Sitter i köket efter kanske två timmars orolig slummer, och har ångest inför morgondagen. Eller idag, är det ju.
Jag måste orka, lillemans sista dag inför pappaveckan får inte bli med en sur tröttmamma, då klarar jag ingenting resten av veckan...
Sömnlösheten har inga som helst psykiska orsaker, den är helt och hållet fysiskt betingad den här gången. Har så inihelvete ont, kan knappt ha kläder på mej eftersom skinnet på vänsterarmen bränner när något kommer åt den, det bränner och dunkar i vänster sida och högerbenet är stumt och tungt. Fast det har nog med det jävla diskbråcket att göra, inte med det andra.
Otroligt obehagligt, och jag tänker att jag är inte ett dugg förvånad över människor som överdoserar medicin, jag skulle gärna ta lite mer om jag inte visste att jag redan gått över dosen idag, eller igår eller i natt. Mår givetvis inte bra av de här höga medicindoserna heller, verkan och biverkan, alltid måste jag försöka hålla balansen...
Snart dags för ny magnetröntgen, och det ska bli intressant. Fler diskbråck? Ser det värre ut i ryggmärgen? Nåt som går att fixa, eller "bara" dags att uppgradera till morfinplåster? Annan möjlig medicinkombination?
Inget jag kan göra, iallafall. Trots att jag inte litar på vården måste jag i det här fallet lita på vården, så är det bara. Jag vill inte, men måste göra det eftersom det inte finns något annat val.
3 kommentarer:
Så mycket du har att stå ut med! Själv skulle jag inte klara hälften. Jag beundrar, respekterar dig och önskar dig allt gott.
Tungt.. varför är inte diskbråcket opererat?
Plastfarfar: Man gör det man måste. Inte orkar jag, inte!
Under ytan: ett sitter i nacken, för farligt. Det andra har jag lyckats hålla på hanterbar nivå med andra medel, för det mesta. Det ska mycket till innan nån får skära i mej, och de nervskador jag redan fått är nog tyvärr permanenta vid det här laget. Men blir det värre så får de förstås operera, får se hur det ser ut på MR-bilderna.
Skicka en kommentar