På sjukhuset, den låsta avdelningen, som är i kaos med ett stort antal vikarier och patienter i olika grader av aggressivitet och apati, Gökboetassociationerna är inte långt borta.
Hon är skrämmande mager och kritvit, och personalen stoppar mej i korridoren, de som är ordinarie, vill säga, och uttrycker sin oro.
Liksom jag känner de inte igen sej i hennes mående. Inte som vanligt, inte alls.
Men hon pratar med mej. Jag tror att hon också har börjat prata lite med personalen också, men det tog nära två veckor, två veckor av inlåsning och självskador som ingen visste om.
Hon berättade för mej att hon skadade sej mycket mer än de visste då, och jag sa att jag ska prata med dem, är det ok?
"Du kan inte fråga mej sånt nu", säger hon. Så jag sa att jag ska prata med personalen, och hon nickade.
Så rädd... Både hon och jag, tror jag, för varför skulle hon annars berätta? Risporna i ansiktet såg jag ju, och personalen också, förmodar jag, men allt det andra såg ingen. Och ingen reagerade visst på blodiga lakan och handdukar heller.
Tvingade till mej ett anhörigsamtal, med läkaren. Berättade om min stora rädsla, om hur annorlunda det är den här gången, hur jag inte känner igen, hur hon inte känner igen, och att jag tror att hon för första gången upplever en djup depression.
Får inget gensvar. Alls.
Hon är ordinerad Xanor, som depottablett en gång om dagen och därtill vid behov. Hon har ständig ångest och svårt att andas, och hon säger: "Jag känner ingenting, förutom ständig ångest, och när jag inte känner något kan jag ju inte börja nysta i vilka känslor som orsakar ångesten".
Hon har berättat om självmordstankarna, hur hon tänkte hoppa framför tåget, hur hon vaknade med tanken på att hänga sej, och det är fruktansvärt otäckt. Aldrig förr har hon pratat så, och även om vi haft otaliga tillfällen med akuten på grund av intoxer har det inte varit såhär. Då var det ett medel för att orka fortsätta, för att få hjälp, inte ett slut.
Den dagen vi till sist lyckades få henne inlagd sa hon till mej att det skulle ha varit mycket lättare att ha gjort det på det andra sättet, det vill säga skada sej, eller genom ett självmordsförsök, för att göra så som vi gjort upp tillsammans med vården funkar ju inte.
Och vad ska jag säga? Jag vet ju hur det fungerar. Jag vet varför hon inte vill åka in till akutpsyk. För att om hon åker dit och säger att hon tänker skada sej, att hon tänker ta sitt liv blir hon hemskickad.
Så går det till. Det har hon upplevt så många gånger att hon alltså inte vill åka dit längre. Utom i ambulans, då, och målet är ju att undvika det.
Vårt mål. Inte vårdens, kan man tänka.
Jag har burit mycket rädsla genom åren, men aldrig någonsin har jag varit så rädd som jag är nu. Höstens alla händelser har brutit ner och mattat ut henne, det är jag säker på. Pappas cancer, flytt, fysisk sjukdom som gjort att hon tappade mer än tio kilo på bara några veckor, bemötandet hon fick då av vården med misstro och folk som förutsatte att de symtom hon hade berodde på hennes psykiska sjukdom - allt detta i kombination är för mej en självklar förklaring till vad som händer nu.
Utmattningsdepression? Inte alls omöjligt. Och läkaren säger: "Jag ser i din journal att du fått antidepressiva utskrivet förut och att de inte hjälpt dej", och så är det med den saken. Dottern säger att hon ju aldrig varit deprimerad förut, vad skulle de ha hjälpt för då, men än så länge är det alltså vitaminer och benzo, vilket gör henne förtvivlad.
Hon vill inte ha det. Hon vet hur jobbigt det är att komma av skiten sen.
Jag vet inte hur jag ska orka. Vet inte heller om jag vill. Vet definitivt inte vad jag ska göra, även om jag givetvis både orkar och gör, fan vet hur.
Känns som om jag sviker, om och om igen. För jag kan inte lindra, inte hjälpa, inte göra allting bra. Inte ens kan jag få läkaren att fundera på om den hopplösa borderline-bruden faktiskt kan ha en depression på grund av vad livet bjudit det senaste året.
6 kommentarer:
Usch då Mummel.... jag finner inga ord, orken - hur får man den att räcka?????? Har inga svar men skickar en stor kram till dig!
Yvonne
Tack, min vän. Det behöver jag, verkligen.
Jag har läst din blogg under en längre tid och kännt igen mig i mycket som mamma till en destruktiv dotter...när jag läser det du skriver nu blir jag orolig...vår dotter tog nyligen sitt liv på en psykavdeling,och jag litade på att(personalen)där förstod allvaret i hennes prat och tidigare försök att ta sitt liv...kanske inte så upplyftande att skriva till dig,men jag önskar så mycket i efterhand att jag varit mer påstridig och verkligen fått personalen att se allvaret i vår dotters dåliga mående.
Jag är så oerhört ledsen för din skull.
Det alldeles otänkbara har hänt dej och din familj, och jag är väl väldigt nära att faktiskt förstå, eftersom man ju faktiskt sörjer sitt barn varenda dag även om de fortfarande råkar leva. Alltid är döden där, närvarande, nära.
Jag orkar inte tänka tanken, och ändå lever jag med den varje sekund, vet att detta kan vara den sista dagen. Som varje dag. Du och de dina har min hela sympati.
Jag litar inte på personalen. Hur kan jag det när hon lägger in sej på den låsta avdelningen oskadad men med tankar på att skada och/eller döda sej, och nu är sönderrispad/skuren med brännmärken över stora delar av kroppen?
Vissa delar av personalen är bra. Majoriteten är rädda vikarier eller empatilösa idioter som faktiskt inte bryr sej. Och dottern känner det direkt, både rädslan och empatilösheten.
Jag känner mej så hjälplös, och kan inte annat än prata med dottern, tjata på personalen, be dem kontrollera hennes grejor, söka rakblad och sånt, och gå med henne i rökrummet.
Vilket de inte gör. Vilket gör att hon skadar sej med rakblad och med cigaretter.
Hon ber läkaren om hjälp, säger att om hon inte får annat än vitaminer och Xanor kan hon ju likagärna vara hemma, och läkaren svarar att hon kan gå hem när hon vill... Så säger läkare på låsta avdelningar till suicidala unga kvinnor som har självskador över hela kroppen efter ett par veckors inläggning.
Hjälplös.
Vi har också levt i många år med denna ständiga rädsla för att mista vår dotter,vi hade pratat om det så många gånger,vi tappade tillslut räkningen på alla självmords försök,vi sörjer vår dotter enormt mycket och vi har så mycket att bearbeta inte bara sorgen av att ha mist henne,utan också alla år som hon varit sjuk som ingen annan som inte har gått igenom detta kan förstå det var som att vi "levde på sidan om samhället" Vi kommer aldrig bli dem vi en gång varit och vår syn på livet har ändrats,vi har andra värderingar.
Det vi upplevde på avd var en förvaring och avsaknad av resurser och brist på kompitens för självskade tjejer,vår dotter mådde aldrig bra av dessa avd miljöer,där ökade bara hennes självskade beteende..Tänker på dig och er situation och blir förståss så ledsen eftersom jag vet hur det känns.
Se till att din oro journalförs..kräv att dom skriver in när du känner av mående som gör dig extra orolig för hennes självmords tankar.
Det finns så mycket brister i dagens psykvård och jag önskar att samhället tar sitt ansvar för dessa problem ökar oss dagens ungdommar.
Nej, det går inte att undvika att förändras totalt, och därtill tappa förtroendet för mycket och många...
Psykiatrin känns som ett stort systemfel, det tjatar jag ofta om. Och de få som orkar bry sej på riktigt är väl dom som kanske kan göra skillnad för individerna, min dotter hade inte varit i livet fortfarande om det inte varit för enskild anställda som gjort mycket mycket mer än det de behövt.
Men nu? Nu vet jag inte. Jag ser alltid till att begära att få infört i journal/behandlingsplan vad jag säger och ibland kräver, men hur kollar man sånt? Jag kan ju inte bara gå in och titta, dottern kan visserligen begära journalutdrag, men orkar oftast inte.
Jag vill så gärna lyfta de här frågorna, skriva om dem, försöka väcka människor, men det verkar hopplöst. Och när t o m jag, som ju faktiskt är journalist och faktiskt borde kunna nå ut misslyckas, hur fan gör man då?
Dottern och jag har börjat prata om att tillsammans försöka beskriva det vi har upplevt, var och en från vår egen synpunkt, och jag hoppas att vi får möjlighet att göra det. Att den här bloggen är anonym beror förstås på henne - en gång, för längesen, hittade hon min blogg och ställde till ett sjujävla liv, så som bara en borderlinebrud kan...
Nu är hon vuxen, så kanske är det dags att starta om, vara lika öppen och ärlig på nätet som jag är i verkliga livet?
Jag pratade med min kurator om vad som skulle hända om hon dog. Och det jag kände allra först var att jag skulle bli rasande, vansinnig på henne, på att hon kastade bort allt vårt lidande, vårt slit, all kärlek hon faktiskt har i livet... Kanske skulle det också bli så, när den första förlamningen släppt. Jag vet att jag själv skulle vilja dö, men inte få, jag har så många fler att ta hänsyn till, så många som lidit med oss, hennes bröder, t ex.
Du får gärna mejla mej, om du vill. Lägg gärna in en liten notering om det i en kommentar i så fall. Annars glömmer jag säkert att kolla mejlen.
Så länge vi som lider, lever med våra självskadetjejer, våra psykiskt sjuka eller störda barn, inte skriker hörs vi inte alls. För det man säger går spårlöst förbi, i alla fall läkarna...
Skicka en kommentar