Mummel om förlåtelse

När de små söta bebispojkarna blir stora blir de karlar. Så enkelt är det, och så svårt.

Uppgörelser med vuxna barnpojkar (hur fan formulerar man det där så att folk förstår vad man menar???) är svåra, och skilsmässa är ju inte aktuellt - lösningar måste m a o till...

Min äldste son är den människa som står mej närmast, så är det och har alltid varit. Kanske är det därför det är så svårt när det blir så här, när vi kommer fram till brytpunkter där ena vägen är konfliktlösning och den andra är otänkbar.

För så är det ju. Tanken på att bryta med barnet/barnen är helt och hållet otänkbar, och där är man utan undantag i ett otroligt känslomässigt underläge. För visst vet de att det är så?
Om jag gjort det jag ska under deras uppväxt vet de att det är så. Att jag står kvar hur jävligt det än stormar, inte för att jag håller med om allt eller står bakom alla beslut, men kvar står jag.

I min kärlek till dem är jag svagast i världen, och starkast. Den har gett mej kraft att överleva trots all skit jag fått ta mej igenom, men den har också gjort mej till den mest sårbara människan i världen.
Så är det ju - barnen, hur stora de än är, håller mitt hjärta i sina händer.

Vi bråkade som fan igår, jag och min förstfödde, där rök stickor och strån och annat också, och det som gör mej mest förbannad är att han smiter.
Han smiter från ansvar, både känslomässigt och fysiskt, och ekonomiskt också för den delen, och jag kan inte tillåta det.
Det är mycket för min egen skull nu, jag vare sej vill eller orkar dra honom, jag orkar knappt dra mej själv och mina måsten, han måste ta sitt - och ska han bo här får han ta mitt också.
Inte min skit, den tar jag själv, men sin egen. Och jag kan inte tillåta att han flyr från de diskussioner vi måste ha längre.

"Jag orkar inte när du är såhär" säger han, och vänder ryggen till. Jag byter sida och säger att han fanimej får lov att orka, för annars sitter vi fast i "såhär", annars sitter jag fast i tårar och ilska och ledsamhet och inget blir någonsin bättre.

Jag sa att han får se mej som övning, för om han bär sej åt som han gör mot mej mot sin framtida partner åker han ut... Om han inte kan ta en förbannad kvinnas tårar blir det ett ensamt liv...

Får man säga så till sitt barn? Jo, det måste man ju få, för hur ska han annars kunna lära sej?

Nu är allt lugnt. Och nu ser jag fram emot att se honom växa av att ta känslomässigt ansvar för sina handlingars konsekvenser.
Det är nog vad som gör honom arg, tror jag. Att han faktiskt inser att han gör fel, att min ilska och ledsamhet är en direkt konsekvens av det sätt han väljer att bete sej på. Och jag tänker att om jag kan få honom att förstå nu så blir hans framtid mycket, mycket bättre...

Älskade barn. Mitt hjärta i deras händer, alltid. Så svag, och starkast i världen.