Jag är så tacksam.
Tacksam för att jag är omgiven, ja nästan dränkt, i fantastiska människor som stöttar mej.
Några helt enkelt genom att finnas: min lillunge som är mitt ljus, min storson som pratar och pratar och inte vet till sej av vilja att finnas för mej, min dotter, som också hon, trots allt annat hon har att bära med cancersjuk pappa och flytt på gång och terapi och borderline, gör allt hon kan för att pigga upp mej.
Min älskade, som står ut. Bara det...
Därtill finns mina myndighetspersoner, som är undantagen som bevisar regeln, kanske. Min läkare. Försäkringskassan, som skickade allt jag begärde utan dröjsmål.
Och min af-tant. Skulle dit idag och hämta papper, och när jag kom dit fick jag beskedet att hon var sjuk. Började nästan grina - men fick syn på en annan kvinna som vid en period i forntiden var inblandad i mitt ärende, och bad henne om hjälp. Hon drog igång och försökte hitta de handlingar jag skulle ha - och då kliver min egen handläggare in.
Hon hade kommit ihåg att vi bestämt att jag skulle komma, klivit ur sjuksängen, och åkt de sju mil hon har till jobbet.
För min skull.
Det finns hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar