Mummel om insomnia och ångest

Jag tittar på mordprogram på tv och tänker att jag nog borde göra som igår, dra igång föda-barn-program via play-nånting i datorn, för även om mord och elände passar humöret bättre kanske mirakel vara nyttigare?
Men: jag gråter så förtvivlat, och minns tyngden av min nyfödda dotter på mitt bröst. Minns den härliga lilla unge som var så olik sin bror, som tyckte om mat och sömn och aldrig ville trängas med mej i min säng, och inser att en del mirakel kan funka bättre en annan dag.

Där är hjärna och känslor för jävliga, faktiskt. Jag kan inte komma tillrätta med om det är bra eller inte att grotta ner mej i min mammadel, minnas hennes barndomsår i stället för skiten som följt, om jag skulle tjäna på att hämta kartongen med mina skrivböcker på vinden, verkligen gå in i allt som hänt, allt vi upplevt, börja skriva det där jag så länge tänkt...

Kanske är det dessa vargtimmar utan sömn jag behöver? Kanske behöver jag verkligen gå in i alla dessa vidriga känslor och minnen, våga känna det jag försöker distansera mej ifrån för att kunna komma vidare, komma igenom?

"Tack för allt, mami. Hoppas du är ok" skrev hon förut, och jag tror att det var första gången, faktiskt. Första gången hon faktiskt undrat, eller frågat efter, hur jag mår i de här situationerna. Bra eller dåligt?
Hon satte in pengar på mitt konto också, för inköpen jag gjorde åt henne, och en sådan sak är något stort. Fattar ni? Och det där förbannade hoppet sticker upp trynet, kanske kan det vara så att hon...?

Jag märker att jag drar mej undan in i mej själv, och önskar att jag i stället kunde krypa in i min älskades famn, vända mej emot i stället för bort, för även om jag pratar och berättar och försöker göra honom delaktig i mina känslor är jag så ovan att ha någon där för mej att jag faktiskt inte vet hur jag ska bära mej åt. Märker att jag försöker beskydda, försöker skydda honom ifrån det värsta, från min värsta ångest och definitivt från det faktum att jag stänger av för att kanske överleva utan att gå sönder.
Stänger man av så stänger man av, där går inte att sortera och välja bort en del och ha kvar annat. Det är, misstänker jag, livsfarligt, för var slutar det?

Har bestämt mej för att unna mej sammanbrottet nu. Jag vet också att det tar ett tag, några dagar till, kanske, och sedan reser jag mej och går vidare med det som måstes.
Det som måstes nu är att ha semester. Det måstes njuta av samvaro med mina älskade pojkar, och en av mina högsta önskningar är att storsonen lyckas ta sej till oss i stugan vi hyrt under sina lediga dagar. Jag vill ha ljumma sommarkvällar med lite vin och mycket prat, vi behöver reda ut en hel del och gå djupt med annat, och var vore bättre om inte på en vilt främmande plats där vi inte har någon historia?

En vecka med lillson och make vid havet. Tre veckor med dagsutflykter till muséer, dressinåkning, kanotpaddling, Stuga. Så: Aten. Två veckors smekmånad med min älskade.

Det ska hon inte få ta ifrån mej. Jag vägrar. Vägrar, trots att jag nog vet att känslorna kommer att fortsätta krocka med rationalitet och logik. Så vadå? Det lever vi ju varje dag. Rätt och fel är jävligt relativa begrepp, och jag vet nog att många anser att jag är en usel mor som inte lindar in mitt sjuka barn i bomull, ger upp allt annat för att rädda henne...
Fanns det garantier skulle jag göra det - givetvis skulle jag det. Om jag trodde att det skulle göra henne frisk, ge henne ett liv, skulle jag göra det.
Jag vet dock att det inte är så, och det enda jag skulle uppnå med det beteendet är att vi alla skulle gå under. Alla skulle drabbas, och särskilt lillebror.
Där går min gräns, och jag tackar högre makter för att jag har den insikten. Jag önskar att det fanns al-Anon för anhöriga till psykiskt sjuka, för det är faktiskt så att man är medsjuk - som medberoende. Möjliggörare. Förstörare, inte räddare.

Märker att jag blir ångestfylld och osammanhängande, och troligen skulle jag radera alltihop, men också detta är något att gå tillbaka till, att finna tröst i. Så det får stå kvar, precis som det är. Som jag är.

Tack för att ni finns. Vi har alla våra ok att bära, och ofta är det så att det trots helt skilda omständigheter är fråga om känslor som är om inte identiska så mycket, mycket lika. Där finns tröst och styrka att hämta i allas vår mänsklighet. Det är jag säker på.

Mitt misstag?

Möte.

Tyvärr dyker ingen i beslutande ställning upp från socialens sida, trots att tf chefen var med och bestämde datum för det så kallade uppföljningsmötet.

Jag var så stolt. Hon redogjorde klart för vad hon vill, vad hon behöver, vad hon önskar. Hon hade gjort en lista, och hon frågade innan om jag kunde ta över om det skulle bli som det blir ibland, att hon inte kan tala.

Men inget kan förstås göras, även om underbara doktorn försökte se till att det fanns positiva åtgärder i det stora jävla mörkret som slöt sej runt min dotter, för varje minut märktes det tydligare och tydligare hur hon sjönk.

Diagnosen ska fastställas ordentligt, psykologgruppen gå igenom allt och sen ska doktorn besluta om det behövs kompletteringar - men hon är säker på sin sak, emotionell instabil personlighetsstörning, eventuellt uppbackad med en smula neuro-psykiatriska grejor, kanske orsakade av den där fyramillimeters icke-klargjorda saken hon har i lillhjärnan.

Jag frågar: vad gör vi nu, jag och min dotter? När vi går ut härifrån, vad gör vi då? Vart ska hon gå, hon som inte klarar av att vara i sin egen lägenhet och som inte kan vara hos mej på nätterna när lillebror är hemma eftersom hon inte kan lova att inte göra sej illa.

Ansökning om behandlingshem inlämnad, det orkade hon efter en otrolig massa peppning från mej och stödperson. Skitstöveln som tog emot den gick på henne om gruppboende, om att lägenheten inte är som den ska, om att hon måstemåstemåste - och vi som lovat henne att han inte skulle göra så, man gör inte så vid sådana samtal. Inte om man är professionell, i alla fall. Jävla mellanchefer. Jävla mellanchefer som har något att bevisa.

Hon sa rakt ut att hon inte orkar mer. Att hennes liv inte är värdigt.

Idag: sms-kontakt angående när det passade att komma och beställa biljetter för resa till pappa. Jag säger att jag lovat köra storebror till tåget, sen är det okej. Hon svarar att hon är hemma, ska höra av sej senare.
Lillebror och jag vinkar av storebror, under tiden på stationen hör jag att jag får ett meddelande men väntar med att kolla tills vi sitter i bilen.

Det står: "Jag kan nog inte åka till pappa ambulansen är på väg" och jag är tillbaka i mardrömmen med full kraft. Jag messar tillbaka, att hon måste låta mej veta var hon är, jag måste få veta var hon är.

Tar lillebror och åker och tankar. Sen Max, och så hem. Det gäller att se till att lillebror inte får se sin mor bryta samman totalt, det går inte an, nämligen. Vi äter och ser på Tom och Jerry och hon ringer, är på akuten, har tagit en massa tabletter. Som hon glömt, med vilja eller ej, att ta, samlat. Hon är sluddrig, borta, men kan redogöra för vad hon gjort och vad som händer. Aktivt kol är äckligt, säger hon och jag säger bra, kom ihåg det.
Hon ska flyttas till IVA, och jag frågar varför hon inte kunde vänta, varför hon inte kunde ge fan i att ta de där förbannade tabletterna, jag skulle ju komma och hämta henne, hon skulle ju beställa biljetter och åka till pappa - men hon vet inte. Kan inte svara.

Jag tänker: hon lever. Imorse tänkte jag: tänk om hon dör idag. Att jag tänkte så berodde förstås på det jag såg dagen innan, uppgivenheten, förtvivlan, övertygelsen om att det inte finns nån hjälp att få för hennes del eftersom det är så det alltid varit - ingen hjälp att få.

Jag kan inte ens tänka på att sova. Det jag väljer att tänka på nu är cigg, eftersom jag inte har några.
Och så tänker jag att jag inte har en aning om vad jag ska göra imorgon. Jobba ska jag inte, så mycket är klart. Det blir nog ganska många telefonsamtal. Psyk och soc, soc och psyk, ett evigt ringande och ett evigt skickande fram och tillbaka.

Mummel om ännu en domedag

Ja, jag har beslutat att lägga mer tid på bloggen.
Från början var den en panikåtgärd. En rädda-mej-grej. Och - framförallt - en ersättning.

Jag har haft en blogg förut, en riktig livlina, en utväg och ett sätt att ventilera allt svårt, allt det jag inte kunde förstå, men den sprack som ett troll i solsken.

Hon letade reda på den, min dotter, och använde den emot mej. Naiv och okunnig medelålders mamma trodde hon sett till att vara anonym, att det inte fanns ett enda vis att knyta bloggen till person. Men hon kunde, förstås. Hon kände igen sej. Och jag, mitt nöt, hade använt mitt namn då jag reggade mej.

Så jag fick höra av De Professionella vilken usel människa jag var som lämnade ut min dotter på det viset. Jag tror hon var nöjd. Tills hon insåg att hon skurit av det enda sätt hon hade att få veta nåt om hur jag fungerade.

Och den här bloggen? Ja, gissa.. Hur anonym den är... Det är klart, på nåt vis måste det väl gå att spåra den till mej. Och gör hon det igen så - får hon nog skylla sej själv, tror jag jag bestämmer. Kränkningen hon utsatte mej för sist - att jag använder det där motbjudande ordet, kränkning, beror på att hon gör det, ständigt - sitter som en nål, men jag sätter mej över den...

Domedag idag. Jag är medbjuden, men fungerar ju nuförtiden som deltagande observatör, inget annat. Mor till vuxet barn. Ingen "makt" alls, över nånting. Min roll: att vara mamma. Alltid är jag hennes mamma. Jag finns för allt det stöd jag kan ge - i det jag känner jag kan stödja, vill säga. Jag kommer inte att säga ja och amen till allt hon anser, tycker, vill. För jag är en alldeles egen människa med lika stora rättigheter som hon har.

Det är så svårt, det där, och vad jag håller på med är nog självpeppning. Jag måste göra mej stark, eftersom det enda jag vill fortfarande är att linda in henne i bomull, skydda henne från allt ont, ta smällarna åt henne, se till att hon inte behöver lida av konsekvenser av val och beslut - men det får jag inte göra.

Jag får inte vara möjliggörare längre. Vet nån hur det känns när man inser att man varit möjliggörare? Som att brännas levande, dränkas i syra, bindas i en myrstack...

Jag har gjort det möjligt för henne att fortsätta skada sej själv, psykiskt och fysiskt. Jag har gjort det möjligt för henne att fortsätta att skada andra. Jag har gjort det möjligt för henne att helt dominera mitt liv så till den grad att mina söner fått stå tillbaka, en av dom under hela sitt liv.

Inte såg jag det så! Jag ville ju bara vara en bra mamma. En bra mamma som tog bra hand om sitt barn, stöttade, skyddade, hjälpte...

Idag ska mycket av hennes framtid avgöras, det är balans på mycket vass knivsegg. Beroende av vad hon väljer, den myndiga, vuxna unga kvinnan, avgörs mycket av hennes framtid.

• Hon kan ta den svåra vägen, och fortsätta med skygglapparna på, inte se sin sjukdom, sina störningar, se sej själv som "normal" och resten av världen som störda.
• Hon kan ta emot den hjälp vi tillsammans efter åratals slit lyckats få, med ett nätverk av stöd som håller på att byggas, iallafall.

Jag kan bara sitta där, och ha en enda sak att säga, ett enda oåterkalleligt beslut som jag bara måste hitta kraften att stå fast vid: hon flyttar inte hem till mej igen. Det vore det värsta som kunde hända henne - och mej och lillebror.

Mummel om stressreaktioner

Så kommer det förmodligen att stå på mitt framtida sjukintyg. Det är nära nu.

Funderar på hur mycket man tål innan man bryts, och kommer fram till - ungefär såhär mycket.

Nu orkar jag inte, och det är uppenbart. Möjligtvis har semester något med saken att göra, att jag inte har jobbet som... Ja, avledare, kanske? Möjligtvis är det så att semestern, liksom förra året, domineras av psykisk sjukdom och dess följder. Eller störning. Eller vad det nu är.

Förra året: dotter försöker ta livet av sej, skär sej i strimlor, in och ut på barnpsyk, vill inte bo hemma "för att jag gör så att mamma mår dåligt", ja fyfan. Jourhem. Rymningar. Psyket. Jourhem. Rymning. Rum på folkhögskola. Krasch, självskador, psyket.

Men det var förstås efter semestern. Semestern tillbringade jag i en källarbunker, för det var där de hade föräldrasängen på barnpsyk.

Och i år... Hon bryter mot permissionsavtal, och jag, som ju är den utsett ansvarige, "skvallrar". Tough love, det är svårt. Vi grät mycket, hon och jag, i varandras armar, och pratade mycket också, vilket är en stor förändring jämfört med förra året. Då gick hon in i en näranog katatonisk tystnad. Hon var inte arg på mej, men drog igång sitt självhat och -förakt, och jag, jag försöker säga att vi alla gör misstag, lär dej för fan... Fast jag vet att det inte funkar så med henne.

Sen, åter på behandlingshemmet: fetångestattack med bitna armar och svimningar och hela köret. Enda orsaken till att de inte tog henne till sjukhus var att den ende som är stark nog att brotta in henne i en bil när hon är i det läget var ledig. Ambulansen tar inte såna fall. Om inte polisen hjälper till. Och det tyckte de, personalen alltså, skulle lägga sten på hennes ångestbörda... Just ja, skurit sej hade hon också.

Nästa dag skar hon sej igen, och visade, och bad att få bli körd till sjukhus innan hon gick in i panikångest. Där blev hon kvar ett par dygn.

Sen. Sen rymde hon. Eller följde med på rymning. Och rökte hasch.

De dagarna knäckte mej, kan man säga. Att nu veta att det nästa vecka är möte, igen, med social och psykiatri och behandlingshem, för att diskutera vad som ska hända nu, är.... Överväldigande? Övermäktigt?
Grejen är att jag inte kan göra ett skit, nämligen. Förmodligen ska jag vara väldigt väldigt glad - hon vill ju ha mej med. Kanske för sista gången, eftersom detta möte inte kommer att gå som hon vill. Inte alls.

Hon vill, förstås, leva ett vanligt liv, ett liv som vanliga artonåringar gör. Hon vill ha eget boende, klara sej själv. Hon vill, hon vill.

Vad hon visar är att hon inte klarar av det. Inte klarar att ta ansvar för sitt mående. Hon klarar inte av att ha praktisk, ens på deltid. Hur ska hon då klara sej?

Det är så hemskt att se, att höra, att veta att hennes verklighetsuppfattning inte alls har med vår verklighet att göra, vi andra som lever i det riktiga samhället där man måste jobba för att få pengar.

Hon har inte fattat att hon inte längre kommer att behandlas som ett barn. Nu är hon vuxen, och det är fan inte kul att vara.

Och jag, jag håller också på att krascha, det vore ju snyggt? Inte bara dotter på behandlingshem, vi har också mamma på låst avdelning, för hon löstes visst upp i stressreaktion med ångestsyndrom, hoppsan...

Mummel om nystart!

Kanske är det bra när man blir förbannad på bagateller. Det jag blir förbannad på idag, som yrkesmänniska och som människa inget mer är att stora tidningar har mage att ta upp space med sån här skit: http://www.expressen.se/nyheter/1.1239161/blondinbella-tvingas-ta-time-out

Kanske är det så att jag blir så omåttligt irriterad därför att det skrivs så mycket skit överhuvudtaget när så mycket som är viktigt aldrig kommer i tidningarna - pappers- eller nätupplagor kvittar - för att det inte "intresserar läsarna".

Skitsnack.

Jag genomdrev en artikelserie om psykvården, givetvis med grund i vad jag själv upplevt, men inte för att på något vis som ett självändamål. Min tanke, mitt mål, var att alla de som tror att de är ensamma ska veta att de inte är det. Att vi är rätt många som kommer till en punkt i livet när allt vänds uppochner och vi tvingas börja bearbeta det faktum att vi har en sjuk anhörig.

Skitsamma om det är psyk- eller somatisk sjukdom, det är lika jävla jobbigt att hantera vilket som.

I mitt arbete gör jag en massa saker som jag betraktar som skitjobb, men jag lägger lika mycket omsorg på ett knäck om den årliga marknaden (som görs för nittonde året i följd och egentligen skulle kunna skrivas utifrån föregående års artiklar med en liten telefonkoll för att se till att inget blir tokigt) som jag gör när det gäller en större nyhet. Varför? För att det är viktigt för mej att veta att jag gör ett bra jobb.

Jag har samma inställning till mitt föräldraskap: jag vill kunna känna att jag faktiskt gjort allt jag kunnat.

Idag är det svårt. Jag, och behandlingshemmet, inser att vi slåss mot en riktigt stor, fet, våldsam drake. En döv en. Och troligen blind.
Mitt barn är inte längre ett barn i lagens bemärkelse, vilket innebär att jag egentligen inte har ett skit att säga till om. Det är nu inte riktigt så eftersom hon är omhändertagen enligt SoL, så länge hon är det fortsätter jag att vara vårdnadshavare i viss motto. Men ändå.

Nu har soc bestämt att hon ska flytta till egen lägenhet. Jag anser att det är för tidigt, främst med grund i att hon definitivt inte är psykiskt stabil. Behandlingshemmet anser samma sak. Det skiter soc i, och jag är rätt säker på att det beror på order från politikerhåll.
"Plocka hem alla placeringar, vi har inte råd!"
Eller nåt sånt.

Jag anser att det givetvis är så att målet är att hon ska klara sej själv. Jag har t o m börjat packa grejor till henne, glas, kaffebryggare, tallrikar, sånt jag ställt undan under årens lopp med tanke på de stora ungarnas utflygning. Handdukar. Sängkläder. Ni vet.

Men: jag anser att hon ska vara stabil i sitt mående först. Det är man inte när man ligger i sängen och tuggar sönder sina armar eftersom man inte kan hantera panikångesten. När det har varit ett antal resor till psykakuten under senare tid.

Behandlingshemmet söker förtvivlat nån ansvarig på socialen här - men alla är på semester. Alla är på semester till dagen innan hon får tillträde till lägenheten. Fram tills dess? Ja, de permissioner hon får åka på (förutsättningen är att hon bedöms som stabil av personalen) övergår ansvaret till - mej...

Fast inte riktigt. Eller hur det nu är? Hon är ju vuxen? Ska ta eget ansvar? Men varför ringer hon då och vill att jag ska stå för kostnaden för konsertbiljett, det ska hon ju se till att hon fixar själv nu?

Jag är ganska förbannad, som sagt. På att pseudo-nyheter blåses upp till världshändelser.
Nu bagatelliserar jag definitivt inte övergrepp på kvinnor. Hade själva övergreppet varit nyheten hade det varit en annan sak. Men det är blogg-personligheten och vilka följder det blir för bloggen som är "nyhet". Och det är inte riktigt klokt.

Vad jag först tänkte?
"Undrar hur nära vänner de är, reportern och den där Isabella? Klart att de måste vara vänner, annars hade bloggen citerats rakt av istället för att det skrivs ut adress, det är fan bara för att locka folk till bloggen så att räknaren klickar på ett par tusen besökare till, mer klirr i kassan, cash till ny semester i annat land än det där otäcka, mansgrisiga Italien..."

Mummel om storebror

En helveteshelg, rent känslomässigt sett.
Eller kanske inte?

Min underbare äldste son har till sist kraschat, han också. Han ringde, natten till lördag, rätt full. Och förtvivlat gråtande. Han grät och grät och grät. Det var.... Ja, hemskt. Fast bra, också.

Ett av mina stora bekymmer har varit hans oförmåga att hantera situationen. Hans "jag orkar inte prata om det". Hans bortskjutande av mej, av syrran, av allt som har med hennes sjukdom att göra.

Nu brast det alltså. Och han var så himla ledsen.... Rädd och ledsen. Livrädd för att nåt ska hända henne.
"När det gäller mej själv kan jag klara vad fan som helst, mamma, men dom jag älskar, henne och dej och lillebror, det klarar jag inte..."

Han har nån sorts uppfattning om hur en Man ska uppföra sej också, tror jag. Jag har försökt ta det ur honom, och det tänker jag fortsätta med.

"Men gubben, ibland måste man tillåta sej att vara svag för att kunna bli stark", sa jag. Som faktiskt lyckades hålla mej lugn och fin trots väckt mittinatten och trots ämnet som sliter sönder mej lika mycket som det gör honom.
"Men jag förstår ingenting" gråter han, "jag förstår ju inte mamma, hur ska jag kunna förstå, hon är ju inte som du och jag, jag förstår inte..."

Sen ringde han sin syster. Trots att jag försökt allt för att få honom att ge fan i det.
"Gör det, men gör det när du är nykter", försökte jag.
"Då vågar jag inte", sa han. "Jag har inte festat sen i slutet på november eftersom jag blir så här ledsen då, jag måste prata med henne nu".

Jävlar, vad jag var rädd. Hon var nämligen ute med kompisar (är här, hos mej, hela helgen!!!). Nån halvtimme gick. Sen kom hon. Iskall. Genomvåt. Inte nykter. Och gråtande.

Jag svepte in henne i en filt och i mina armar, satte mej med henne i soffan.

"Jag vill inte att han ska vara rädd för mej", grät hon.

Så jag förklarade. Om att det inte är rädd för utan rädd om och att hon är älskad och värdefull av och för honom. Jag tror hon förstod. Lugn blev hon, och efter några knäckemackor och varm och torr pyjamas sov hon.

Inte jag. Unnade mej ännu ett sammanbrott, för jag behöver gråta, jag också. Sen måste jag vara stark mamma igen, för en liten som inte vet vad allt det här handlar om och som dyrkar sin storasyster, för en dotter som är på väg mot en ljusare framtid via behandlingshemmet (det måste bara vara så) och för en ung man, min vuxne son, som nu måste gå igenom sitt hittills svåraste i livet, och inte vet hur man gör. Förstås.

Jag måste få honom att inse att han behöver fejsa det här nykter. Med stöd. Och jag hoppas att dotterns behandling involverar familjen - för det behöver vi. Vi är vilse, vi också, nämligen.

Mummel om misströstan och tillförsikt

Som fenomen är det rätt intressant att studera, en kvinna i sina bästa år som faller i bitar.

Misströstan äter upp mej, och det är jag fanimej inte van vid. Vad händer? Vad har hänt med min förmåga att se en liten rolighet i stora svarta hål, att alltid hitta nånting att göra som leder framåt, att inte ge upp?

Det är det där med tillförsikten jag tappat, tror jag. Förr hade jag alltid en övertygelse om att saker och ting måste bli bättre. Inte nu.

Jag har sett min dotter sönderdrogad, skithög på centralstimulerande eftersom läkare anser att det ska provas - för det är vanligare med adhd. Logiken skrämmer. När man ser henne - och det är tydligt för många inklusive mej att det nog är personlighetsstörning det rör sej om, troligen borderline, åtminstone starka drag av - är just droger en av de saker som kan döda. Missbruk är otroligt vanligt hos borderlinepersoner. Och då ger de henne droger, för att testa.

Jag är maktlös.

Snart faller domen - ska soc följa läkarens rekommendation?

Hon kan inte klara sej ensam ute i den värld hon inte förstår sej på, hon behöver specialboende med utbildat folk omkring sej.

Jag kan inte hjälpa, bara finnas som mamma, och stötta. Kanske. För nu finns inte ork till nånting.

Så många familjer som trasas sönder då psykisk sjukdom slår till, så många som inte får den hjälp de behöver och går under, så många föräldrar, barn, syskon som drabbas så hårt - och vi syns knappt.

Inte de sjuka, inte de anhöriga. Och hur många dör?

Stort misstag att ta det knäcket...

Nu har jag gjort bort mej totalt, grinat en vd rakt i örat...

Telefonintervju om det alldeles strålande tilltaget att försöka få till samverkan mellan olika myndigheter och organisationer om psykvården. Det handlar om den sk Lysekilsmodellen, och målet är att ändra det psykiatriska arbetssättet i Sverige.

En stor konklusion som Anders Milton drog efter sin kartläggning av psykvården var ju nämligen att bristen på samverkan, på samarbete, mellan de olika myndigheterna (andsting och kommun, t ex) gör att många, många ramlar mellan stolarna.

Nu ska alltså det vetenskapligt bevisade effektiva sättet att jobba - alltså enligt Lysekilsmodellen - implementeras i så stora delar av landet som möjligt. Helst hela. Med vetenskaplig uppföljning och högskoleutbildning av case managers....

Och jag grinade. Det var pinsamt, men uppenbarligen finns det vissa saker som triggar förtvivlan som jag inte orkar känna, egentligen. Stackars människa.

Men jag tror hon förstod, och jag lyckades snyfta fram att jag hade en unge precis mitt emellan stolarna, och att det var lite jobbigt, ursäkta så mycket...

Och det gjorde hon. Och önskade mej lycka till.

Jag önskar henne och hennes företag lycka till, för om det går att ändra på det icke-fungerande sätt som människor med psykiska sjukdomar eller psykiska problem hanteras borde hon få en guldstjärna i himlen.

Eller en hel säck.

Mummel om självskadande

Det har hänt igen.

Jag försöker sortera mina känslor, men det är helt omöjligt. Mest känns det tomt.

Efter den första skållheta paniken upptäcker jag att jag är stum och uttryckslös, det är knappt så jag känner att jag själv har en kropp längre.

En timme i taget. Eller en minut. Ibland är det bara en sekund man klarar, och det genom att medvetet fokusera på att andas.

Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Är en svikare på alla plan, eftersom jag är idélös och därtill handlingsförlamad. Alla idéer under alla år har sugit ur all kraft. Allt handlande har lämnat ett tomt skal, en överlevnadsstrategi som helt handlar om att stänga av.

Och att jobba.

Det finns uppenbarligen inget skyddsnät för oss anhöriga. Man ska finnas till hundra procent men har inga rättigheter för egen del. Resten av familjen räknas inte. Om den trasas sönder är egalt.

Jag är så väldigt trött, men upptäcker att jag har arrangerat ett reportage lik förbannat, med en annan mamma, en annan anhörig, för om detta måste det berättas. Kanske kan det ge nånting, en liten tröst för alla de andra familjerna som sitter i samma skit?

Igenkännande och känsla av att inte vara ensam kan bli det som ger en liten gnista till, som gör att de orkar en dag till.

Hoppas jag.