Har insett att jag nog inte ens behöver fatta beslut om att byta jobb, det kommer nog att göras åt mej...
När ny organisation och allt är färdigt kommer jag med stor sannolikhet att få sluta, för hur det nu än är är jag inte bara funktionshindrad och lönebidragsanställd, jag är också en av dem som är sist in.
Hur känns det? Vet inte riktigt. Jag vet att jag, om jag följde normen, skulle nojja som fan, oroa mej för att bli arbetslös (med mycket liten möjlighet att hitta nytt jobb, vilken arbetsgivare vill anställa en snart fyrtiofemårig sjuk människa?), ha ångest inför framtiden - men det gör jag inte.
På hela taget finner jag just den biten av mitt liv näranog oväsentlig. Ha!
Perspektiv... Det blir några månader med riktigt tuffa tag, för jag ska väl förhandla bort mej själv, kan jag tro. Laslistor och elände, och försök att tro på att arbetsgivaren kanske kan tänka långsiktigt och erbjuda dem som har ett par år kvar till pensionen något sorts avtal så att de unga människorna får jobba kvar, kamp för att inte allt som byggts upp under lång tid ska monteras ner - men jag oroar mej inte. Inte för mej själv, that is, men mycket för andra. För kollegor som vågat sej på att satsa på hus och barn och nu är förtvivlade. För kollegor som är så trötta, så trötta och har tappat lusten och helst skulle vilja gå hem i morgon.
Oroar mej också för att det verkar som om vår verkliga uppgift alltid hamnar i bakvattnet, varför kan inte det publicistiska och våra läsare en enda gång få vara huvudsaken?
Nåja. Oroar mej alltså inte för jobb-Mummels framtid, för det löser sej nog. Jag är van att vara fattig som en lus, och nu behöver jag inte ens få ångest för att jag inte ska klara av att betala hyran, för det gör vi tillsammans, jag och min älskade. Jag skulle nog tillochmed kunna överleva på sjukersättning, även om jag inte skulle tycka att det var särskilt skojigt...
Nej, jobba vill jag. Och det kommer jag också att göra. Nånstans.
Har bestämt mej för att kontakta min fina arbetsförmedlingskontakt, hon som ansvarar för mitt lönebidrag. Lika bra att ligga lite före, eller hur? Är ganska säker på att hon kommer att hjälpa och stötta, och se till att hitta ett alldeles nytt jobb åt mej om det är vad som krävs.
Än så länge vet jag ingenting om vad som ska ske, nämligen. Jag vet att vi kommer att få en övertalighet (som det ju så fint heter) på jobbet, och att en hel del människor kommer att stå utan arbete. Jag vet däremot inte hur många, eller hur arbetsgivaren tänker sej att organisera redaktionen, och därmed kan jag inte ens börja planera inför förhandlingarna som alltså kommer om ett par månader.
Bara att börja plugga paragrafer, och ha alla lagar och avtal på mina fem fingrar. Alltid något - för det kommer att hålla mej sysselsatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar