Nu är det länge längesen, och livet är som det är.
När alla barnen ser ut att klara sej fint bryter mamman ihop, är det inte så det funkar? Här är det så det funkar. Bryter och bryter, och hittar inte riktigt kraften att komma igen, helt enkelt.
Jag tror att tanken på att jag har ännu en hel sommars jobb framför nej, förutom en vecka i juli jobbar jag ända in i augusti med allt vad det innebär. Vilket är en redaktion befolkad av vikarier, förutom mej, då.
Jag har gjort det två somrar förut, och det är tufft som fan. Och: dom där tre veckorna i augusti, dom har jag kraftig ångest inför.
Det var förra året i augusti som det blev som värst, med en massa blodiga skador, och sen överdosen. Det var då jag skulle ha min första semester på flera år, och sen åka på den så hett efterlängtade kursen, bara vara mej själv. Istället blev det sluten avdelning för mej, eftersom dottern var där. Hur hanterar man sånt här?
Jag är så medveten, och så hjälplös. Det där med att om man är medveten kan man bearbeta och hantera är skitsnack. Jag är så bra på att hjälpa och stötta andra - men mej själv kan jag inte hjälpa.
Tar sömntabletter för att kunna sova - och vaknar i smärtor vid halv fem. Kan knappt ta mej ur sängen, kryper i princip till mina piller, och får sen en mindre trevlig stund innan dom börjar verka. Här kommer nästa ångestattack - hur beroende är jag av mina smärtstillande? Är det så att det är okej att vara beroende på så sätt att man får ett någorlunda normalt liv när man tar dom? Jag menar så här: när jag tar mina piller kan jag jobba (visserligen "bara" 75 %, men det är fan så mycket mer än 0 %), ta hand om min lille skrutt, finnas där för dom stora barnen, och ta hand om hemmet hjälpligt. Alltså är jag beroende av dom, men inte för nåt annat än att ta den värsta smärtan och ge mej ett någorlunda normalt liv.
Men är det okej?
Det sitter en galen pippi på min balkong. En liten kaxig talgoxa, som skäller på mej! Han har byggt bo med sin fru i hängrännan, eller kanske just under taket, och anser att jag inkräktar på hans lugn och ro då jag är på balkongen...
Men det får han stå ut med. Jag var här först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar