Mummel om eländiga föräldrar

Eller snarare, om en eländig förälder, nämligen min yngste sons far.

Lilleman har varit hos pappa i två veckor snart, han har ju sommarlov, hans far semester - och vädret har varit fantastiskt!
Jag pratade med sonen häromdagen (vi pratar ganska ofta, men nu är det just det här samtalet det gäller...) och han berättade att han hade pyjamasdag. Den tredje i ordningen, tydligen. Jag frågade om han inte varit och badat när det nu är så fint väder, men det hade han inte. De har inte gjort någonting alls.

Blev alldeles kall, och gjorde upp med sonen att jag ska hämta honom idag, och vi ska tillbringa helgen i sommarstugan mina föräldrar äger. Där finns skog och smultron och stenar att klättra på och en badstrand som det tar tre minuter att gå till, och det är vårt alldeles egna sommarparadis.

Så ringer min mor, och berättar att hon träffat barnbarnet och hans far i affären, att hon frågat om de inte solat och badat - och fått historien om pyjamasdagarna och upplysningen om att de inte hittat på någonting alls.
Då frågade jag [pappans namn] och han sa att de sover länge, sa hon, och jag tänkte att han sover länge och att lilleman får ta hand om sej själv.
Sedan hade [pappans namn] sagt att lilleman gått ut i trädgården en dag, men att han då hade hittat en död fågel och gått in igen.

Men hallå! tänker då någorlunda sunda människor, hallå, gå ut och ta bort den döda fågeln, då, så att ungen kan vara ute i trädgården när han vill!?!

Det är bara det att det inte längre kan kallas för trädgård, det där. Han klipper inte ens gräset efter ordning, hittills i sommar har det blivit en (1!) gång. Det är m a o risk för mer än döda fåglar, t ex fästingar och råttor...

Nej, jag överdriver inte. Min fina trädgård, med mormors rosenbuske som doftade så ljuvligt tillsammans med lavendeln och alla mina örter och kryddor är kvävd av ogräs, och pysslingkörsbärsträdet som jag planterade har inte en chans att växa och frodas bland kirskålen.

Jag känner mej alldeles maktlös, det enda jag kan göra är att "kidnappa" lilleman tre, fyra dagar och ge honom lite riktigt sommarlov, men sen måste jag alltså köra honom tillbaka till den där misären.

Jag tar helg, och tänker njuta av den tillsammans med min lille son. Vi ska äta smultron och grilla, kasta pil och spela badminton och boule, och vi ska bada. Känner jag honom rätt blir det nog mycket tid vid och i sjön, och det är bra så.

Bara jag får ha honom nära ett tag. Bara jag får se till att han får riktig mat ett par dagar, inte bara mackor med ost som värmts i mikron eller pasta med mamma Scans köttbullar. Bara jag får påminna honom om att det faktiskt är hans rätt att vara i centrum, att det faktiskt är hans behov som ska prioriteras, inte förälderns.
Bara det vill jag.