Nej nej nej, tänker jag, men två små streck gör saken klar.
Vissa saker vet man bara. Vissa saker går inte att förneka. Vissa saker kan man aldrig nånsin berätta.
Så nu kommer jag leva resten av mitt liv som en vidrig hycklerska.
"Bland det jag tycker allra mest om är din absoluta ärlighet", säger han, och det är som ett knivhugg rakt i hjärtat.
Aldrig mer absolut ärlighet. Alltid nånting jag aldrig nånsin kan berätta.
Man betalar för lyckan, så är det. När allt ska vara bra blir allt plötsligt svårare än det nånsin varit.
Nu ska jag göra det jag måste, gå vidare, och förtränga. Givetvis är det bara rätt och logiskt. För gammal, för sjuk, för tunga mediciner. Inget att tveka om.
Men aldrig nånsin kan jag berätta.
Jag har sagt att vi måste bygga på ärlighet, rakhet, tillit, annars vill jag inte vara med.
Och varje gång han pratar om min ärlighet kommer det att vara den största lögnen nånsin.
8 kommentarer:
Mummel, vännen! Gå framåt! Snälla du... Det finns något som heter förlåtelse och framtid. Det behöver inte vara han som ska förlåta dig nu - förlåt dig själv, vad det än var! Du har tröstat mig med att det som sker, det sker när det är dags för det. Isåfall så skedde det som skedde för att det var hit till idag vi skulle komma. Här ni skulle stå. Jag har ju egentligen ingen aning om vad du tänker på just nu. Men berätta inte för honom om det skadar er. Bygg nytt - du är så värd det!
KRAMAR så mycket, så mycket, om det hjälper.
Jo, visst är det så.
Men vissa saker är så förbannat mycket "får inte ske" och "det ska aldrig hända mej" - och så händer det.
Jag har tre barn, och kan inte få fler. Älsklingen har inga barn, och kommer inte att få några heller, inte med mej.
Så det där extra lila strecket var som en kniv i mej...
Fick läsa om flera gånger innan jag fattade innebörden va vad du skriver. Herrejävlar. Eller nåt sånt. Jag vet att jag skulle göra som du, sedan vet jag inte om jag skulle mäkta med att 'mörka' inför min älskade. Fattar inte varför just du av alla ska behöva hamna i det här just nu? Känns bara så jäkla too much att jag inte har ord. Jag önskar så innerligt att du ska få vila en stund, få ta del av det goda livet. Styrka och kramar!
ååh, jag vet inte vad jag ska säga nu... Kram! Du behöver inte lösa allt just nu ikväll... Det blir bra, som det ska!
Käraste ni!
Tänk att man kan få så mycket värme och styrka från sin hemliga lilla blogg...
Nej, jag kan inte berätta, det vore att riva i sår som inte riktigt har läkt - och de är inte mina sår att riva i...
Jag måste göra vad jag måste, och se till att jag aldrig hamnar i den här situationen igen.
Men som min bästasystervän sa när hon hamnade i samma sits: Man vet ju åtminstone att kroppen funkar som den ska...
Kramar till er, fina människor!
Du kommer att fatta ett beslut som känns rätt för dig, och oavsett vad så är det just DITT beslut - du har nog omkring dig som det är, och behöver nog inte mer tror jag...
Det blir nog bra ska du se.
Bästasystervän verkar vara en person med min nattsvarta humor. Allt blir bra, det är då bara fasiken att inget någonsin blir som man tänkt sig. Kram!
En del sorger, tror jag, klarar man att bära ensam, i vetskap om hur mycket man då skonar andra. Så om du tror detta är för tufft för honom att hantera, prata med din syster, med oss andra. Gråt här, men inte där. Eller lyssna av honom, kanske kan han faktiskt förstå. Gör inget svårare än det blir (betyder inte att jag förringar liv), men acceptera att så här är det. Ibland gör livet ont som f-n, glöm inte att du har lycka också. Ta hand om den! Kram (tvungen att snabb-logga-in bara för att krama, måste rusa igen)
Skicka en kommentar