Mummel om jobb

Åter i verkligheten och den finns kvar i samma skick som för en månad sen.
Fast lite värre.

Men ändå. Det var faktiskt helt fantastiskt att komma till jobbet, jag blev kramad och hälsad välkommen tillbaka av människor som faktiskt verkade mena det!!!
Alla. Alla var absolut skitgulliga och inte ett dugg puttinuttiga och vad-det-är-synd-om-dejiga, nänämensan, det var raka rör med "vad det är kul att du är tillbaka, vi har saknat dej!"

Men när en av dem sa att den just då semestrande nyhetschefen talade om mej med längtan i stämman blev jag lite nervös... Jag känner mej inte som en särskilt produktiv liten reporter, jag känner mej faktiskt ganska skraj och nervös och inte så lite inkompetent för jag inbillar mej att min hjärna har sopats ren och allt jag nånsin kunnat försvunnit...

Inte då. Det mesta går ju, tyvärr, på rutin. Smackar ihop ett antal artiklar per dag, några interjuer här, lite läsning där, några idéer att lägga på hög för presentation för semestrande nyhetschef då han återkommer...

Och idag - idag kommer mitt lilla ljus!
Jag satt och kände efter nyss, och jag kan säga att jag ser fram emot en vecka av alldeles vanlig vardar, men skolrygga att packa och träning ett par kvällar och frukt varje dag och glöm inte gympapåsen...
Det är skönt, livet, när man kan ta ner det på praktisk, konkret nivå.

Fast alldeles vanligt blir det inte. Jag ska titta på lägenhet. Kanske flyttar jag snart, och där är kluvenheten stor. Det värsta? Det värsta blir nog att behöva ta emot främmande människor i min egen lägenhet, främmande människor som kanske ska bli dem som är hemma där.

Känns det alltid så, tro? Jag har ju hållit mej till hyreslägenheter hittills, förutom huset, då, och det gjorde vi ju upp smidigt genom att jag blev utlöst och exet bor kvar. Men nu? Nu har jag alltså ett hem jag köpt, och som måste säljas. Inte bara att säga upp kontraktet och dra, alltså.

En ny erfarenhet! Jag älskar ju såna, hade jag glömt det??? Tydligen. Jag känner positiva vibbar leta sej fram igenom mörkret, och det är ovant och spännande.

Misstag för mammor att vara "riktiga människor"?

Idag har jag och dottern pratat en hel del. Det handlade om skillnaden på hur vi "normalstörda" ser och hanterar vår verklighet jämfört med hennes sätt, och blev intressant på många vis.

För henne är det svart eller vitt, det ena eller det andra, suverän eller usel. Om man är ute och blir full och gör bort sej spelar det ingen roll att jag och många andra säger att "det händer" - för henne är det katastrof. Hon är det hon gör, hon har inte förmåga att se att misstagen inte är hon utan just misstag, något man kan lära av och som gör att man nästa gång kanske kan hantera situationen annorlunda.

Den inre dialogen... Hennes pratmänniska på psyk försöker introducera det begreppet i dotterns värld, hur den inre dialog man för faktiskt påverkar väldigt mycket och att man faktiskt kan förändra den.

Det där har jag förresten försökt jobba med, men just nu har jag halkat tillbaka till läget dottern befinner sej i, nämligen "du är usel, du kan inget, vet inget, fattar inget"-stuket. Inte "ja, ibland blir det fel och då får man försöka rätta till det, vad jag gör är inte vad jag är".

Nåja. Vi pratade en hel massa och det var fint. Hon var inte på bästa humör till att börja med, ville ingenting och tjatade om hur lite hon kan/vill/förmår och jag började knuffa. Knuffandet ägnar jag en hel del tid åt just nu, jag försöker provocera henne att tänka, att se andra människor, att dra in andras erfarenheter i den där inre dialogen - men är det rätt?
På kvällen blev det sms-konversation. Om ångest. Och jag blottade mej, kan man säga, berättade precis hur jag känner när jag får ångest - och det kände hon igen. Förstås. Ångest är något kroppen reagerar på och det skiljer sej inte nämnvärt från person till person. Hon verkade... Förvånad?

Jag tänker: är det fel att hon får se mej som människa och inte bara som mamma? Stärker det eller sänker det? Vore det bättre att hon fortsatte att ha "barnaseende" kvar, mamma som nån sorts untouchable, inte en riktig människa med tankar och känslor och svagheter?

Så jag utgick ifrån mina egna känslor, som dotter. Jag var väldigt, väldigt arg på mina föräldrar under en period, jag var arg för att de inte lät mej se dem, lära känna dem kanske - det var när jag var alldeles nyvuxen och började fundera över relationen med mor och far, de förändringar som inträtt i och med att jag blev stor, fick egen familj, blev vuxen.

Läget är faktiskt inte så förändrat om jag tänker efter. Min mor och far klarar inte att ha en vuxen relation med mej. Kanske jag inte klarar av att ha det med dem heller, ibland slinker jag nog tillbaka till tonårsbeteendet när jag blivit nog trött på att behandlas som deras barn...

Dit vill jag inte med mina ungar, jag tänker inte sitta om femton tjugo år och påstå att jag "vet hur de är" utifrån hur de var i tonåren. Jag vill ha en dynamisk och verklig relation med de människor de blir, inte de barn de var. Mycket jobb, men väl värt det.

Så kanske är det rätt att låta dem se mej som jag är, inte som mammarollen? Jag har ju i princip gjort det jobb jag tog på mej när jag hade den stora glädjen att bli mor: försöka lotsa mina barn genom uppväxandet så att de blir självständiga vuxna. Målet var klart, sen kom ju tyvärr medfödda grejor emellan på vissa håll och förhindrade måluppfyllelsen i ett fall. Där har jag en bit kvar, men kan absolut inte låtsas att min dotter fortfarande är ett barn, för det är hon inte. Hon är liksom sin bror en ung vuxen, men till skillnad från honom kan hon inte klara sej själv ännu.

Lite schizofrent känns det: storsonen, så självständig och säker, glider fram genom allt, tar svårigheter som de kommer (även om han ringer och bitchar löser han det mesta själv även om jag stöttar), planerar och analyserar, och så dottern, passiviserad av sjukdomen, oförmögen att fatta beslut och ta ansvar, oförmögen att planera överhuvudtaget...
Gener och miljö. Intressanta saker, det. Visar bara att man kan ha precis hur många föräldraplaner som helst, varje barn är en alldeles egen individ och det som funkar perfekt på en gör det inte alls på den andra.

Det är lätt att vara efterklok. Jag förmodar att jag kommer att märka om de här tankarna är misstag.

Mummel om vuxna barn

Idag älskar jag Calle Schulman, som skrivit en fantastisk, om än inte nydanande, debattartikel i Expressen.
Det där vet alla mammor om. Eller nej, nu övergeneraliserade jag, men många mammor är väldigt, väldigt medvetna om fenomenet, och ibland alldeles överjävligt trötta på det också.

Men: sen växer barnen. Åren går, och vips! är de vuxna och där står man med sina älskade ungar som man fått låna under så kort tid, ser att de små bebisarna blivit fantastiska unga kvinnor och män och är alldeles till sej av stolthet och glädje.

Man har samtal med dem, samtal som gör att man lyser som en sol och med rodnande kinder försöker vifta bort komplimanger, med "äsch, det vet du väl att det bara är så man ska göra, älskade lilla gubben/gumman" när de säger att de är stolta. Över mej.

Har så svårt, så svårt att ta in det, att faktiskt se allt det bra jag gjort under alla de här åren när jag oftast var ensam om ansvar, ekonomiskt, känslomässigt, rubbet. För trots allt är de helt fantastiska, mina barn.
"Du är min förebild, jag är stolt över dej", sa min son häromveckan, och jag fullkomligt vred mej av... Ja, vad? Jag var så generad, ville inte höra, ville att han skulle vara en liten en igen, en som jag kunde lyfta upp i knät sådär som förr när han älskade att sitta i mitt knä med huvudet mot mitt bröst, lyssnande till mina hjärtslag...
Dottern är likadan, fast hon har svårare att uttrycka det. Hon säger bara "Jag behöver min mamma nu", och slår armarna om mej, och jag får titta uppåt för att se hennes ögon istället för att kunna skydda henne i min famn.

En kvar. Än så länge får han plats i mitt knä även om han är på väg därifrån, han också. Vi ska gå igenom alla pinsamhetsåren när ömhetsbetygelser försigår bakom stängda dörrar innan han också rusar fram till mej på stan och slår armarna om mej i en kram - men vi kommer dit.

Det är svårt att vara den som försöker vara ankare. Mycket lättare att ta rolighetsrollen då och då. Men det ger fan så mycket mer i längden.

Jag tycker att Calle S. ska vara stolt över sej själv. Och jag vet att Lisette S. är stolt över honom...

Mera mummel om skuld

Var och pratade igår, har fått en ny pratperson, stödsamtal kallas det, och det var... Jobbigt.
En trevlig kvinna, med erfarenheter från barnpsykiatrin och en hel del annat, och hon var beredd att ge utrymme åt alla dessa skuldtankar jag går och ältar just nu.

Åt alla håll spretar de, och det är skitjobbigt. Det spelar ingen roll åt vilket håll jag ser, skuld överallt.

Det är stort avstånd mellan hjärna och hjärta, mellan intellektuell vetskap och känslor. Jag vet ju att det faktiskt är så att jag gjort allt jag haft förmåga att göra för min dotter. Jag vet att jag gjort allt jag haft förmåga att göra för mina söner. Trots det känns det som om jag svikit allihop, att det förstås är så att jag borde ha kunnat göra mera, nånting...

Saken är den att jag inte gjort vad jag borde för mej själv. Det är jag medveten om, men väljer ofta bort, och kanske är det den största skulden jag har?

Nu är det förvirring, alltså. Igår orkade jag inte ens ringa dottern, inte efter helgens cirkus med panikutryckningar hit och dit, och insikten som kom efter...
Jag insåg att jag trillat dit igen, att jag tappat mina gränser och att hon, som hon gör, tar chansen och trampar in. Nu får jag kämpa med samma sak en gång till, smärtan i att säga nej och sätta stopp, att tillåta mej att ha ett eget liv och att ha kraft och glädje att ge mina andra barn. Skulden som följer. Det känns för jävligt.

Det är en av de svåraste sakerna att försöka förstå, att försöka hantera, att min dotters störning innebär att hon gör det hon gör utan att ens vara medveten om det, att hon anser sej ha rätt att "utnyttja", att "manipulera". Jag sätter orden inom citationstecken eftersom de på sätt och vis uttrycker det som händer men å andra sidan är helt felaktiga eftersom hon inte gör, hon är.

Vi andra, vi normalstörda, har en jävla hjärnstrid att utkämpa. Det är inte lätt att förstå hur en personlighetsstörning får en människa att fungera, men måste man så måste man.
Och jag måste. Fortfarande är det så att det inte finns ett enda alternativ: det måste bara gå, hon måste få ett liv.

Men det måste också mina pojkar, och jag själv. Faktiskt. Jag också.

Mummel om sömnlöshet

Sitter i köket efter kanske två timmars orolig slummer, och har ångest inför morgondagen. Eller idag, är det ju.
Jag måste orka, lillemans sista dag inför pappaveckan får inte bli med en sur tröttmamma, då klarar jag ingenting resten av veckan...

Sömnlösheten har inga som helst psykiska orsaker, den är helt och hållet fysiskt betingad den här gången. Har så inihelvete ont, kan knappt ha kläder på mej eftersom skinnet på vänsterarmen bränner när något kommer åt den, det bränner och dunkar i vänster sida och högerbenet är stumt och tungt. Fast det har nog med det jävla diskbråcket att göra, inte med det andra.

Otroligt obehagligt, och jag tänker att jag är inte ett dugg förvånad över människor som överdoserar medicin, jag skulle gärna ta lite mer om jag inte visste att jag redan gått över dosen idag, eller igår eller i natt. Mår givetvis inte bra av de här höga medicindoserna heller, verkan och biverkan, alltid måste jag försöka hålla balansen...

Snart dags för ny magnetröntgen, och det ska bli intressant. Fler diskbråck? Ser det värre ut i ryggmärgen? Nåt som går att fixa, eller "bara" dags att uppgradera till morfinplåster? Annan möjlig medicinkombination?

Inget jag kan göra, iallafall. Trots att jag inte litar på vården måste jag i det här fallet lita på vården, så är det bara. Jag vill inte, men måste göra det eftersom det inte finns något annat val.

Mummel om profithunger...

Idag är jag lite mer förbannad än vanligt, även om den där välkända uppgivenheten sticker upp skallen också.

För ett par månader sen hamnade jag och dottern i diskussion. Hon ville ha en ny telefon, och tänkte utnyttja ett av alla dessa lockerbjudanden från diverse telefonföretag som pepprar oss alla dag och natt.
Jag sa att jag inte tyckte att det var en bra idé, och hur kunde hon förresten få ett telefonabonnemang, hon har ju ingen inkomst alls, lever på försörjningsstöd?
Inga problem. De kollar visst inte ens sånt, bara om man har nån anmärkning hos kronofogden - eller?

Nåja. Igår fick jag ett panik-sms. Hon hade gjort ett stort misstag, hon är en idiot, blablabla... Panik, förstås, jag minns nog inte ens vad som for genom huvudet på mej innan hon svarat - och berättat att hon kollat saldot på sin telefon och insett att räkningen var på mer än hon får från socialen för en månad.

Såklart. Inte kan hon förstå det där med att det kostar en massa att surfa på telefonen från sjukhuset, inte just då, just då vill hon ju bara ha kontakt med yttervärlden och eftersom hon inte har nån impulskontroll eller något konsekvenstänkande så använder hon sin telefon...

Jag sa inte vad jag tänkte vilket förstås var "vad var det jag sa" utan jag sa att vi får ta verkligheten för vad den är och hantera den. På nåt vis ordna upp eländet. Fråga om hon kan få en avbetalningsplan, kolla om hon kan bli av med det jävla abonnemanget - vilket jag förstås inte tror. Jag sa att hon fick försöka få nån - från soc eller psyk - att ringa och fråga hur fan de arbetar, hur kan de tillåta en psykiskt sjuk människa utan inkomst teckna ett abonnemang???

Vi kom överens om att hon skulle plocka ur sim-kortet på en gång, och istället sätta i kontantkortet som faktiskt ingick i det där lur-paketet från telefonföretaget. Jag ska se till att hon ger det där simkortet till mej också, bara för att vara säker.

Är det inte det ena så är det det andra. Jag inser att det är såhär mitt liv kommer att se ut. Varje dag nånting nytt. Och jag måste försöka övertyga henne om att hon inte är en idiot även om hon ibland fattar idiotiska beslut, att hon är som de flesta andra, misstag gör alla...

Men just nu orkar jag faktiskt inte tänka alls. Jag vet att hon kontaktat sin pappa, och jag vet också att han troligen kommer att lägga upp de tusenlappar (hur många? Fyra? Fem?) som behövs för att hon ska komma ur den här knipan utan att fundera över att han faktiskt inte hjälper henne genom att göra så.

Men jag orkar inte. Just nu.

Små misstag - stora scener

Ännu en skitdag.

Inte bara den lille terroristen (bitmärken i nektariner i fruktskålen, "för att jag blev arg", som leder till att han själv får kasta bort de frukter han bitit i - vilket var alla, btw - och att mamman är så taskig att hon säger att hon gärna vill att han ber om ursäkt vilket leder till att den lille mannen upplyser om att han "inte tänker prata med dej så länge du har den där attityden" vilket leder till att mamman blir så arg att hon säger till pojken att han ska gå till sitt rum en stund, tills han kan tänka sej att prata med mamman... Han stannade där länge. Länge...) utan den stora också.

Läkaren som skrev ut henne från sjukhuset ändrade en av hennes mediciner eftersom det fanns misstanke om att hon fick utslag av den hon hade, så när hon skulle hämta sina apodospåsar på psyk fick hon ingen medicin. Det var ju fel. Eftersom läkaren ändrat...
Hon var hysterisk, visste ju att det skulle bli så, att det inte skulle fungera, att allt ska gå åt helvete, det är ingen idé att försöka och så vidare.
Och jag pratar och pratar och pratar och försöker samtidigt hitta på en fantastisk lösning eller åtminstone en enkel, men det fungerar inget vidare. Det bästa jag kan komma på är att säga att jag ska ringa till den ena och den andra och kolla hur vi ska fixa det hela - och hon fortsätter att avbryta med kaos-och-katastrof, med jag-visste-ju-att och det-är-ingen-idé.

Jag ringer. Och det är som vanligt, runt runt. Avtalet mellan kommun och landsting gör att personalen på boendet inte kan hjälpa henne, de kan inte ens gå med henne till avdelningen där hon låg inlagd för att hämta nog med medicin tills på fredag, det går inte eftersom avtalet inte omfattar psykiskt sjuka, bara somatiskt.
Och avdelningen kan inte komma med medicin, så jobbar de inte. Och så vidare.

Jag sliter mitt hår, helt i onödan förstås. Vad hjälper det? Ringer upp henne, och samtalet slutar i katastrof. Tror jag, iallafall. Jag tvingas säga att jag kan hjälpa henne med att åka och hämta medicin, men inte förrän senare, och om det inte passar så är det ju så. Det är vad jag har att erbjuda. Hon får bestämma. Jag har erbjudit, mer kan jag inte göra. Men hon får för fan se till att lösa problemet, inte sätta sej i ett hörn och gnälla, vad leder det till? Det här är den verklighet vi har att leva med, hon har inte gjort fel med drabbas, inget av eländet är hennes fel men hon får lov att handskas med det iallafall.

Ungefär så. Sen la vi på. Efter en lååååång tystnad, som jag för en gångs skull inte bröt.

Och så grät jag, snorigt hulkande, en liten stund.

Sen kom den lille ut, torkade upp vattnet han hällt ut på golvet "för att han var arg", och bad om ursäkt för både det ena och det andra och vi var bästa vänner igen.
Sen ringde dottern och sa att hon gått till sjukhuset och hämtat medicinen. Jag sa att jag var stolt över henne, att hon skött det hela skitbra, och att jag skulle följa med henne och (förhoppningsvis...) hämta apodospåsar på fredag.

Happy ending? Knappast. Jag är helt utmattad, och kan inte känna nån riktig glädje, jag kan inte göra det för att jag är för trött, bergochdalbanan är för häftig.

Varför han bitit i alla nektariner? För att storasyrran inte stannade över natten när hon var på besök utan var tvungen att åka tillbaka till sjukhuset...

Mummel om loppisfynd

Ibland gillar jag loppisar. För det mesta står jag inte ut med trängseln, knuffarna, värmen... Men ibland är det kul.

Idag bestämde jag mej för att göra det kul, eftersom jag och dottern bestämt oss för att ägna förmiddagen åt loppisrunda. Eller runda och runda, två stycken fanns det idag, en i en skola och en lite mer etablerad.

Just före nio imorse hämtade jag henne på sjukhuset, trött som ett as efter ännu en sömnlös natt. Jag zappade mellan Dirty dancing (det gåååår inte att motstå eländet, den filmen är så mycket ungdom och drömmar och romantik för mej så att det nästan gör ont att se den efter livets besvikelser...) och en massa annat, pigg som en mört, gick och la mej, gick upp igen, hade ont, vågade inte ta fler tabletter, gick och la mej igen, och så vidare. Somnade frampå småtimmarna, och det var en evinnerlig tur att jag hade både klockradion och mobilen på larm, det var nära att jag lyckades sova mej igenom larmet.

Lika trötta båda två var vi bland de första i kön när första loppisen öppnade. Jo, det är kö. Och pensionärer med ruggigt vassa armbågar och rollatorer som de fanimej siktar på hälsenorna med.
Jag köpte skor (30 kronor, snygga va?), en klänning (40 kronor) och en tavla, en härlig affisch från 1910-talet där en vacker art nouveau-dam gör reklam för ett månadsmagasin (40 kronor).
Dottern hittade de köksstolar vi var ute efter egentligen, 3 stycken för 90 kronor och snodde maken till min tavla, den lilla apan.

Nästa loppis var prylmarknad där vi hittade raggsocksgarn till mej, min terapistickning är fortfarande i full gång (3 stora nystan 10 kronor), en handväska till handväskegalna dottern (25 spänn efter att tanten själv prutat ner den från 50, fattar inte hur hon gjorde) och en del fat och hållare till alla de blockljus som alltid finns där dottern finns. Handväskor och blockljus, där är hon helt makalös.

Till hennes nya "lägenhet" med grejorna, och sen - sen blev det inget mer. Jag ville att vi skulle börja göra i ordning, plocka in grejor, men hon orkade inte, sa hon. Hon är blek, mager och fruktansvärt otränad, tillochmed jag med mina handikapp orkar mer, och det är mycket, mycket oroande.

Men: vi hade en fin dag. Det var en hel del fnitter, och det var attans mysigt att hon varje gång hon träffade nån hon kände drog fram mej och presenterade mej. "Det här är min mamma", tänk att såna självklara ord kan ge en sån varm och skön känsla i magen...
Jag är inte pinsam. Hon gillar att vara med mej, att göra saker med mej, att ses tillsammans med mej.
Hon ville tillochmed att jag skulle följa med till hennes vän en sväng, en kopp kaffe i en tvåa med fyra katter och två partypinglor, rester efter fredagens fest och allt prat som följer av en sådan - och jag inräknas.

Nej, jag får inte fram känslan. Det är lika bra att ge upp. Men det känns fint, att hon inkluderar mej i sitt liv.

Mummel om mej

Vad händer om/när jag börjar tänka på mej, tro?

Lite sådär allmänt, bara, livssituation, kanske? Hur ser det ut, hörrödu Mummel, hur har du det egentligen?

Tackar som frågar. Och tackar som fan för att du inte frågar hur jag mår, det har jag börjat tröttna på, och svaret är därtill så innerligt pisstråkigt.

Om sanningen ska fram... Jo, om nu sanningen ska fram så ser det väl ganska jobbigt ut, måste jag säga. Sådär lite allmänt.
Jag måste flytta, men hittar ingen lägenhet som passar. Det måste vara en lägenhet som passar, jag har nämligen tänkt att jag skulle bo kvar där om inte resten av mitt liv så iallafall länge. Har tröttnat lite på det där med flyttning efter trettinånting gånger, så kul är det ju inte.
Ekonomin suger, än så länge har jag så att jag klarar mej, men med 75% jobb och resten sjukersättning blir det lite knöligt om det kör ihop sej med stora utgifter. Låna pengar gillar jag inget vidare, men det gjorde jag ändå, bil måste jag ha. Särskilt nu när nån snott min älskade cykel, jävla idioter som inte vet skillnaden mellan mitt och ditt...

Jag skulle givetvis uppskatta lite lugn och ro. Behöva det, tillochmed, det har varit alltför mycket nu ett tag. Drygt tjugo år eller så. Orkar inte ens tänka på det, egentligen, och har bestämt mej för att en enda utmattningsdepression är ett ganska bra resultat. Det var femton år sej, så det är nog preskriberat, tror jag.

Jobbet då? Vem vet. Det ryktas och ryktas och vi blir alltmer bleka och svettiga av ångest och rädsla för var dag som går, jajamen. Så många tjänster har redan försvunnit, alla går på knäna för att tidningen ska komma ut varje dag, och nu är det övertidsstopp och vikariestopp och kanske kanske fler tjänster som ryker.
Då går det inte längre. Jag säger: inte en minut mer "inofficiell" övertid, inga fler "du får kompa ut när det passar"-timmar, det måste vara nog nu, men vet inte om de andra orkar med. Eller vågar, för den delen. Varför vågar jag? Vet inte.
På jobbet är jag tuff och jävligt kompetent, vet mitt värde och vet vad jag kan och förmår.
Hemma är jag ingenting.

Mer? Inte idag. Det får räcka så. Förutom en sak: min mor ringde idag och sa att hon hittat breven jag skrev till min mormor när hon levde. Ville jag har dem? Såklart vill jag det. Det är år i mitt liv jag inte minns så mycket av (utmattningsdepression och skilsmässa och påkörda ungar och bakteriell lunginflammation och reflux i urinvägarna hos dottern och dubbel heltid på studier och lite extrajobb därtill och inget dagis) så det ska bli spännande.

Är samtidigt förbannad eftersom jag vet att hon läst dem. Jag förstår inte varför jag inte fick dem när mormor dog för tio år sen drygt, men jag förmodar att det är bättre sent än aldrig.
Och: en av o-systrarna ringde idag... Inte för att prata om dottern eller den situation jag är i, det går ju inte, men ändå. Det gör mej... Ja, det gör mej inget annat än misstänksam. Och jag vet därtill att hon fått reda på att jag är sjukskriven via en kollega till mej - alltså har inte mamma sagt nåt. Det är väl fult, kan jag tro, att inte orka allt.
När hon fick reda på det ringde hon. Kanske det värmer lite, iallafall?

Bilden är från en av Enköpings fantastiska parker, dit lillen vill åka igen. Fantastisk skojigt var det bland rostiga cyklar och betongfår. Man får minnas sånt. Glöm inte det.

Misstag att tro på positiva saker

Såhär är det: när det äntligen händer bra saker, sånt som är positivt och framåtriktat och tycks kunna leda till nånting bra för min dotter - så skär hon sej. Eller rispar. Huvudsaken är att hon gör sej illa, och på sjukhus kan hon ju inte komma åt att spara medicin så att hon kan överdosera, men grejor att rispa eller skära med är inte så svårt att få tag på.

Jag plockar av henne gem, häftklamrar, you name it - men det är inte svårt att hitta på nåt annat.

Så är det nu. Igår kväll sms:ade storsonen, han var skitorolig eftersom hon facebookade en massa skit. Jag ringde avdelningen, bad dem titta, och allt var lugnt. Sa de.
Kvällen före hade hon rispat sej, däremot. Efter en jättebra dag med positiva besked och umgänge med fina vänner, för så fungerar det.

Om allt är skit gör hon sej illa, ångesten lättar, säger hon. Av blodet och smärtan, uppenbarligen. Om det är bra gör hon sej också illa, eftersom hon är övertygad om att hon inte förtjänar att må bra och därför måste hon straffa sej själv.

Sjukt va? Jag tycker att det är sjukt. Jag vet att det är sjukt. Det vet hon också, och vi står på samma plats där: ingen av oss förstår varför hon funkar som hon gör eller ens hur. Det är en önskan hon har uttryckt nu på senare tid, hon vill veta vad det är som händer i och med henne, förstå sej på sina känslor och varför de tar sej uttryck i ångest och självdestruktivitet.

När jag pratade med korttidsboendet var jag noga med att påpeka att hur otrevlig hon än kan vara (och det kan hon, lita på det, uschiamej) så har hon aldrig varit våldsam, aldrig vänt sin ångest utåt. Om man kan säga så.
Det var så inihelvete skönt att prata med den där kvinnan, hon var lugn och fin och sa helt rätt saker, att de var vana och inte blev rädda av ångest och blod och panik, att de var vana att de boende var otrevliga och inte tog saker personligt.
Det viktigaste: hon pratade om sen.
Hur det kan bli efter behandlingshemmet. Att kanske min dotter behövde komma och bo hos dem ett tag efter behandlingshemmet, som om det är ett faktum att hon får sin ansökan beviljad (och om jag vore religiös skulle jag tillbringa min tid på knä i bön, det ska ni veta!) och att det är viktigt att tänka minst ett steg vidare.

Så chockartat. Det finns faktiskt människor inom kommunen som försöker se individer, se att de har en framtid och inte bara ett nu. Vi är vana vid att det görs först och tänkes efteråt, när allt gått åt helvete, så denna framåtriktade inställning... Glädje. Chock. Hopp?
Men hon klarar det inte, inte ens det. Det blir för bra, och hon rispar sönder sej igen.
Fy fan så hon ser ut, armar och ben och bröst, magen är ganska ok men ärrad ändå... Vill inte tänka så. Måste vara den som orkar se det bra, det goda, det positiva och bära mitt barn lite lite till även om hon passerat myndighetsdagen...


(Nu gör jag som vanligt, skriver alldeles för långa inlägg för bloggosfären, men det skiter jag i. Min blogg. Min ventil, och där behöver jag spy ur mej. Jag blir aldrig nominerad till bloggawards (vilken grej, förresten....) och det skiter jag också i. Egentligen är väl det här inte en blogg? Jag vet inte reglerna, men det skiter jag ännu en gång i. )