Så är en av de värre veckorna över, och det är bara att försöka ta paus och vila. Få musklerna, som krampar och bränner, att slappna av, och framförallt: få hjärnan att inte fortsätta spinna i maxfart.
Igår tänkte jag länge på hur skilda utgångspunkter man har i sådana här situationer. Hur skilda stolar vi sitter på, de olika förhandlingsdelegationerna.
Tänkte: Vad skulle hända om jag sa att jag önskar att det var jag som kunde se siffror och inte människor? Om det var jag som inte kände alla de människor som nu väntar, fruktar, mår dåligt. Om det var jag som inte hade jobbat med dem, fått reda på hur de har det hemma, hur deras drömmar och planer ser ut...
Av dem som inte har möjlighet att få plats i framtiden är de flesta förstås unga. Mitt i familjebildande och bostadsköp, allt sådant. Inte för att det spelar någon roll, men ändå. Jag kan inte glömma det. Jag kan inte låta bli att se deras ansikten, höra deras röster från diskussionerna om idéer till utveckling av jobb och sej själva, hur de berättar om barn och partners.
Den stolen är jävligt obekväm. Önskar att jag vore annorlunda. Kunde skärma av, se listor som listor och inte som människor.
Min inställning är att alla som vill jobba kvar ska få göra det, och ända tills det sista ordet är sagt tänker jag faktiskt fortsätta att tänka så. Får höra att jag är naiv och orealistisk, men varför ska jag lyssna på det? Målet måste väl ändå vara att försöka?
Herregud... Hjärtat slår så fort hela tiden, och jag har ångestbränna i maggropen, och hur jag än andas och mediterar får jag inte mer än tillfällig lindring på de symtomen. Och mitt i detta: jag själv. För jag sitter riktigt illa till, och orkar inte ens börja fundera på hur framtiden ska kunna se ut.
Jag vet att jag inte är ett enda dugg attraktiv på vad som kallas arbetsmarknaden. Marknaden gillar inte sådana som jag, och det har inte bara att göra med min sjukdom, mitt fackliga engagemang är ett lika stort handikapp, även om ingen någonsin skulle säga det högt - förstås.
Enda trösten är väl att jag inte skulle välja annorlunda med facit i hand. Det samhället vill jag faktiskt inte ha, ett samhälle där vi inte längre är lojala med varandra, där ingen längre tänker att vi tillsammans faktiskt åtminstone är starkare än ensamma.
Så: ingen ånger. Och jag vet att alla mina kollegor vet att jag gör allt jag någonsin kan för att få också den här fullkomligt vansinniga situationen att lösas så bra det någonsin går.
(men på kvällen, när jag kommit hem, gråter jag för min egen skull.)
2 kommentarer:
Men så kan du också se dig själv i spegeln utan att skämmas!
Och jag vill inte att det ska ses som romantiserande, orealistiskt eller flummigt i allmänhet, att ha en önskan om att det ska finnas utrymme för alla människor. För alla sorters människor. Även för oss som är lite halta och lytta, i kroppen eller i själen.
För mig känns det betydligt mer konstigt att dessa rationaliseringsmaskiner klarar av att leva med sig själva, antingen de sitter på FK eller om de avslår remisser inom vården. Sträck på dig (i den mån kroppen klarar det) för du har gjort allt som står i din makt att rädda andra människor, att göra gott för deras tillvaro. De som borde skämmas gör det inte, de är skamlösa och det tycks alltid som andra får bära både sin egen skuld och deras. Ledsamt är det och arg blir jag.
Ledsamt är det, och mer än så.
Ibland, när en eller annan chef som kanske besöker arbetsplatsen en timme varannan månad, vräker ur sej något särskilt sarkastiskt i situationer där h*n inser att h*n faktiskt missat att sätta sej in i fakta känns det som att jag fått ett fysiskt slag, rak höger rakt i magen. Och hur bemöter man egentligen sådant?
Jag vet att det här är begränsat i tid, att det inte kommer att pågå mer än någon eller några veckor till, men för mej kommer det aldrig att ta slut.
Insikten att människor inte räknas är förfärlig. Att förstå att jag är ett ufo i sammanhanget gör mej inte så mycket, men att bli förlöjligad när jag försöker prata om hur vi ska försöka minimera skadorna för alla inblandade gör mej riktigt, riktigt mörkrädd.
Det värsta är att jag tror att de sover gott på nätterna, de där maktmänniskorna. De har sina höga löner, förmåner, fina hus och allt de kan önska materiellt sett, och det räcker visst för dem. Är det inte för sorgligt???
Spegeln visar blekt och trött, med djupare skugga under ögonen för var dag som går. Jag orkar inte se i den längre, och vad händer då?
Skicka en kommentar