Mummel om vägval

Fortfarande semester, men jobbångesten rasar vilt trots det.
Oroande samtal och mejl från kollegor, det verkar gå käpprätt åt helvete nu, och det gör att min redan vingliga situation blir ännu värre.
Flera vakanser tillsätts inte trots heliga löften om motsatsen före sommaren, det finns inte pengar till vikarier under tiden det söks efter nya medarbetare, och hur det ska sluta för oss stackare som är kvar är nånting jag föredrar att inte fundera över.
Jag har, paradoxalt nog, ett väldigt bra läge jämfört med de andra, jag har min "anpassade anställning" att så att säga falla tillbaka på - det går inte att tvinga mej att byta skift hursomhelst, jag kan inte heller tvingas att jobba helger och kvällar eftersom företaget skrivit avtal med arbetsförmedlingen där det ganska noga stipuleras hur jag får och inte får jobba om de vill ha sina pengar. Lönebidragspengar, that is.
Men resten... Inte för att det är många kvar nu, vilket förstås är stor del av problemet. De stackarna kommer att vara under konstant press att ändra sina scheman, att "ställa upp", och det allra värsta i det sammanhanget är att om vi gör som vanligt, det vill säga ställer upp, kommer det att halta fram och företagsledningen får argument för att fortsätta hålla tjänsterna vakanta. Eller ta bort fler.

Hur långt får det gå? Hur ska man kunna konkretisera usel psyko-social arbetsmiljö och stress så att vi får nånting att sätta emot detta vansinne?
För lojala. Journalister är som lärare och vård- och omsorgspersonal ungefär, vi har vår lojalitet hos våra läsare precis som de andra yrkesgrupperna har sin hos barnen och vårdtagarna. Inte fan är det arbetsgivaren man sätter i första rummet???
Detta innebär att vi vänder ut och in på oss för att ge våra läsare, våra kunder för höge farao, en bra produkt, och det utnyttjar företagsledningen för att hugga oss i ryggen.
Det går ju om man vet att det är för en kortare period, att det finns ett slut på slitet - men så är det alltså inte längre. Vi har i tre, fyra års tid sett hur allt slimmats och kapats och förminskats, sett hur det påverkar kvalitet och läsare, och det finns bara en väg: neråt. Och ju sämre det går, ju fler missnöjda prenumeranter som säger upp sin prenumeration, desto sämre siffror. Förstås.

Jag har kämpat och slitit för att få företagsledningen att sätta kunden i fokus, men i de (oändliga...) diskussioner som förts har de inte en enda gång ens nämnt våra läsare. Siffror. Det är vad det pekas på. Hur dessa siffror kommit att se ut som de gör pratas det inte om. Det pratas heller inte om hur vi ska göra för att förbättra och därmed locka, det är bara nerdragningar som gäller, och den negativa spiralen fortsätter.

Jag sörjer, för jag ser ju att det inte finns möjlighet för mej att bli kvar under de förutsättningar som råder, och som bara kommer att försämras. Jag sörjer, för jag har världens bästa jobb, nämligen. När jag får göra det, alltså.
Det får vi inte längre, och det är för sorgligt.

Kunde jag skulle jag säga upp mej idag. Ringa de där idioterna som gör sitt bästa för smula sönder saker som tagit decennier att bygga upp och be dem dra åt helvete. Sedan skulle jag skriva, berätta om hur man gör för att bryta ner både personal och företag, och publicera det överallt.

Drömma kan man ju. Och gråta över spilld mjölk kan man också. Kanske till och med dra sej tillbaka från positionen som fullkomligt maktlös facklig förtroendevald - för det finns absolut ingenting vi kan göra från fackets sida, som det ser ut nu. Arbetsgivaren bestämmer nämligen hur mycket personal som behövs för att klara arbetet, sen spelar det ingen roll att det är totalt verklighetsfrämmande, att det innebär att produkten blir under all kritik, för man ska göra det bästa man kan med de resurser man har. Att detta "bästa" innebär att ingen vill köpa produkten hör inte hit... Förmodligen blir det personalens fel, hur som helst!!!

Nej. Orkar inte. Tänk om det kunde komma en glad överraskning snart, alla de här otäcka, jobbiga, sorgliga sakerna tär alltför mycket, tar bort så mycket från det som borde vara positivt, glatt, lyckligt.

Jag väljer att tänka på Aten, och på att det ska vara smekmånad, på riktigt. Där ska vardagsverkligheten bannlysas, so help me god!