Mummel om svartvita dagar

Vaknar till snö. Hela världen vitnar, och ändå är det en svart dag.

Begravning.

Det är inte så många hittills för mej, begravningar alltså. Mormor och morfar, den farbror som är pappa till den unge man vi ska ta farväl av idag.

Jag tror att det är generationsfrågan som gör det svårt idag, det och att det blir så nära mej själv. Att det faktiskt kunde ha varit jag som var mamman idag i begravningskapellet.

Det är inte rätt att det ska vara såhär, att den unga generationen begravs före de gamla.

Jag försöker tänka att han ju valde det, det var hans vilja - men det funkar inte så bra. Kanske är det så att mina egna funderingar kommer emellan, de där som gör att jag själv fortfarande lever, att jag själv inte agerat på övertygelsen att jag inte orkar leva.

Man gör inte så mot sina närmaste. Där står det. Det är inte rätt att utsätta dom man älskar för all den skuld och all smärta ett självmord skapar. Döden i sej är jobbig nog. En självvald död är värre.