Åter i verkligheten och den finns kvar i samma skick som för en månad sen.
Fast lite värre.
Men ändå. Det var faktiskt helt fantastiskt att komma till jobbet, jag blev kramad och hälsad välkommen tillbaka av människor som faktiskt verkade mena det!!!
Alla. Alla var absolut skitgulliga och inte ett dugg puttinuttiga och vad-det-är-synd-om-dejiga, nänämensan, det var raka rör med "vad det är kul att du är tillbaka, vi har saknat dej!"
Men när en av dem sa att den just då semestrande nyhetschefen talade om mej med längtan i stämman blev jag lite nervös... Jag känner mej inte som en särskilt produktiv liten reporter, jag känner mej faktiskt ganska skraj och nervös och inte så lite inkompetent för jag inbillar mej att min hjärna har sopats ren och allt jag nånsin kunnat försvunnit...
Inte då. Det mesta går ju, tyvärr, på rutin. Smackar ihop ett antal artiklar per dag, några interjuer här, lite läsning där, några idéer att lägga på hög för presentation för semestrande nyhetschef då han återkommer...
Och idag - idag kommer mitt lilla ljus!
Jag satt och kände efter nyss, och jag kan säga att jag ser fram emot en vecka av alldeles vanlig vardar, men skolrygga att packa och träning ett par kvällar och frukt varje dag och glöm inte gympapåsen...
Det är skönt, livet, när man kan ta ner det på praktisk, konkret nivå.
Fast alldeles vanligt blir det inte. Jag ska titta på lägenhet. Kanske flyttar jag snart, och där är kluvenheten stor. Det värsta? Det värsta blir nog att behöva ta emot främmande människor i min egen lägenhet, främmande människor som kanske ska bli dem som är hemma där.
Känns det alltid så, tro? Jag har ju hållit mej till hyreslägenheter hittills, förutom huset, då, och det gjorde vi ju upp smidigt genom att jag blev utlöst och exet bor kvar. Men nu? Nu har jag alltså ett hem jag köpt, och som måste säljas. Inte bara att säga upp kontraktet och dra, alltså.
En ny erfarenhet! Jag älskar ju såna, hade jag glömt det??? Tydligen. Jag känner positiva vibbar leta sej fram igenom mörkret, och det är ovant och spännande.
3 kommentarer:
Jag tillhör dem som hatar att flytta. Tror jag boar in mig i brist på annan trygghet. När min första bostadsrätt såldes råkade jag vara hemma vid ett av visningstillfällena, det var gräsligt! Kände att alla spekulanter var ovärdiga mitt hem, dessutom hade de mage att ha synpunkter på tapeter, möbler etc. Ja, så sjuk är jag...
Glad blev jag av läsa att det kändes bra på jobbet. Slå inte så förbaskat på dig sjäv!
Själv flyttar jag också bara när jag måste. Skilsmässa och sammanboendeskap, typ. Men jag ser ändå din tjusning. Just Do It och ha det bra.
Och jag hade flyttat 32 gånger senast jag kollade... Kanske därför jag inte gillar det nåt vidare!
Jag är nog mer så att jag känner att hemma är där man har sina saker - och sina kära. Väggarna spelar ingen större roll! Men flyttstädning suger, hårt!
Skicka en kommentar