Mummel om hemifrån

Längtar hem, och konstaterar att en vecka är för lång tid, alldeles för lång tid, att vara borta...

Känner mej halv, och inser att det inte alls är bra att hamna ensam för sej själv med så många tankar i skallen.
Helgen var tuff, med många insikter. Den första var att jag givetvis inte skulle ha åkt ensam, jag skulle givetvis tagit min älskade med mej - inte för min skull, utan för dotterns och hans. Han är del i det nu, en stor del, och skulle ha varit med.
Men: jag tänkte som förr, jag var s a s kvar i mitt förra liv, som om jag fortfarande var ensam. Så tänkte jag, och just den insikten var faktiskt en av de svåraste och tyngsta. För hur tänker han? Känns det för honom som om jag stänger honom ute, inte släpper in honom i mitt svåraste?
Ringde, bad om ursäkt, och förklarade vad som hänt, i mej och med mej, och allt var bra igen. Han höll med: han skulle ha varit med, förstås, men förstod att jag handlat med nån sorts automatik...

Att vistas så lång tid som två dygn bland föräldrar som är i samma situation som jag var både för jävligt och stärkande. Det fanns sådana som haft, och har, det mycket, mycket värre, och det är många många tankar att sortera nu...

Som: var min känsla riktig, ansåg de föräldrar som har barn med flera diagnoser, med t ex anorexia, att de står över? Finns det grader i helvetet där vissa anser att något som är konkret och påtagligt gör att man känner sej "bättre" än sådana som "bara" har en så diffus och mångfacetterad diagnos som IPS???
Ni ser... Det finns nog överallt, det där, och det är ganska intressant att studera...

Fantastiskt duktig personal var det, och jag kände att jo, jag skulle nog vilja dra igång det hemma, dra igång en anhöriggrupp enligt den "skolan" - men mitt förstånd säger nej. Inte fan skulle jag orka det!

Jag har mycket att tänka på, och det kommer nog att dröja innan det fallit på plats. Problemet nu är att försöka se till att dottern inte sticker därifrån, att hon orkar med att jobba vidare, för jag ser tecknen på flyktvilja nu. Hon letar fel, för smekmånaden är över. Och min rädsla är lika stor som förr, kanske ännu större, eftersom det inte blir fler chanser. Sticker hon nu är det öppenvården som gäller, och öppenvården fixar hon inte!

Det kommer mera. Men jag vet inte när. Just nu är det annat på tapeten, löneförhandlingar och besked om att chefen inte vill jobba kvar gör att jobbet tar över det mesta. Kanske är det bra?