Skannar dokument, och vet inte om jag orkar hålla på.
Orkar man faktiskt hålla på att "bråka" när man vet att om man lyckas med sitt uppsåt kommer någon annan krake att mista jobbet?
Tänker att jag ska strunta i alltihop, krypa ihop i ett hörn hemma i min trygghet och aldrig aldrig mer komma ut, för det vore det lättaste, det vore att göra som man förväntas...
Så det gör jag alltså inte. Kanske inspirerad av ett samtal jag fick igår, en fantastiskt stark kvinna som haft en fantastisk karriär, numera pensionär, men fortfarande stark. Efter en tids katastrofläge, ska sägas. Hon har mist en nära anhörig efter vårdmissar, och vi kom att prata om det där med att vara bråkig.
"Först tänkte jag låta bli att göra någonting", sa hon, "jag kände att jag bara inte orkade".
"Sen tänkte jag att om jag inte gör det, vem gör det då?"
Så hon gjorde det, mer för andras skull än för sin egen, hennes älskade anhöriga var ju redan borta. Men andra kanske skulle kunna få hjälp av hennes beslut, andra kanske skulle slippa att utsättas för vad de utsatts för.
Så måste jag nog tänka nu, tror jag. Att lagarna i landet skapats med tanke bakom, och i det samhälle vi nu bygger är det extra viktigt att de som anses svaga skyddas på alla sätt man kan komma på. Som detta. Jag är ju en av de svaga, en "sån där", och jag tänker inte lägga mej platt och dö enbart för att det passar maktmännen bättre...
Just nu är vi alla svaga, för den delen. De som får bli kvar mår dåligt, de som inte får vara kvar mår ännu sämre, och vi får uppleva med all önskvärd tydlighet hur lite människor betyder. Kan man inte ens få sparken med värdighet? Kan man inte försöka visa medmänsklighet och omtanke när man försätter människor i sådana här situationer?
Så ledsen. Trött och ledsen och rädd, och kroppen spelar mej onda spratt, också. Inget att undra på, måste man väl säga, självklart blir det så att anspänning och sömnbrist ger extra symtom, extra värk och muskelspasmer. Har vaknat om och om igen inatt av att benet krampat, våldsamt och smärtsamt, och vet inte hur jag ska hantera den biten. Det är nytt, och det är obehagligt.
Ny dag, nya tag. Kanske.
2 kommentarer:
Ja, kära Mummel, snälla, snälla orka, vi måste orka var bråkiga för vem kommer annars att vara det?
Jag vet hur det är att vara fullständigt uppgiven och kraftlös. Men någonstans inom dig har du ditt patos och en massa djävlaranamma och vi behövs, om inte annat för dem som inte alls kan göra sina röster hörda.
Du vet var jag finns och styrkekramar!
Jag tänker inte ge upp, det är inte min grej...
Men jag märker att det börjar hända mystiska saker med den gamla kroppen, spasmerna är alldeles fruktansvärda nu, det brukar inte vara så farligt alls...
Min stackars familj är dock hårt utsatt, de får ta all skit, allt dåligt humör, all gråt av alla möjliga sorters smärta, och det får mej att må ännu sämre, förstås!
Ska vila mej en dag. Sen får vi se vad jag orkar. Kanske sjukskriver jag mej, helt enkelt. Ha!
Skicka en kommentar