Det är mycket nu, mycket ungar överallt, de sover i vartenda rum, nästan.
Det känns så. Särskilt känns det som om storsonens skitiga kläder håller på att föröka sej och försöker smita ut ur gästrummet som han ju annekterat denna sommar.
Jag stänger dörren. Hårt. Ger honom nycklarna till tvättstugan och ger honom en ordentlig spark i röven så att ha far utför alla trapporna och rullar över gården mot...
Det gör jag ju inte. Ger honom nycklarna gör jag, och sen ber jag honom snällt att se till att boka en tvättid för fan innan jag eldar upp hans jävla svindyra märkeskalsingar. Såpass unnar jag mej.
Min psyksjuka dotter är nog manisk just nu, det känns lite så. Hon gör så mycket dumt att jag tappar luften, åker och hälsar på sin ex-fästman (jomen, förlovade var de tillochmed) och blir skitsur på nuvarande pojkvännen för att han blir sur på det.
"Vadå", säger hon, "vadå, det är väl ingenting med det, vi är ju bara kompisar ju" och det är helt omöjligt att nå fram till henne och få henne att fatta att det är en riktigt dålig idé. Att pojkvännen faktiskt har all rätt i världen att bli lite smågrinig.
Jag vet precis vad hon håller på med. Nu är det dags att provocera fram en brytning med stackars A som hon just lappat ihop det med. Han vet ju inte att det är såhär det är. Såhär har man det i en personlighetsstörd relation, test och test och test, hela tiden test - och så när man inte orkar mer, när man säger nej, nu är det nog, då börjar det på riktigt.
Då ska man skuldbeläggas, för hur kan man göra så mot nån som är sjuk, jo, för du vet ju att jag är sjuk, säger hon, då får du ju fatta att...
Å nej. Det går bara med mammor, det där, inte med andra, normala människor.
Lillen är cool och gillar fortfarande att vara ledig även om skollängtan har börjat slå till då och då. Men han somnar aldrig på kvällarna... När han kom från pappa var det uppochner på dygnsrytmen, och inte en kväll har han somnat före halv tolv. Det spelar ingen roll om jag stoppar honom i säng klockan åtta, han pinar sej vaken timme efter timme, hittar på allt och ingenting, ritar, berättar historier, har mardrömmar - men det har han ju inte. Martankar, säger han, och martankar är ett rysligt bra ord.
Jag, jag har en hel massa martankar, faktiskt. Jag vet att jag har flera veckors semester kvar, men lik förbannat kollar jag jobbmejlen och svarar på sms från kollegor och kan inte släppa jobbet. Hur gör man? Var är avstängningsknappen?
Och nu, nu ska jag försöka sova. Jag har också rysligt svårt för det, och imorgon är jag förbjuden att vakna för tidigt. Min yngste som ska nämligen servera frukost på sängen enligt en meny som presenterats ikväll.
Jag ska ge besked via pappersplan, och pennan ska flyga med, enligt order!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar