
"Jag blev nästan ihjälskrämd, mamma, grannen kom precis när jag gick förbi, men hon blev också jätterädd!"
Så är han tyst en stund och säger sen:
"Hon var nog på väg till nåt särskilt, för hon hade sminkat sej sådär rent."
"Hur menar du?" frågar jag.
"Ja, sådär som en del högstadietjejer när de ska ta skolfoto, så att de blir nästan vita", säger han och visar med händerna över sitt eget ansikte, slätt - och vitt.

Foundation. Puder. Sådär som högstadietjejer när de ska ta skolfoto. Och jag älskar att lyssna på min lille son som ser så mycket i världen och kan berätta om det. Det är en otrolig glädje.

Mummel om underliga underbarheter

För några år sedan var jag med min lille i simhallen, det var hans första simskolesejour.
En ung kvinna, i slöja, kom fram till mej och sa att hon så gärna ville lära sej simma, visste jag något om simskolor för vuxna?
Det visste jag inte, men jag sa att jag skulle kolla, och ringa henne med besked. Jag kollade, fick den information som behövdes, och ringde henne.

Och tiden går.

Ikväll sov jag på soffan när min mobil ringde.
"Hej, är du journalist?" sa nån, en kvinna, med brytning. Jajamen, sa jag, och hon fortsatte att prata, ganska osammanhängande, på gränsen till panik.
Hon har varit i sitt födelseland under några månader, men är nu tillbaka i Sverige, i Skåne, och hon vet inte vad hon ska göra, hon har blivit lurad.

Jag förstår ingenting. Inte ett skvatt förrän hon säger att hon gick på simskolan fem gånger, och sedan hade hon lärt sej simma... Då förstår jag, och en sällsam glädje sprider sej i mej, för visst har jag funderat på den späda, vackra kvinnan som så gärna ville lära sej simma...

Hon berättar: hon är i princip klar med sin gymnasieutbildning, hon har studerat på folkhögskola, har två B-kurser kvar, men CSN säger nej till mer bidrag, hon har fått sina femtio veckor... Hon tar kontakt med arbetsförmedlingen trots att hon lider av diskbråck och har läkarintyg på att hon inte kan gå och stå för mycket eller länge, hon kan inte lyfta tungt, och hon har svåra smärtor. Men läkarintyget är från hennes födelseland, visserligen översatt till engelska, men ändå. Hon får en praktikplats, ska snart börja. Hon har skaffat en lägenhet, eftersom den där mannen på socialförvaltningen sa att om hon skaffade en lägenhet och kom till honom med kontraktet skulle socialen betala bostaden för henne och hennes lilla flicka, sju år. Kvinnan är skild, och det hon vill är att utbilda sej. Hon har lyckats ta körkort, och lära sej simma, nästan dragit sej igenom gymnasieutbildning, pratar bra svenska trots brytning.

Hon går till socialen med kontraktet i handen, lägenheten som socialen lovat betala. Handläggaren säger nej. Han har aldrig sagt att de skulle betala. Hon har inte något att hämta där. Gå till arbetsförmedlingen, säger han, och hon förklarar att hon varit där, hon ska börja jobba fyra timmar per dag, snart ska hon börja och hon har ansökt om bostadsbidrag, barnbidrag, underhållsstöd, men det ska ta minst en månad att handlägga på försäkringskassan.

Kvinnan är så förtvivlad, hon känner ingen därnere i Skåne, och förstår inte det bemötande hon upplever. Luren i örat från handläggarens sida. Enhetschefen svarar inte i sin telefon, och de meddelanden kvinnan lämnar förblir obesvarade.

"Tänk om de tar mitt barn", säger hon, och jag hör hur gråten är på väg, "tänk om de tar henne för att jag inte kan försörja mitt barn, tänk om de tar henne och ger henne till pappan, tänk om..."

Jag säger att det inte kommer att hända. Jag säger att hon och hennes dotter är svenska medborgare, och hur saker än är så är det så, enligt lag, att kommunen där hon är skriven har ansvar för henne - och kanske främst hennes barn. De har rätt till "en dräglig tillvaro" eller hur nu skrivningen är...

Jag säger att jag ska ta kontakt med socialmänniskorna imorgon. Att hon ska se till att träffa en svensk läkare och bli ordentligt undersökt, få ett intyg som gör att hon åtminstone kan få nån sorts ersättning från försäkringskassan, om hon måste vara sjukskriven på del- eller heltid, om hon inte fixar att jobba alls...

"Jag har jobbat, som städerska", säger hon, och kanske, kanske har hon nån sgi att falla tillbaka på. Kanske kan hon behålla sin lägenhet, få sin månads praktik, eller arbetsprövning. Kanske kan jag göra nånting för henne?

"Jag vill utbilda mej, jag vill bli nånting, jag tänker göra det", säger hon, och hennes röst gör mej varm och kall, all den återhållna gråten som är på väg, all den gamla gråten som lämnat spår i rösten, men ändå den där totalt övertygande övertygelsen: hon ska lyckas. Hon ska ta hand om sitt barn, skapa sitt liv, göra sej självständig, en dag köpa en bil...

Jag säger: "Flytta från Skåne. Bo inte i den där byn, det är inte bra för dej, inte bra för ditt barn, den rasism som visserligen kan anas i resten av Sverige är så öppen, så hård och grym och förbannat obehaglig, därför tog jag mina barn och flyttade därifrån, det är ingen bra plats för dej".

Imorgon ska jag ringa. Jag ska ringa till diverse socialfolk i staden kvinnan finns, sätta en stor jävla blåslampa i röven på dem, jag ska prata med arbetsförmedling och kanske t o m försäkringskassan, trots att jag vet att det blir "vi kan inte kommentera enskilda fall" på alla håll.

Sen ska jag leta reda på nån av mina kurskontakter i Skåne. Sydsvenskan? Nånting. Kvinnan vill inte framträda med namn, men det gör ingenting.

Och jag tänker: några ord med en främling. Ett visitkort. Eller var det bara en lapp med telefon och mejl? Hon har sparat det i flera år. För att ringa och tacka, säger hon, hon hade försökt ringa men jag var troligen på semester.
Hon säger att när hennes bror, som är journalist, kommer till Sverige på besök ska de hälsa på mej, jag ska få blommor.

Jag fascineras av hur det kan bli, hur det kan vara. Och jag är jävligt glad. Glad att min lilla, lilla insats gör att en människa känner att hon kan kontakta mej i en tid av kris.

Det är stort.

Mummel om tomhet

Har svårt nu, för allt nu
Till och med för att skriva, uppenbarligen.

Det är svårt när jag inte ens kan reda ut hur jag själv känner, och jag vet inte ens var jag ska börja.

Tomheten är överväldigande. Tomheten leder till frustration, till uppgivenhet, till jagvetintevad, och jag har kommit till nån sorts gräns där jag är så förvirrad att jag ger upp.

Vad finns det för mening? Varför ska jag fortsätta att hitta på lösningar, försöka hitta sätt att förbättra, när det fanimej aldrig leder till några förbättringar?

Där är jag nu. Tänkte ta upp det med min prat-tant imorgon, men jag vet faktiskt inte hur. Hur uttrycker jag det?

När det bara finns förvirring och tomhet och uppgivenhet och offermentalitet kvar, var börjar man att nysta då?

Var jag än tittar är det bara skit, svenska folket tänker rösta på människofientliga politiker som väl ska se till att samhället blir än mer nedlåtande mot allt som bryter mot nån norm som inte ens finns klart definierad nånstans, människor skiter i att andra lider, och jag kommer förmodligen att dömas till nödslakt eftersom jag inte passar in i vad-det-nu-är som "vi" anser vara det sätt människor "ska" vara på, eller se ut som, eller....

Äsch. Tomheten öppnar för en jävla massa skit, och runtomkring i världen finns det en jävla massa skit. Som människor gör mot varandra.
Kanske är det det som gör mej så uppgiven.

Misstag att sova på soffan

Tvättdag igår, och den enda säng jag lyckades få de rena lakanen i var lillemans.
Tänkte att jag tar min sen. Var bara tvungen att vila lite på soffan, framför tv:n, efter allt tvättande och bärande.

Vaknade vid 6-tiden, och jävlar i min lilla låda vad det gör ont... Man skall icke sova en hel natt på soffan när man har taskig rygg, och man skall icke ha sitt huvud på små larviga soffkuddar en hel natt när man har taskig nacke.

Så vet jag det. Som om jag inte vetat det innan....

Idag är jag rädd, för dagen för flytt för dottern närmar sej, det är så mycket hon måste göra nu, och hon har ingen aning om hur.
Hon ringde igår, nära panik.
"Jag vet inte var jag ska börja, mamma", sa hon, och grät nästan.
Jag sa att hon ska börja med att packa det hon ska ha med sej, och sen ta resten, en sak i taget. Bara en sak i taget.

Det där är ett problem som väldigt många med borderline-problematik har, ett som är svårt för oss normalstörda att ta till sej. Det har inget med vilja att göra, inget att göra med att man inte kan, det är bara det att man inte hittar den där första tråden så att det går att börja nysta.
Försöker förklara det där för min mor när hon börjar, "...om hon bara kunde ta tag i saker, förstå att det bara är att..." - för det är inte "bara att ta tag i". Det slår stopp. Kortslutning.

Men jag tror att det funkade, en kompis till henne skulle komma förbi och hjälpa till, och då brukar det börja funka.

Idag vet jag inte. Jag är förbannad på mej själv för att jag inte är frisk, för att jag inte kan fixa allting, för att jag inte kan göra mitt jobb och se till att mitt barn har det bra, mår bra - men jag vet förstås rent logiskt att jag inte kan tänka så.

Det var lättare när hon inte var myndig, inte "vuxen". Nu läggs allt på henne, och jag kan bara hoppas att hon ber om hjälp när hon behöver, att hon svarar ärligt när jag frågar hur allt är.
Vilket hon inte gör. Det vet jag också. Men jag vet att jag kan läsa hennes röst, att jag kan höra när nåt är fel, och att hon svarar ärligt när jag pressar henne.

Det är för svårt ibland, allt detta. Just nu är det alldeles åt helvete för svårt, det märks väldigt tydligt när jag är i dålig form. Då orkar vare sej kropp eller hjärna med, och jag stänger ner, fler och fler bitar stänger jag ner.

Mummel om mys

Det finns många sorters mys i världen, men igår var jag nog med om ett av de bästa - om man tänker på omständigheterna.

Trött och snorig och hostig unge, trött och snorig och så inihelvete hostig mamma bestämmer sej för att dra på shoppingrunda direkt efter fritids.
Lilleman är rödögd och gäspar, men säger som vanligt att han inte alls är trött, nehej då. Han ser ut som en liten sommarblomma som börjat sloka där i baksätet, men är helt på när det gäller att kolla in nya leksaksaffären och köpa en film så att vi kan leka bio.

Det blev två filmer, eftersom han inte var intresserad av de nya dyra utan gick på reahyllan...
Sen gick vi till nästa butik och köpte lördagsgodis, och till nästa för att se om de hade en usb-pinne till musen (datorn råkade ut för en liten olycka och landade på den jävla pinnen som gick i bitar och jag står inte ut med sladdmus längre!) men det har de förstås inte. Får köpa ny mus, och det svider. Men beslut är beslut, och de 300 kronor den kostade tjänar jag in på icke-rökandet!

Kvällen blev helt ljuvlig, trots snor och hosta och röstlös mamma. Två trötta halvsjuka utspillda i soffan, Lilla Jönssonligan och stjärnkuppen, en massa "åh, mamma vad det är skönt!" och "vet du mamma, jag älskar dej, det är så härligt att mysa med dej!"

Små medel. Återanvändningsbara. Jag och min sladdis.
Livet kan vara bra skönt de där värdefulla små stunderna.

Mummel om att slås ut

Pang! sa det igår morse. Kanske på natten, minns inte.
Vaknade iallafall med en huvudvärk jag nog inte känt maken till, det skulle vara under migräntiden, kanske.

Kunde inte hålla ögonen öppna. Och när jag rörde på mej vill jag bara kräkas. Gjorde det också, några gånger. Och hosta på det, tack så mycket. Att hosta med en sån huvudvärk var... Obeskrivligt smärtsamt. Som de sista värkarna innan det är dags att börja krysta.

Som en sjuhelvetes baksmälla var det, men eftersom jag inte druckit alkohol sen den där enda snapsen på midsommarafton kan det ju inte var det. Blir lite rädd, varför? Vad är det? Maginfluensa, vanlig influensa?

Lyckades få iväg lillprinsen till skolan, även om jag var tvungen att lägga mej platt på golvet och blunda ett par gånger. Tror att lillen tyckte att det var lite läskigt, men han tog det bra. Tjurade lite när han insåg att han skulle få lov att gå ensam till skolan, för det ville han inte. Just den dagen. Alla andra dagar tjurar han om han inte får gå ensam till skolan.

Är lite bättre. Huvudvärken sitter kvar, kommer i vågor och gör mej rädd, kanske är det hjärnblödning iallafall??? Är så jävla trött, vill bara sova, och har sovit också, många, många timmar.

Det kanske var nog nu. Kanske gav kroppen upp före sinnet, eller psyket. Kanske är det så. Jag måste vila mej, och inte rusa iväg till jobbet för tidigt. Ta vara på de extra timmarna med älsklingsungen, spela uno och mysa, så det så. Bara jag får blunda då och då, så!