Mummel om insomnia och ångest

Jag tittar på mordprogram på tv och tänker att jag nog borde göra som igår, dra igång föda-barn-program via play-nånting i datorn, för även om mord och elände passar humöret bättre kanske mirakel vara nyttigare?
Men: jag gråter så förtvivlat, och minns tyngden av min nyfödda dotter på mitt bröst. Minns den härliga lilla unge som var så olik sin bror, som tyckte om mat och sömn och aldrig ville trängas med mej i min säng, och inser att en del mirakel kan funka bättre en annan dag.

Där är hjärna och känslor för jävliga, faktiskt. Jag kan inte komma tillrätta med om det är bra eller inte att grotta ner mej i min mammadel, minnas hennes barndomsår i stället för skiten som följt, om jag skulle tjäna på att hämta kartongen med mina skrivböcker på vinden, verkligen gå in i allt som hänt, allt vi upplevt, börja skriva det där jag så länge tänkt...

Kanske är det dessa vargtimmar utan sömn jag behöver? Kanske behöver jag verkligen gå in i alla dessa vidriga känslor och minnen, våga känna det jag försöker distansera mej ifrån för att kunna komma vidare, komma igenom?

"Tack för allt, mami. Hoppas du är ok" skrev hon förut, och jag tror att det var första gången, faktiskt. Första gången hon faktiskt undrat, eller frågat efter, hur jag mår i de här situationerna. Bra eller dåligt?
Hon satte in pengar på mitt konto också, för inköpen jag gjorde åt henne, och en sådan sak är något stort. Fattar ni? Och det där förbannade hoppet sticker upp trynet, kanske kan det vara så att hon...?

Jag märker att jag drar mej undan in i mej själv, och önskar att jag i stället kunde krypa in i min älskades famn, vända mej emot i stället för bort, för även om jag pratar och berättar och försöker göra honom delaktig i mina känslor är jag så ovan att ha någon där för mej att jag faktiskt inte vet hur jag ska bära mej åt. Märker att jag försöker beskydda, försöker skydda honom ifrån det värsta, från min värsta ångest och definitivt från det faktum att jag stänger av för att kanske överleva utan att gå sönder.
Stänger man av så stänger man av, där går inte att sortera och välja bort en del och ha kvar annat. Det är, misstänker jag, livsfarligt, för var slutar det?

Har bestämt mej för att unna mej sammanbrottet nu. Jag vet också att det tar ett tag, några dagar till, kanske, och sedan reser jag mej och går vidare med det som måstes.
Det som måstes nu är att ha semester. Det måstes njuta av samvaro med mina älskade pojkar, och en av mina högsta önskningar är att storsonen lyckas ta sej till oss i stugan vi hyrt under sina lediga dagar. Jag vill ha ljumma sommarkvällar med lite vin och mycket prat, vi behöver reda ut en hel del och gå djupt med annat, och var vore bättre om inte på en vilt främmande plats där vi inte har någon historia?

En vecka med lillson och make vid havet. Tre veckor med dagsutflykter till muséer, dressinåkning, kanotpaddling, Stuga. Så: Aten. Två veckors smekmånad med min älskade.

Det ska hon inte få ta ifrån mej. Jag vägrar. Vägrar, trots att jag nog vet att känslorna kommer att fortsätta krocka med rationalitet och logik. Så vadå? Det lever vi ju varje dag. Rätt och fel är jävligt relativa begrepp, och jag vet nog att många anser att jag är en usel mor som inte lindar in mitt sjuka barn i bomull, ger upp allt annat för att rädda henne...
Fanns det garantier skulle jag göra det - givetvis skulle jag det. Om jag trodde att det skulle göra henne frisk, ge henne ett liv, skulle jag göra det.
Jag vet dock att det inte är så, och det enda jag skulle uppnå med det beteendet är att vi alla skulle gå under. Alla skulle drabbas, och särskilt lillebror.
Där går min gräns, och jag tackar högre makter för att jag har den insikten. Jag önskar att det fanns al-Anon för anhöriga till psykiskt sjuka, för det är faktiskt så att man är medsjuk - som medberoende. Möjliggörare. Förstörare, inte räddare.

Märker att jag blir ångestfylld och osammanhängande, och troligen skulle jag radera alltihop, men också detta är något att gå tillbaka till, att finna tröst i. Så det får stå kvar, precis som det är. Som jag är.

Tack för att ni finns. Vi har alla våra ok att bära, och ofta är det så att det trots helt skilda omständigheter är fråga om känslor som är om inte identiska så mycket, mycket lika. Där finns tröst och styrka att hämta i allas vår mänsklighet. Det är jag säker på.

Mummel om vargtimmar

Natten har bestått av dom, vargtimmarna. Inget annat.

Där det borde finnas sömn, vila, återhämtning finns bara ångest, skräck, livsleda. Sliter bort det jävla nikotinplåstret och går ut på balkongen, hostar våldsamt, förstås, som alltid nuförtiden, när jag tar de två första blossen - men sen, sen är det bara bara underbart. Fast jag har köpt light nu. Förenat mej med den majoritet rökande kvinnor som väljer Marlboro light...

Då minns jag min första poesikärlek, Eeva Kilpi, och letar fram den numera väldigt slitna samlade utgåva som rymmer översättningarna av Sånger om kärlek, Innan döden och Animalia.

"Jag somnar in
med ditt namn på mina läppar
Mogadon, Mogadon.

Men ibland tar idealismen överhand,
då blir jag ursinnig och tänker:
Sömnlösa i alla länder, förena er!"

Läser vidare, och inser att det är alldeles överjävligt bra, jag förstår hur hon, den underbara, vilda finskan, kunde få mej att drömma om att kunna skriva poesi, men inte bara poesi, utan sån poesi...

"Linda ömt dina trasor kring mitt upplösningstillstånd,
handskas varsamt med mig, människoson."

Båda ovanstående är ur En sång om kärlek och andra dikter från 1972, tolkade av Kerstin Lindqvist.

De bästa är långa, för långa för att jag ska orka skriva dom nu, jag är bara trött. Men om ni har möjlighet, läs då En sång om kärlek, den är underbar...