Mummel om bl a familjefilm

Vet inte riktigt varför, men jag kom att tänka på filmerna vi såg tillsammans, jag och mina stora barn. Favvofilmerna. Vi såg dom om och om igen, och det är fortfarande så att vi kan komma på att nu, nu ser vi den filmen igen, tillsammans...

Cry Baby är en. Kanske inte så stor favorit hos sonen, men dottern och jag dyrkar den. Och Dunderklumpen, den citeras det friskt ur fortfarande. Resan till Melonia är en annan.

Och filmernas film, den som vi sett oftast och kan bäst: Forrest Gump. Vilken underbar film.

Livet är som en chokladask, så är det. Man vet aldrig vad man får, om man inte är som jag och vänder upp-och-ner på asken och tjuvkikar, och då blir man ändå överraskad ibland...

Undrar om det är ännu en konstig familjetradition, att se Forrest Gump med jämna mellanrum, bara för att se den igen, bara för att få uppleva den där underbara sorgliga underbara glada känslan...

Själv ser jag From Dusk 'til Dawn då och då, den gillar jag. Tarantino och bröderna Cohen, skruvade filmer på sina egna små vis, Fargo är också en favorit.

Numera har jag slutat se film, jag verkar inte ha koncentrationsförmåga nog för en hel film. En och annan barnfilm blir det, på bio, med jättekartong popcorn och hela kitet, men annars - nej. Lite sorgligt.

Erkännande: jag lånade morsans Mamma Mia-dvd och såg den. Grinade hela filmen, i princip. Men det var dvd, då kan man ta det i så stora portioner man vill!

Jag är en patetisk medelålders dam som inte har intresse av dagens populärkultur.
Därtill har jag slutat röka. Vilket kan vara förklaringen till min nuvarande förmåga att gräva ner mej i självömkan och självförebråelser.


Ps: Min psykläkare säger att jag är stark och modig och har gjort allt jag har kunnat, mycket mer än många andra. Varför kan jag inte hänga mej fast vid de orden, klänga mej fast och försöka ta in det hon säger??? Varför väljer jag att hänga fast vid "jag är en dålig mor, en usel människa, svag, vek, otillräcklig..."