Mummel om stiltje

Flera dagars lugn nu, och det känns konstigt hotfullt.

Jag känner mej distanserad från allt utom den fortsatt vildsinta förälskelsen, glädjen i mina barn och rädslan, den ständiga rädslan.

Många tider att passa, mycket sjukhus är det, för min egen del och för dotterns. Också där är det stiltje, bara väntan och vacuum, inga besked om nånting alls - och de vanliga varför-i-helvete-kan-inte-myndigheter-fungera-tankarna...
Inte ens olika kliniker inom samma sjukhus kommunicerar, vilket ger upphov till ångestattacker och tårar, från dotterns sida.
Jag förstår henne, hon försöker och försöker att göra rätt, men det leder ingenstans, och allt ser hon som svek, personligt... Jag vet ju allt detta, jag vet ju att det faktiskt är en del av hennes sjukdom, varför gör inte vården det???
I min enfald tror jag att de ska ha åtminstone samma kunskapsnivå som jag har, men ibland undrar jag om ens psykiatripersonalen vet vad de håller på med.
Nej, det var orättvist.
Hon har en fantastisk läkare i öppenvården, en fantastisk sköterska som sliter häcken av sej med att försöka koordinera allt - och annars vore hon nog död. Hon har inte mycket tillit till vuxenvärlden, men allt hopp har hon faktiskt inte tappat.

Inte jag heller, inser jag. De dagar jag inbillar mej det är de svåraste, för hopplöshet är granne med döden. Hopplöshet är det mest dränerande i livet. Och hopplöshet har vi känt en del, både jag och hon.

Men ändå. Ändå lyfter vi om och om igen näsan ur kvicksanden och tror på räddning.

Just nu tror jag mer än jag gjort på många år, det är underligt hur stark kärlek är. Kärlek måste vara hopplöshetens motpol, kan det vara så?

Den styrka jag har nu är oändlig, och jag vägrar att känna skuld för att jag börjat leva igen. De gånger skuldjävulen vågar sej på att sticka upp, säga "hur vågar du vara människa, hur vågar du bara vara lycklig när ditt barn lider" slår jag tillbaka.

För var vore hon om jag gick under?

Oförlåtliga misstag

Nej nej nej, tänker jag, men två små streck gör saken klar.

Vissa saker vet man bara. Vissa saker går inte att förneka. Vissa saker kan man aldrig nånsin berätta.

Så nu kommer jag leva resten av mitt liv som en vidrig hycklerska.

"Bland det jag tycker allra mest om är din absoluta ärlighet", säger han, och det är som ett knivhugg rakt i hjärtat.
Aldrig mer absolut ärlighet. Alltid nånting jag aldrig nånsin kan berätta.

Man betalar för lyckan, så är det. När allt ska vara bra blir allt plötsligt svårare än det nånsin varit.

Nu ska jag göra det jag måste, gå vidare, och förtränga. Givetvis är det bara rätt och logiskt. För gammal, för sjuk, för tunga mediciner. Inget att tveka om.
Men aldrig nånsin kan jag berätta.

Jag har sagt att vi måste bygga på ärlighet, rakhet, tillit, annars vill jag inte vara med.

Och varje gång han pratar om min ärlighet kommer det att vara den största lögnen nånsin.

Misstag att lita på apparaten

Nu är det slut på mina skräcktimmar.

Jag ringde polisen, som tog sej in i hennes lägenhet.
Hon sov, fortfarande, efter nattens tablettöverdos.
Hon stannade inte på akutpsyk, eftersom hon ändå inte får nån hjälp, säger hon, och har legat hemma och sovit, hela dagen.

Hon säger att hon inte vill ha mer jävla medicin.
Hon säger att hon inte orkar tro på att nånting kommer att förändras, nånsin.
Hon säger att hon inte orkar nånting alls, egentligen.

Jag trodde att hon var död. Den känslan vill jag inte uppleva igen, nånsin.

Imorgon blir det ännu en dag i ovisshet. Ännu en dag med otaliga telefonsamtal. Ännu en dag med förtvivlan över att jag inte kan ändra på nånting, inte kan hjälpa henne, inte får stötta henne.

SOS Alarm vägrade tala om huruvida nån ambulans hade kört henne, definitivt inte vart, eftersom de har sekretess.
Innebär det att jag inte kommer att få besked den dag, eller natt, mitt barn dör? För eftersom det jävla SOS Alarm inte har tillgång till hennes journaler kan de inte se att det inte råder nån jävla sekretess gentemot mej!!!

Det känns som om allting är förstört, som om jag aldrig får frid i min själ igen, nånsin.

Mummel om ovisshet

Telefonen ringde i natt, en vän till dottern som talade om att hon var på väg att ringa ambulans, dottern hade sagt att hon tagit tabletter, 50-60, blandad kompott.
Inte överraskande, eftersom hon nu igen förväntas ta ansvar för sin medicinering trots att hon bevisligen inte klarar det.

"Glömmer" att ta dem, och eftersom hon ju lovat lämna in det som blir över är det inte ett problem... Eller hur???

Fan. Det är helt jävla sjukt alltihop, inte en chans att hon fixar det här mycket längre.

Har försökt ringa, men hon svarar inte. I morse ringde hennes underbara psyksköterska som hips vips blivit nån form av koordinator nu när soc "skrivit av" henne och berättade att högste chefen för psykvården tillstyrkt behandlingshem. Nu ligger bollen hos räknenissarna. Vilket innebär att det kan gå åt vilket håll som helst. Vad specialister anser betyder inget i de stora ekonomiska sammanhangen...

Jag sms:ar, påminner om att hon har tid på psyk, ber henne höra av sej - ingenting.

Jag är mitt i skräcken, mitt i ångesten, och ångrar att jag inte bett om att få ångestdämpande till mej. Hur ska jag klara det här?

Var är hon? Vad har hon gjort? Är det sant att hon tagit en massa tabletter? Varför fick hon i så fall knalla ut från jouren utan vidare?

Sköterskan kollade, och det var vad hon hade gjort, gått därifrån. Jag förstår ingenting, som vanligt. Och som vanligt kan jag inte göra annat än vänta. Och undra. Undra om det ännu en gång är mitt fel, eftersom jag inte är hemma så att hon kan komma och spela tv-spel, det har hon talat om att hon vill göra, nämligen. Och den usla mamman väljer alltså att vara människa, kvinna, sej själv istället för att rusa hem och se till att psyksjuka dottern får som hon vill...

Vet inte vad jag ska ta mej till.

Hur vet man vad som är misstag?

Hon ringde, ursäktande, visste väl att det inte var riktigt rätt att ryta åt mej för att soctanten inte var på plats.

Jag frågade om hennes piercing, och hon sa att hon tröttnat, fan mamma, jag har haft den i fyra år, och jag tänkte att det ska jag berätta för min egen mor som nästan dog då söta lilla femtonåringen kom hem från besök hos pappa med ring i nosen...
Jag sa till min mor att hon tröttnar snart, den har hon inte resten av livet - och nu är detta alltså bevisat.
De mognar. Växer ifrån sånt som tycks så rebelliskt i tidiga tonår...

Bilden. Den bild där det syntes att hon plockat bort ringen. Den jagar mej. Så vacker är hon, men så otroligt mager, säker femton kilo borta sen i somras, vet inte vad som beror på mediciner och vad som beror på att hon glömmer att äta, eller inte orkar.
Eller - som nu - inte har pengar till mat.

Jag minns hur det var att vara knappt tjugo och hungrig. Prio ett: cigg. Prio två: fest. Så var det. Inte länge, men det var.
Där är hon nu. Inga pengar = ingen mat.

Så jag åker dit med 250 spänn, pengar hon får låna. Det borde sitta inom citationstecken, "låna", eftersom det är högst osäkert att jag nånsin får se en enda krona av de där pengarna.

Hon lägger ut det på facebook, hur bra mamma hon har, mamma kom med cigg och pengar, bästa mamman, och ett sånt där hjärta jag inte vet hur man gör mer än i teorin.

Jag tänker: kommer detta att innebära att hon ger fan i att ringa soc imorgon? Nu har hon ju pengar. Så tänker hon. Nu nu nu - inget imorgon.
Jag säger åt henne att det är ett så litet problem, så lätt att lösa, hon har rätt till försörjningsstöd under den tid det tar att utreda för alla jävlar som utreder, försäkringskassa och landsting och fan och hans moster, hon har rätt till pengar - om hon ansöker.

Det är just det.

Om hon ansöker.

Fan.

Mummel om arg dotter

Helvetesdag igår, inget funkar, ingetgår som et ska, och dottern är trött, rädd och uppgiven. Jag ringer. Och ringer. Och försöker få besked om det ena och det andra och lyssnar på hur svårt det är eftersom dottern missar bokade tider, inte gör det hon måste - men ska jag inte veta det?!?

För henne är det fruktansvärt att lyfta luren och prata med nån hon inte känner. Sen orkar hon inte gå ut, får ångest och missar den där tiden, och så är det igång - hon vågar inte ringa igen eftersom anser att hon misslyckats ännu en gång. Om och om igen.

Endera blir hon självdestruktiv och passiv. Eller så blir hon aggressiv och omvandlar verkligheten så att det är nån annans fel. Hon kan inte fatta beslut. Hon kan inte ta ansvar. Det är precis de bitarna hon behöver hjälp att jobba med, som hon behöver intensivterapi i slutenvård för att ens börja kunna hantera. Skolboksexempel. Så varför är det så svårt för vård- och omsorgspersonal att förstå?

Jag kan inte boka hennes tider på soc, det måste hon själv, personligen, göra. Idag har jag tillbringat en timme med att ringa och väcka, ringa igen och tjata - och så är den person hon måste prata med inte där idag, trots uppgift om motsatsen igår.
Så är vi tillbaka där vi började: trots att hon gör det hon ska går det åt pipan. Igen och igen. Hon får ännu en gång sin negativa bekräftelse.
Fan. Fan. Fan.

Nu är hon förbannad, på mej. På nåt vis blir det (förstås) mitt fel att det blir fel. För jag tjatar ju! Och så blir jag ledsen. Vill gråta lite, men kan inte riktigt eftersom ledsamheten inte når på djupet som den gjorde förr.

Kanske för att jag inte helt fokuserar på henne. Kanske för att jag har så mycket glädje i mitt liv. Och jag får skuldkänslor, som vanligt. Men det måste väl vara bättre att jag är glad och orkar än att jag bor i mitt svarta lilla hål och bara gråter?

Så måste det vara. Så får det lov att vara. Känslorna för barnen är om något starkare nu, det blir spin-off-effekt och jag förundras.

Får ta samma sväng imorgon, bli skälld på och ruten åt och upplyst om att jag är en jobbig jävel, för det finns ingen annan som gör det.

Mummel om minnen

Jag minns.

Hittade boken jag skrev i, då för längesen, och det var som att få ett slag i magen.

Läste mycket Eeva Kilpi då, och försökte skriva som hon, vilket givetvis inte gick. Ingen kan skriva som hon.

Men ändå. Alla dessa ord, tankar, känslor, så otroligt nära och ändå så långt borta, år efter år efter år... Jag tänkte kasta bort den en eller många gånger, men aldrig kunde jag göra det, det var för viktigt och för stort, det största efter barnen, faktiskt.

Egentligen vet jag inte varför. Kan aldrig förklara det. Det bara var, rent och självklart, från min sida.
Han säger: ingen annan har jag haft med mej. Bara du har funnits kvar, som en bubbla som då och då stigit upp till ytan, jag har undrat...

Och jag vet att det var så att det var hans rädsla som satte krokben då, jag kom för nära, han visade för mycket, gjorde saker han alltid ångrat. Säger han.

När jag läste mindes jag varenda stund, varje tanke, varje händelse som tvingade mej att skriva. De ljusa fjunen på ryggen som jag kunde titta på i timmar, när han sov. Hans många flykter och många återkomster, alltid kom han tillbaka - tills jag flyttade långt, långt bort och aldrig mer hörde av mej.
Utom när jag fick mitt första barn, då ringde jag hans syster. Har påstått att jag inte visste varför, men givetvis vet jag det.
Han säger: kanske var det då jag slutade sörja och gick vidare. Fast inte riktigt.

Att prata om då är faktiskt en fin upplevelse, för då ville han inte prata. Nu både vill och kan han, och det är en fascinerande upplevelse att såhär i efterhand få veta.
Att det finns och fanns en hel massa kärlek är väldigt uppenbart, och det är vackert och stort. Skillnaden är att smärtan inte finns nu, inte som då. Att vi båda vet så mycket mer om allt, och inte har några roller att spela, det får vara som det är och det är bra.

Tänk, så det kan bli!

Och tänk att jag inte skrivit ett dugg hittills. Det är inte rätt. Jag borde.

Misstag att oroa sej för lillen

Har ofta tänkt att det skulle vara svårt att presentera en eventuell ny kärlek för lillpojken, kanske för att jag minns hur den store resonerade när jag var ensam med dem - han talade om att jag inte behövde en ny man eftersom jag hade honom...
Det har i o f s inte varit nånting som legat långt fram i skallen eftersom jag ju bestämt att jag inte skulle ha nån ny karl, men det blev ju lite akut nu...

Han tycker bara att det är kul. Det är inte riktigt klokt, egentligen, men han är så glad, så glad för min skull, och lite för sin också. För "annars är jag den enda i klassen som inte har två eller tre", som han uttryckte saken. Tror att han menade att många har både plastpappor och plastmammor, en eller båda.... Hoppas jag, i alla fall. Skulle vara lite knepigt om nån hade ett par tre pojk- eller flickvänner!

Det går knappt att uttrycka vilken lättnad det är att han är positiv. Annars hade det inte gått, förstås. Inte en chans. Men nu, nu är det grönt ljus, och hittills kommer de bra överens. En lycka att se, faktiskt. Givetvis är min lille son som han är, han är försiktig med nya människor, lite avvaktande tills han lärt känna ordentligt, och det är bara bra. Men det har inte varit några problem alls, till min stora överraskning.

Just nu försöker jag bara lära mej att njuta av livet och ta emot all omtänksamhet som sköljer över mej. Det är svårt, men med raka rör, total ärlighet och uppriktighet, är det inga problem. Jag berättar allt som kommer emellan, sånt som oroar mej, och så pratar vi om det. Jag tror att han lyssnar, också, och det, mina vänner, är en väldigt ny känsla...

Den andra delen av mitt liv är jobbig, så jobbig... Hela tiden ligger skräcken precis under ytan, jag är så rädd, så rädd för vad som kan hända. Dottern är mitt i limbo igen, utan en enda fast punkt och utan något hopp. Ansökningar hit och dit, ansökning om att få komma till behandlingshem, ett riktigt behandlingshem med behandling, helst godkänt dbt-hem, och att det måste ansökas igen beror på att det förra godkännandet låg på förra årets budget - och därför måste det alltså ansökas på nytt. Som vanligt, m a o. Alla vet och är överens om vad hon behöver. Inget händer. Och hon tappar hoppet.

Jag tappar inte hoppet, för det får jag inte göra. Är bara lite trött. Runt runt går det, och samma saker som har sagts de senaste sex, sju åren sägs om och om igen. Undra på att hon tappar hoppet, undra på att hon inte litar på nån, undra på att...

Jag fortsätter att hoppas, och jag fortsätter att göra vad jag kan. Det är inte mycket just nu, kan jag säga. Bara finnas, bara stötta, bara vara mamma. Inte mycket mer än så. Förutom att jobba med mej själv såpass att jag orkar ta mina egna känslor, alla de där känslorna som kommer när jag är tvungen att hålla mina gränser, säga nej till att låna ut mer pengar, tala om för henne att hon får lov att vara vuxen, ringa sina samtal, prata med den som måste pratas med. Jag vet att jag gör rätt, att det är det enda sättet att hjälpa henne till en hållbar framtid, ett riktigt liv - men det gör ont, så ont.
Att ha stöd i detta är ovärderligt.

Mummel om konstiga beteenden

Vet inte riktigt vad som tar åt mej en dag som denna.
Vaknade kvart i tre och kunde inte somna om, och är alltså totalt utmattad nu. Borde lägga mej och sova, men det gör jag alltså inte.

Jag handtvättar i stället underkläder. Nya bh:ar, nya trosor och framförallt: en hel massa nya strumpor.

Jag älskar strumpor i alla former, utom knästrumpor och ankelsockor. Att hitta ett par läckra strumpbyxor, helst med mönster eller knasiga färger, är ren lycka. Min senaste kärlek, over-knee strumpor, är helt fantastiska, eftersom man kan kombinera dem både med roliga strumpbyxor eller lite styggare stay-ups...

Det går så långt att jag till och med stickar over-knee yllestrumpor, och njuter av tanken på varma ben trots kjol i snön...
Minns att min mormor berättade om eländet med kläder då hon var barn, hur snön kröp in mellan strumporna och livstycket då hon gick till skolan, och tänker att det minsann inte alls var bättre förr.

Så nu vet ni. Jag är strumpoman...

Mummel om småproblem

Retar upp mej när jag vaknar, eftersom jag alldeles tydligt känner att jag har en förkylning nånstans långt bak i näsan, på väg ner i halsen är den också. Lite extrahostigt, inte bara rökhosta...

Så irriterande. För om jag blir förkyld kan jag inte träffa min käraste, han ska nämligen åka Vasaloppet och har ett antal lopp före, tror det kallas seedningslopp. För att bestämma i vilket led man ska trängas när det beger sej då i mars.
Förkyld får han alltså inte bli.

Sen är det - förstås - den jävla snön... För halvinvalider som jag ställer det till en hel del. Jag har till exempel svårt att gå ut, eftersom riskerna att slå en rejäl rova ökar, och en rejäl rova får jag inte slå... Så rädslan förlamar en del.

Skotta snö är jag riktigt dålig på, och det inkluderar skotta fram insnöad bil. Kanske får jag lov att vänta på nån som är mer kapabel, men då får jag vänta länge, så länge... Kanske ända till fredag? Eller ännu längre, om jag nu blir förkyld...

Största problemet är väl att jag faktiskt inte äger en snöskovel. Får ringa far och kolla om jag får låna, för bilen måste fram!
Får erkänna att det är i sådana här fall jag verkligen störs av mina fysiska begränsningar, jag vet vad det kostar att skrapa fram en bil, eller gå till affären och bära hem varorna... Blir deprimerad i förväg, och det slutar ofta med att jag undviker att göra eftersom jag blir rädd för smärtan som kommer efteråt.

Nej, man vänjer sej aldrig. Det går att förtränga, att glömma bort mellan varven, men just i de här lägena känns begränsningarna tydligt och det ekar i huvudet "inte normal, inte normal, inte..."

Vill inte vara sjuk, och därmed undviker jag sådant som påminner mej. Jag vet att det är fel, men ännu är jag inte stark nog att ta mej förbi det. Kanske blir jag det, snart, kanske kan jag ta all den positiva energin jag nu har och omvandla den till kraft att förändra. Hoppas går. Absolut.

Och är det inte värre än ångest inför snöskottning är ju allt bra!