Några timmars sömn, med hjälp av kemiska preparat.
Jag vaknar med ont i halsen och en kropp som brinner, ut- och invändigt, och det tar några sekunder innan jag förstår varför.
Tänk att en kropp bara reagerar. Sådär, utan styrsel, på något vis.
När lillsonen vaknar följer en dryg timme av normalitet. Morotsstavar i en burk, för han var mer sugen på det än nektarin eller vindruvor. Extrakläder, ännu en gång, det är lite problem med att komma ihåg att lägga ur dem...
Och stövlarna. Ett par jättefina tretorn, trekvartshöga, jag minns när jag köpte dem men förstår inte varför de skickats med från pappa, de är minst tre nummer för små. Regnstället är åtminstone nytt och i rätt storlek, för det köpte jag alldeles själv, det. Mätte hans fötter, det får ju förstås lov att bli nya stövlar. Mysteriet består i att de stövlar jag skickade med när han åkte till pappa var rätt storlek, om än inte tjusiga dyra trekvartshöga tretorn.
Jag sitter och vet inget. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu. Vad gör man först? Kollar IVA, om hon är kvar, hur hon mår? Ringer soctanten för att ställa in de möten som planerats in till idag? Försöker nå dotterns läkare, eller kanske t o m min egen, det börjar luta åt att jag faktiskt inte fixar att jobba just nu, och jag vill gärna ha intyg direkt.
Ingenting vet jag, och det är ett otroligt stressmoment. Det konstaterar jag nu: att inte veta nånting om när eller hur eller vad eller varför är vidrigt stressande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar