Mummel om tid

Det blir mycket funderande nu, oundvikligt förstås.

För även om jag är sanslöst tokkär har jag inte helt tappat huvudet - tror jag...

En sak vet jag: jag har inte vetat vad längtan varit förrän nu. Eller så har jag helt glömt bort hur den här första idiottiden känns, det är förstås ett alternativ att beakta!

Nåja. Tänker gör jag när jag ska sova, när jag ligger där och känner mej o-hel eftersom det fattas så mycket, det är så mycket jag saknar. Inte som förr, m a o.
Det jag kommit fram till är följande:
Jag skulle kunna stänga dörren, slå igen allt, förtränga och fortsätta som förut. Ingen förändring, livet rullar på, givetvis gör det det.
Men jag vill inte. Jag väljer en annan väg. En del saker måste man helt enkelt bara prova, och sist gjorde vi inte riktigt det.
Den oavslutade kärleken har legat där och gnagt lite för oss båda, inte så att det riktigt stört, men aldrig har den andre försvunnit helt.

Genom åren, när jag åkt till hemstaden för att hälsa på, varit involverad, t o m gift, har jag alltid tänkt att jag måste till varje pris undvika att träffa Honom, eftersom jag nog inte skulle kunna stå emot om förslag gavs.
Uppenbarligen hade jag rätt - men nu, nu är det ok. Två medelålders människor utan partners får göra precis vad de vill!

Det är mina barn som styr. Deras behov. Det har jag gjort klart, från minut ett.

"Det är ok", säger han. "Det får bli på dina villkor. Jag finns här."

Och jag hisnar. Rent bokstavligt, magen sjunker, stiger, pulsen rusar, knäna sviktar, jag blir yr - av honom.

Tänk att allt kan förändras på en liten, liten stund... För mej. För honom! Och båda är lika glada, lika tokkära, lika galna i varandra och alla de här "nu" vi får ta vara på eftersom de är det enda vi kan ha och lova varandra - just nu.

Med puls dubbelt så hög som vanligt och omsluten av positiv energi försöker jag sova lika tryggt som bredvid honom, och lyckas dåligt. Men snart får jag se honom igen. Snart, snart - och så långt borta...

Tiden har aldrig varit så relativ som nu. Så svindlande snabbt den flyger, och så fruktansvärt långsamt den går när Han inte är med mej, och jag med Honom.