Svår, svår dag igår.
När man kliver in i ett rum där atmosfären är tjock av lidande, av spända nerver och av ren hämndlystnad är det ett jävla elände.
Otäckt. Mångas liv förstört, allas liv förstört, men inte av ondska eller illvillja utan av ett enda misstag.
Det som gör mest ont är nog att så många ser på rättssystemet som något sorts hämndvapen. Hämnd är målet, inte rättvisa. Definitivt inte att den där människan som gjort misstaget som förstört inte bara många andras liv utan också människans eget ska dömas för det h*n gjort utan för de konsekvenser det fått.
Det är inte en trevlig omgivning att befinna sej i, kan jag säga. Det får en att fundera på hur människan är funtad, egentligen.
Jag är sådär fånigt engagerad i grejor som rättvisa och att lagen ska användas som den är menad, alltså att de som begår brott ska dömas för det de gjort, inget annat.
Att höra folk som i princip vill lyncha en ung människa upprör.
1 kommentar:
Tungt att läsa. Vet inte om jag skulle klara av att sitta som åhörare. Hat och hämd är fruktansvärda drivkrafter för människan. Och aldrig tycks vi (de) tycka att straffet är tillräckligt långt och hårt. Och utifrån att ett straff aldrig kan ge tillbaka ett liv t ex har de ju rätt. Men jag tror vi underskattar kraften i att bli frihetsberövad. Personligen skulle jag bli skogstokig/apatisk på ett par dagar på Hinseberg eller annorstädes.
Och, som i fallet du beskriver, aven förövaren med familj får sin tillvaro krossad. Jag har en väninna som har en son som 18 år gammal dömdes till livstid för mord i Finland. Man kan lugnt säga att den familjen fått sitt straff.
Och sonen har som ung vuxen danats av medfångar i fängelset... Att han inte blivit en sämre medmänniska under strafftiden är ett understatement.
Skicka en kommentar