Mummel om förståelse

Åter i verkligheten, efter en helt fantastisk semestervecka med make och lillunge, och jag måste säga att det var ett bra beslut att åka. För även om den där gnagande skräcken alltid ligger under allting, som en vidrig kuliss, kunde jag både njuta av att se min yngste sons oblandade lycka över allt (utom myrorna som tyvärr kryllade i trädgården...) och ladda lite batterier. Tror jag. Även om jag lyckades slå halvt ihjäl mej genom att nästan trilla nerför trappan. En sådan där nästan-stege-vindstrappa, ni vet, sovrummet låg i inredd vind, och jag tappade balansen. Räddade mej och min rygg genom att troligen bryta lite tår, men vadå - jag kunde gå, även om jag tvingades hoppa över en del som innehöll för långa eller svåra promenadavsnitt...

Nåja. En massa skönhet, bara vackert väder, upplevelser och glädje - det var en fin vecka.

Så: hemkomst. Skönt det också, föräldrarna hade gjort sin plikt, alla växter lever och tomater och paprika är bra på gång att ge frukt. Eller bär. Vad det nu är.
Dottern är utskriven och hemma, katten är hemma efter att ha fått ordentligt med mat och veterinärkoll (inte vaccinerad, öronskabb, nu åtgärdat), och allt gungar, givetvis.
Så kom den stora smällen. Släkt på besök, moster och kusin till barnen, och alla samlas i stugan för en eftermiddag av... Ja, vad? Varför utsätter man sej, egentligen?

Det var trevligt, till att börja med. För just den mostern är min älskadesystervän och försöker förstå, och klarar det någotlunda bra. Kusinen och hans tjej är härliga, de också, och det är alldeles för sällan vi ses. Och sen, sen kommer en syster till.
"Mamma, är det bara jag, eller har stämningen förändrats?", säger dottern och jag säger nej, det är inte bara du, det är så det är. Har en människa behov av att vara i centrum, oavbrutet, förändras allt då hon kliver in. Och tar över.
Tillochmed andra systers man var tyst, och han är aldrig tyst. Jag gör som jag alltid gör, tar mina tre steg tillbaka, deltar inte längre utan observerar, mest för att undvika de oundvikliga hugg som kommer. Rakt i hjärtat, vanligen, elakheter maskerade som "skämt" i de flesta fall.

Möter min älskade i köket, vi ser på varandra och säger att nu, nu är det dags att åka hem. Så vi säger adjö, och familjen går mot bilen medan jag kramar om min älskadesystervän och lille (nära 2 meter långe) systerson.
Hittar dottern gråtande.
Min far har, trots att jag just innan vi for på semester suttit vid deras köksbord och förklarat mycket tydligt vilka ämnen som helt enkelt inte får tas upp, gått på dottern om hennes framtidsplaner. Det vanliga, helt enkelt, eller det vanliga för mej, det jag är uppvuxen med, uppskrämd med:
"Du måste använda det du har i skallen, vi vet ju att du kan om du vill, ska du inte börja plugga, du måste ju förstå att..."

Vad ska jag göra för att få dem att förstå? Och om inte förstå, åtminstone respektera det jag säger, respektera att de inte förstår och därför inte ska klampa på som om det är normalitet vi har att handskas med här???
Hon gråter fortfarande, dottern, gråter och säger att hon inte orkar vara en besvikelse för alla, att hon inte orkar, punkt, och jag försöker få henne att förstå att de inte betyder något i vårt liv, att de helt enkelt är en jävla börda att stå ut med, men att vi inte behöver se dem som viktiga, inte behöver bry oss om vad de säger tycker tänker eftersom de inte vet ett skit.

Jo, jag tog det med min mor. Hon börjar "jamen, ska vi inte få säga nånting...?" och jag säger nej, ni ska inte säga ett jävla dugg, inte om framtiden och inte om sånt ni inte förstår och vägrar att ens försöka förstå.
"Hur ska jag få er att fatta att ni inte kan vänta er "normala" reaktioner?" säger jag, och hon fortsätter med ursäkterna, eller vad det nu är.

Här har vi en av de tyngsta bitarna, för mej. Att mina "närmaste" helt enkelt inte är intresserade av att lära sej vad allt handlar om när det gäller min dotter. Jag sa till min mor att jag verkligen skulle uppskatta om de, nån gång, försökte. Jag har lämnat buntvis med information om diagnosen, om vad den innebär, jag har pratat mej blå, förklarat - men det går inte in. Och så klampar de på, och riskerar att tippa henne över kanten.
Nej, jag lägger inte ansvaret på dem, det är hennes, alltid hennes, men det är så jävla onödigt att lägga sten på sten på hennes börda. Till henne säger jag att hon faktiskt får lov att acceptera att de inte kan förstå, att de inte kan acceptera, och så får jag skuldkänslor för att jag faktiskt lägger större ansvar på henne än på dem - eller gör jag?
En sak vet jag: jag slits i bitar mellan mina föräldrar och min dotter. Det hela kan komma att sluta med val, val jag inte vill göra, och det gör mej alldeles förtvivlad.
"Då kommer det ju att vara så att pappa och jag inte kan träffa henne", vräker mor ur sej, och jag frågar om det är så hon vill ha det? Om hon inser vad det är hon säger, och vad det innebär för min del?
Hon backar. Till min stora förvåning...

Därtill: gråtande dotter ringer mitt i semestern, hennes far har ringt för första gången på vemvetnär, och han har cancer. Vet inte var eller vilken sort, biopsi i dagarna, tydligen, men ändå.
Och jag blir rasande på fanskapet. Ännu en gång ska han skada mina barn.
Stolt blir jag också, för båda barnen visar vilka de är i sammanhanget: han kan ta bort sej helt från deras liv, inte finnas alls för dem när de behöver honom, svika helt och fullt, men när han behöver dem finns de där för honom. Av eget val.
"Jag är en bättre människa än vad han är", sa min son som förklaring.
Ja, det är han. Och hon också. Vad som än händer.