Idag tänker jag på familj, dels därför att min egen lilla familj kommer att vara komplett eftersom alla barnen är hemma, dels för att jag kommer att träffa alla syskon och så vidare.
Det är inte ofta. Vilket troligen har sina både rutiga och randiga skäl. En bästa vän har jag: lillsyrran. De andra? Har jag inget gemensamt med. Sorgligt, men sant.
Min mor kan inte acceptera det. Hon anser att vi ska vara vänner bara för att vi är syskon. Så funkar det inte - har man inget gemensamt så har man inte. Vilket inte innebär att vi inte skulle ställa upp för varandra, för det gör vi, när det behövs. Men vänner? Näää...
Och det måste jag minnas. Jag måste kunna acceptera att mina barn kanske inte kommer att ha nära relation i vuxen ålder. De två stora är så oerhört olika, inte bara till utseendet, utan också personlighetsmässigt. Den lille är så mycket yngre att det kommer att dröja länge, länge innan de kommer i någorlunda liknande livsfas. Storebror känner att han är mer en fadersfigur än en bror, och det är inte alls negativt. Han kommer att behöva en positiv mansbild i sin värld, den lille kraken...
Jag är lite nervös. Jag vet i och för sej hur jag kommer att agera: bli osynlig, hålla käft, och definitivt hålla mej i bakgrunden. Enda sättet att undvika att bli måltavla för spott och spe... Lillsyrran klarar sej oftast, hon har ju varit den yngsta, den lilla söta, i hela sitt liv! Det som kan förvåna i detta sammanhang är att jag inte är det minsta lilla bitter över detta faktum, hon kommer alltid att vara den som står mej närmast. Och troligen är det väl så att jag vande mej redan i tvåårsåldern!
Nu: städning. Som vanligt gör det mej förbannad. Lite extra idag eftersom jag har en vuxen son utan jobb som gått hemma hela veckan utan att lyfta ett finger.
Käften går, däremot. Som när jag kommer hem från jobbet, utmattad, ont, vill bara ligga en stund och han säger; "Vad ska vi äta idag" samtidigt som jag får syn på diskbänken, kletig och full av disk...
Men det måste ju vara mitt fel? Det är ju trots allt alla mina misstag under hans uppväxt som lett till detta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar