Mummel om jätteproppar

Jag läser Jenny Strömstedts krönika, och liksom hon skrattar jag, kanske inte så att jag hoppar, men i alla fall lite, inombords.
Så sant.
För även om jag inte är 70-talist så är jag rättså sen 60-talist, och visserligen hade jag det bra under min uppväxt, men vad är det som är bra, egentligen?

Mamma var hemmafru i tjugo år, jag var nog 12 när hon började jobba, lillsyrran 10, storasyrrorna vuxna och utflyttade. Hon handlade på krita i affären, och pappa betalade räkningen när löningen kom. Han var förresten aldrig hemma, på dagarna jobbade han som tjänsteman i Stora Företaget, där man började då man slutade skolan och var kvar tills man gick i pension eller dog, beroende av vad som hände först. Min far blev far till mina storasyrror som 19-åring och läste till ingenjör på kvällsskolan och gjorde karriär, men när jag var liten jobbade han också extra på kvällar och helger, han skrev sport i olika tidningar i området, och jag tror att han nog egentligen blivit en lyckligare människa om han gett fan i ingenjörsskiten och skrivit på heltid, men det hör inte hit.
Maten portionerades ut, en grillad kyckling skulle räcka till 6 personer, max två korvar var, och de få gånger man faktiskt fick en korv med bröd i ett gatukök kan räknas på ena handens fingrar. Födelsedagstårtan köptes på kondis nere där farmor bodde, och varje gång berättades samma historia, hur farfar skomakaren köpte gräddtårta och skyllde på att han behövde kartongerna för att göra lappar med kundernas namn och lägga i skorna... Det hör inte heller hit, och förresten ville jag alltid ha prinsesstårta, grön marsipan och mitt namn och ålder spritsat på med sockerglasyr eller chokladdito.

Jag sommarjobbade på torvmossen, i en grävmaskinstandstillverkningsfabrik, som städerska på lasarettet (fick förstås blodcentralen och centrallab, uschiamej...), såna saker, och när jag sen var vuxen nog att flytta och skaffa mej ett eget liv fanns inga jobb kvar på Stora Företaget. Inte för att jag brydde mej, dels hade jag bestämt mej för att bli journalist när jag var sisådär 7, dels var det fullkomligt otänkbart för mej att jobba där, av flera skäl.

Nu gick jag ju och fick barn när jag var 20, vilket troligen gjorde det där med karriär lite kvistigare, men jag fick ju som jag ville med mycket möda och stort besvär. Trots två småungar pluggade jag in en fil kand (engelska som huvudämne, och därtill lite skilda sociologiska ämnen varav rättssociologi nog var roligast, tror jag. Rättsantropologin var också fantastiskt kul, men den räknade jag inte in i examen, har en del sånt där krafs som väl räknas som högskolepoäng men inte fick plats i de 120 poäng som då var en fil kand-examen. Hade tänkt att ta en magisterexamen i engelska, men en unge krockade med en bil och en annan opererades och jag fick bakteriell lunginflammation och min dåvarande man kom hem och berättade att han blivit kär i nån annan så det blev inte så. Fick en liten utmattningsdepression i stället efter tre år utan sömn, så beskedet att jag kommit in på journalistutbildningen (200 sökande, allmänbildningstest och intervju, och så fick 16 plats, det var tider, det!)
Sen blev det alltså journalistutbildning för akademiker, och målet var nått. På sätt och vis.

Inte fan fanns det jobb som serverades alldeles gratis, inte. Inte i nån bransch, egentligen, och i min var det som nu: vikariat, vikariat, vikariat, utlasning och vikariat igen på ett annat ställe i 11 månader, och så fortsatte det. När jag jobbade på statligt ägda radion träffade jag folk som var 30+ och aldrig haft sommarsemester, inte kunde köpa bostad, inte vågade skaffa familj.
Högst osäkert, alltså. Vet inte om det var den först döpta jätteproppens fel, heller, men samhället började förändras, teknifieras och digitaliseras, och inget var detsamma som förr.

Jag är glad att jag faktiskt hängde på där på en gång. Trots att jag var fattig som en lus hade jag skrapat ihop till en dator till hem och barn, och vi hade tidigt internet, med tjutande modem, förstås. Tror att de tjänat på det, och vet att jag har gjort det, jag hoppade helt över tekniskskräcken, gammal som jag är...

Ser min son slita sej till jobb han älskar, och blir stolt. Över honom, och lite över mej också, faktiskt. Han har fått med sej en del sunda värderingar, trots allt. Som att man faktiskt kan nå dit man vill om man är beredd att lägga ner jobbet som krävs. Att det är värt det, också, och att man har sitt liv i sina egna händer.
Också dottern, sjuk som hon är, har med sej en hel del vad gäller människosyn och det så populära "värdegrund", och till sist lönar sej nog det, också.

Ser andras unga vuxna i samma ålder som mina som sitter på röven och förväntar sej att stekta kycklingar (och 52-tums tv-apparater och avancerade datorer och hyra och en massa nöjespengar...) ska flyga in i käften på dem, och ser också hur deras föräldrar ser till att det gör det. På sin egen bekostnad, förstås. För "det är ju mitt barn, mitt ansvar", och jag blir förbannad eftersom jag tycker att dessa föräldrar förstör för sina barn, är det inte en förälders jobb att uppfostra sina barn till att bli självständiga vuxna? Helst före 40, då...
Nåja.
Och USA är fortfarande någon sorts förebild?!? Landet där man får miljonen dollar för att den nya husbilen körde av vägen för att föraren satte cruise controlen på 70 miles i timmen och sen gick och gjorde sej en kopp kaffe. Jajamen. Det stod ju inte i manualen att man var tvungen att sitta kvar vid ratten om man satt på cruise control. Alltså skadestånd, och givetvis en ny husbil. Företaget ändrade i manualen också, förstås.
Fint, det. Tänka själv behöver man inte.