Det blir åtminstone aldrig tråkigt i Mummellivet...

Dotter minskar 10-12 kilo på ett par veckor, får svåra smärtor som hoppar runt i diverse leder, blir genomskinlig och yr och orkeslös.
Mamma tvingar henne till akuten, och möter tyvärr ännu en idiotläkare som jag är tvungen att tala allvarligt till (...) och be om attitydförändring, och han ryter (tillbaka): "DU kan ändra attityd!" och dottern säger åt honom att inte prata så till hennes mamma, men är lugn och fin och spottar inte ens på honom.
Det har hänt, det, spottandet på läkare, menar jag.
Vad han gjorde? Var överlägsen och otrevlig och talade om för dottern att det ju inte gick att bedöma om man har gått ner i vikt efter hur kläderna sitter... Kromosomfel från födseln??? X och Y och sådant?

Jag bad honom ta in en våg och väga henne, och han sa "hur ska jag kunna veta vad hon vägde innan?" och dottern spände ögonen i honom och sa: "Du kan ju till exempel fråga mej!"
Därtill upplyste han om att han minsann var den ende läkaren där, så vi fick minsann hålla tillgodo och hålla käft. Nej, det sista sa han inte. Men menade. Just då, i alla fall.
Han bytte attityd, och det kan ha att göra med att jag upplyste om att dottern har en diagnos som säger emotionell instabil personlighetsstörning och att det var därför hon ville ha mej med och det var därför jag hjälpte henne att fylla i det hon glömde (han röt nämligen också åt mej att jag skulle vara tyst och låta henne prata, det var innan det där med vikt och kläder så jag var nog kanske lite lite ilsk redan före det...), och resten av kvällen (sisådär fyra timmar av och till) försökte han verkligen.
Och jag predikade för dottern om stackars osäkra ST-läkare som tror att man måste dölja eventuella osäkerheter bakom skitstövelbeteende och att det ju egentligen är SYND om honom, och hon spottade inte på honom senare heller.

Inte fick de proverna de behövde heller, eftersom de stack i hennes enda stickbara kärl första gången och när stackars synd-om-ST-läkaren upptäckte dotterns läckande hjärtklaffar och inte kunde hitta ultraljudsresultatet från 2008 och ville dra mer blod gick det åt helvete och panikångestattacken var nära. Kloka syrror sa dock ifrån, ungen vägrade givetvis att lägga in sej på observation, och blod drogs ett par dagar senare på vårdcentralen.

Svar idag: borrelia. Av ännu en mindre vetande läkare, tydligen, eftersom personen ifråga sa till dottern att viktnedgång och ledvärk inte kan bero på borrelian... Hon nojjade igång och hade cancer och allt möjligt i flera minuter tills jag skickat henne till landstingets egen infosida där symtomen vissa får av en infektion som pågått ett tag (d v s bl a viktnedgång och ledvärk...) stod.

Så telefonsamtal från en förälder i lillens klass som upplyste om att han minsann tänkte polisanmäla min son "om något mer händer". Jag frågade vad han pratade om, och han sa att lillen minsann slagit en bandyklubba i skallen på hans son i våras, och slagit honom igen för en månad sedan.
Råkar veta vad han syftade på, eftersom jag frågat läraren. De sprang ihop på fotbollsplanen, och den andra pojken ramlade och slog huvudet i marken. Sedan var de rejält osams om vem som skulle ha bollen efteråt, eftersom båda ansåg sej förtjäna frisparken. Och läraren redde ut det hela samma dag, pojkarna blev vänner och ärendet, som alltså inte var ett ärende, avslutades...
Lackade ur totalt, och talade om för denna pappa att jag givetvis på en gång skulle kontakta rektor och lärare och likabehandlingsteam och alla andra också, men inte polisen. Sa inte att hans lille son knuffade min nerför stentrappan i våras och sparkade honom på knät så att han haltade en vecka i början av terminen eftersom jag inte ser något konstruktivt i det.

Det jag däremot ser är en föräldragrupp som gör sitt allra bästa för att mobba ett barn. Som gör sitt bästa för att de egna barnen ska frysa ut honom. Som pratar skit om saker de inte vet ett jävla dugg om.
Frågade denna pappa om han själv aldrig hamnat i gruff på fotbollsplanen, och det fick han ju lov att erkänna att han gjort. Frågade också om han varit med och sett vad som hänt, vilket han inte hade. Om han pratat med läraren, men det hade han ju inte heller eftersom "skolan aldrig gör någonting". Till sist kunde jag inte låta bli att fråga om han deltog i föräldramötet förra veckan, men det hade han ju inte heller gjort.
Vet mycket gör han tydligen. Och vill han polisanmäla får han gärna göra det. Hur dum skulle han verka, på en skala, tro?
Mejlade rektor och upplyste om att jag inte känner mej trygg i att skicka min unge till hennes skola, och fick ett möte dagen därpå med ovanstående, och talade om för dem att jag beundrar deras arbete på skolan, att min son får den utbildning han ska ha, att klassen fungerar jättebra, att jag anser att de konflikter som uppstår är helt normala för 9-10-åringar, men att jag kräver att de gör någonting åt dessa jävla föräldrar.

Ska jag behöva säga till min unge att han aldrig får vara med och leka med de andra, aldrig spela fotboll eller basket eller bandy, aldrig stå i en matkö heller, för den delen, han kan ju faktiskt råka knuffa till någon???

Är helt slut till kropp och själ, men hoppas nu på rektorer, lärare och alla andra, och på antibiotika och kroppens egen läkekraft för dotterns skull, och mer sömn till mej.
Fixar inte tre, fyra timmar per natt. Är på väg mot utmattning, och det märks tydligt, kan inte fokusera, inte minnas, inte läsa. Inte bra.

Ge mej styrka, som sagt. För nu har jag gjort vad jag orkar för denna gången. Inte mer nu. Blir nog jobbigt med julhelvetet...