Misstag med "aldrig mer"

Igår vid ännu ett långt, långt telefonsamtal insåg jag att det finns många som kommer att få roligt nu.

Hur många gånger har jag egentligen sagt "aldrig mer"? Aldrig nånsin mer skulle jag gå och bli förtjusad av någon, aldrig mer skulle jag... Ha!

Men: det gills inte. Han är inte ny!

Gammal kärlek rostar alltid, sa en god vän häromveckan. Gör den?

Han säger att det bara varit fråga om törnrosasömn, att det som händer bara är något nyvaket, och tanken är underligt tilltalande.
Jag vet att jag genom åren tänkt att jag inte vill träffa honom, inte ens se honom, eftersom jag inte vetat om jag skulle haft kraften att titta bort då. Förr - har jag varit involverad med andra. Flera stycken. Två...

En per decennium om man ska slå ut saken. Ändå har den där som aldrig fick en chans alltid funnits med, det är konstigt.

Jag hade helt glömt bort hur det känns, att somna (med stor svårighet) med en annan under skinnet trots att han är frånvarande, att vakna med ett namn på läpparna. Att ta sej igenom dagen full av längtan.

Det är så bekant och hemtamt - och så annorlunda. Förr längtade mitt tonårsjag så att det gjorde ont, men aldrig (nästan...) hördes den så efterlängtade av. Det var alltid en fråga om slump, om att jag ville mer, och det var inte alls bra.
Nu är det en trygg sorts längtan, där det är han som ringer. Och ringer. Och ringer. Längtan är däremot väldigt lik sej, må jag säga - men trygg, som sagt. Just nu är vi inte på samma plats, men jag vet när.

Och rodnar av glädje av att veta att jag snart får vara nära igen. Därför att vi båda vill det, alldeles väldigt mycket.

Just nu kan jag hålla honom nära mej och alldeles ifred, just nu måste jag inte blanda in honom i mitt vardagsliv, just nu är han faktiskt bara min - och det känns så jävla bra.
Jag vet att det inte kan fortsätta så, även om jag skulle vilja. Det är helt enkelt inte alls rättvist, mot honom. Han säger att det är ok, men jag vet att det inte kan fortsätta så. Snart blir det dags att välja, vägskälet kommer, och just nu känns det inte svårt.

Inte alls.