Mummel om verkligheter

Vissa dagar blir nästan bara för mycket berg- och dalbana, tillochmed för mej. Från noll till hundra, och så ner till hundra minus, allt inom några timmar.

Jag får inte börja jobba igen, inte på många, många dagar. En del av mej är väl medveten om att det nog är ganska klokt, eftersom jag lägger så mycket kraft på rehabilitering, sjukgymnastik är en grym uppfinning. Tränar - och har ont som fan. Tränar mer - och får mer ont. Jag vet, efter alla turer, att det inte är farligt, att den här smärtan är konstruktiv (till största del, i alla fall), men det gör det inte lättare. Det är tufft att ha ont. Dränerande.

Hämtar medicin, och blir alldeles deprimerad. Att gå ifrån apoteket med en stor plastkasse full av plåster och piller gör allt så tydligt, finns ingenstans att gömma sej. Givetvis vet jag att det är flera månaders medicinbehov i den där kassen, men ändå... Ändå blir jag ledsen, kanske på gränsen till förtvivlad, för det finns inget sätt att förtränga med alla piller som pinglar för varje steg jag tar, varje rassel från den där plastpåsen säger "du är inte normal, du blir aldrig frisk, aldrig aldrig aldrig blir du frisk..." och jag vill bara gråta. Slänga mej i snön och sparka och skrika "orättvist", kanske ge mej hän åt att vara sjuk i stället för att kämpa emot varje sekund av varje dag?

Nej. Jag åker till min älskade och får prata ur mej, formulera alla de här känslorna och hämta styrka hos honom, han ger den villigt och med glädje och jag förundras.

Så, på väg in i sömnen med min kärastes armar runt mej, hör jag telefonen. Det är storsonens signal, jag hinner inte svara eftersom jag inte har telefonen med mej i sovrummet.

Jag har inte telefonen med mej!!!

Nästa sekund börjar landlinan ringa, och jo, jag har ringt upp honom från min kärastes telefon, så han har numret och kan prova det när jag inte svarar på mobilen.

Han är rädd, min store fine son, han har varit ute och kollat facebook och sett hur hans lillasyster skrivit inlägg om att hon kraschat, att hon, efter att ha låtit bli i tre veckor, skurit sej igen. Sånt lägger hon ut, inte i klartext, förstås, men vi kan koderna. Så han är rädd, och ringer mej. Så funkar det, han ringer mej eftersom han inte orkar ringa henne direkt, han vill så gärna förtränga och lyckas oftast, men ibland går det inte. Vi pratar lite, och han säger att kanske skulle han ringa henne direkt, säga till henne att hon fan inte får göra såhär mot oss - men han har inte nått dit än. Än så länge får jag ta det ansvaret. Och skulden.
Så ska det vara. Inte ska mitt barn behöva inleda sitt vuxenliv med ansvar och skuld, inte på grund av att hans syster är sjuk, och inte för att hans morsa inte pallar...

Men: skillnaden är oändlig nu, när jag vet att jag har en axel att gråta emot. Styrkan som kommer från den vetskapen kan fan inte mätas. Jag har en kraft jag aldrig trodde jag skulle ha, och om det finns en högre makt är den på min sida nu, det tvivlar jag inte en sekund på.

Att dessa verkligheter krockar, den där jag är mamma till en psykiskt störd dotter och den där jag är en alldeles kärleksrusig kvinna på sisådär 18 år, är något jag får hantera som det kommer. Just nu har jag bestämt att allt är bra. Just nu har jag förmågan att uppskatta glädje, lust, kärlek, gemenskap.

Även om det krockar, även om smällarna blir hårda, så vet jag att just nu klarar jag allt. Verkligheten är inte bara grym och svår, den är vacker och ljuvlig också.