Hon lyssnade, och gjorde.
Det framkallar en sorts vriden stolthet att mitt barn gick upp till psyk innan hon (igen) försökte ta sitt liv, och jag tänker att detta borde ingen behöva känna, eller uppleva.
Nu har jag några lugna nätter när jag vet att hon inte är ensam med sin ångest, det finns kompetent personal som kan hjälpa henne igenom. Att detta lugn beror på att hon är på sjukhus, inlagd på psykavdelning (igen) får mej att tänka att jag lever ett liv som är alldeles, alldeles sjukt.
Igår var jag ledsen, efter att hon ringt och innan jag visste att hon faktiskt gjorde som jag sa och tog sej till sjukhuset. Jag kände att det inte är rättvist att blanda in nån annan i det här eländet, att ingen alls i hela världen behöver detta, och särskilt nån som inte har ett skit med vare sej mej eller mina barn att göra genom blodsband.
Och här kommer en stor, stor skillnad på mej nu och mej förr: jag tog genast upp de här känslorna med min käraste, den stackare som utan egen förskyllan hamnat mitt i mitt livskaos.
Han ska inte behöva genomlida mina kriser.
Men han vill, säger han. Han vill ha mej, och med mej följer en massa trassel - så är det, han vet det, och han väljer det.
Är det verkligen rätt att ta emot denna gåva? Det är så stort för mej, att nån med öppna ögon faktiskt vill vara delaktig i vått och torrt, inte ens dotterns pappa tar den rollen.
"Det är ingen uppoffring för mej", säger han. "Jag vet att jag inte har nån rätt att göra och hjälpa, men jag vill finnas där bredvid och stötta dej."
Jag blir yr i hela kroppen, och tänker ännu en gång att jag måste ha gjort nånting bra för att få denna gåva. Det får bli en dag i taget, kanske en timme eller en minut som vanligt, men det får bli. Med nån bredvid mej.
Så. Nu har jag valt.
6 kommentarer:
Du, det är inte för stort. Du förtjänar det. Du som stöttar och bär till höger och vänster. Din dotter är dessutom din dotter hur sjuk hon än är – så stolt ska du vara, över minsta lilla sak som blir rätt i hennes liv. Absolut över att hon kontaktar psyk. Och stolt över din son, som bryr sig.
Men framför allt så ska du unna dig själv att våga dela. Unna din vän att få ta del av den familj han vill ta del i. Med dig! Bra att du valt! Rätt förmodar jag ;-)
(Sorry, kan liksom inte låta bli att kommentera hos dig… även om det blir röriga ord.)
Ja Mummel...
Jag tycker absolut att du gör rätt att ta emot den gåvan!
För som situationen är för dig behöver du få prata om det, och det är väl underbart att du hittat (igen) någon som vill lyssna, att du ändå i ditt personliga "kaos" kan se ljusglimtar, njuta av allt det vackra som finns. Ja, ta emot all den stöttning du får - det är du värd.
Var stolt över att din dotter gör bra val, var stolt över alla dina barn och även dig själv, att vara förälder i din situation är ingen lek - du gör det bra!
Det är det här som är sann kärlek. I nöd och lust...och det är alldeles fantastiskt att få uppleva det. Det finns sådana män, jag har ju själv hittat en som står ut med allt strul omkring mig.
Att dottern tog sig själv till psyk är väl trots omständigheterna ett fall framåt?
Det som händer i ditt liv gör mig glad. Och då ska du veta att jag tidigare varit en riktigt missunnsam typ. :-)
Jag övar och övar och inser att det hittills varit ett jävla skitliv utan stöd nånstans ifrån...
Nu har jag det irl, och jag har er, fantastiska människor som tröstar en liten trasig en...
Tack och tack och tusen tack.
Och guldstjärnor i himlen. Det är jag säker på.
Skicka en kommentar