onsdag 29 september 2010

Mummel om rädsla för anhörigkurs

Inser att min odefinierade ångest inte bara har att göra med att jag knappt har sett min älskade den här veckan, utan det är den kommande anhörigkursen som är kärnan i det hela.

Jag är rädd. Skiträdd, faktiskt. Eftersom det är fråga om ett behandlingshem med folk från när och fjärran trycks en tolvveckors kurs in på två helger, och det skrämmer mej.

En hel grupp anhöriga - högst troligt mest föräldrar, kanske t o m mammor - som ska bli nån sorts enhet under två lördagar och två söndagar. Att blottlägga mej själv och min familj inför dessa främlingar. Vända ut och in på allt, på en så stor del av mitt liv, av vårt liv - det är otroligt skrämmande.

Det som sägs i gruppen stannar i gruppen, så står det. Man kan jag glida ur min lycka, mitt underbarar liv, och låta mej själv återvända till de där vidriga åren? Vill jag verkligen det?

Jag vet att jag kommer att göra det, men jag gör det inte gärna. Där finns givetvis skuld, också, för inte får man tänka så, känna så?

Jag hoppas bara att jag kommer att fixa det utan att bli nerdragen i geggan igen. Vissa dagar, som idag, känns det som om jag faller tillbaka, som om min kärastes frånvaro (Så dumt... Jag jobbar dag, han kväll den här veckan, därför är det, inget annat!) innebär att jag sugs ner i det gamla, trötta, ångestfyllda...

Jo, det känns dumt. Men jag är rädd, så är det bara. Vill inte åka, vill vara hemma och njuta av den tillvaro jag trivs så bra med, inte åka ifrån och vältra mej i elände en hel helg...

3 kommentarer:

Systerdyster sa...

Jo, du, det kommer nog bli mycket tårar. Jag har ingen erfarenhet av den sortens anhöriggrupper men i min värld, med alkohol och droger, vet jag att för det allra flesta anhöriga är det en lättnad att få lyfta på locket efter år av hopplöshet, ilska och förtvivlan. Den som är psykiskt sjuk kan ju inte ställa till svars på samma vis som en missbrukare, jag förmodar att det inte är något slags konfrontation som det brukar vara på 12-stegsbehandlingar.
Och även om du dras ned i det där svarta så tror jag att det är det enda sättet att komma vidare. Att du äntligen får känna att det inte på något vis är ditt fel att din dotter är sjuk och att du är maktlös inför sjukdomen. Önskar dig lycka till och skickar styrkekramar!

Mummel sa...

Vet att det förmodligen är nödvändigt, och därtill nyttigt - den där känslan av "ingen annan vet hur det är" är inte särskilt kul...

Tack så mycket för stödet, jag tar emot alla styrkekramar jag kan få i nuläget!

Systerdyster sa...

Uj, vad jag är nyfiken på hur det har gått för dig. Jag hoppas på det bästa. Kramen!

<