Jag minns.
Hittade boken jag skrev i, då för längesen, och det var som att få ett slag i magen.
Läste mycket Eeva Kilpi då, och försökte skriva som hon, vilket givetvis inte gick. Ingen kan skriva som hon.
Men ändå. Alla dessa ord, tankar, känslor, så otroligt nära och ändå så långt borta, år efter år efter år... Jag tänkte kasta bort den en eller många gånger, men aldrig kunde jag göra det, det var för viktigt och för stort, det största efter barnen, faktiskt.
Egentligen vet jag inte varför. Kan aldrig förklara det. Det bara var, rent och självklart, från min sida.
Han säger: ingen annan har jag haft med mej. Bara du har funnits kvar, som en bubbla som då och då stigit upp till ytan, jag har undrat...
Och jag vet att det var så att det var hans rädsla som satte krokben då, jag kom för nära, han visade för mycket, gjorde saker han alltid ångrat. Säger han.
När jag läste mindes jag varenda stund, varje tanke, varje händelse som tvingade mej att skriva. De ljusa fjunen på ryggen som jag kunde titta på i timmar, när han sov. Hans många flykter och många återkomster, alltid kom han tillbaka - tills jag flyttade långt, långt bort och aldrig mer hörde av mej.
Utom när jag fick mitt första barn, då ringde jag hans syster. Har påstått att jag inte visste varför, men givetvis vet jag det.
Han säger: kanske var det då jag slutade sörja och gick vidare. Fast inte riktigt.
Att prata om då är faktiskt en fin upplevelse, för då ville han inte prata. Nu både vill och kan han, och det är en fascinerande upplevelse att såhär i efterhand få veta.
Att det finns och fanns en hel massa kärlek är väldigt uppenbart, och det är vackert och stort. Skillnaden är att smärtan inte finns nu, inte som då. Att vi båda vet så mycket mer om allt, och inte har några roller att spela, det får vara som det är och det är bra.
Tänk, så det kan bli!
Och tänk att jag inte skrivit ett dugg hittills. Det är inte rätt. Jag borde.
2 kommentarer:
Att få läsa hos dig, är en enorm tröst. Nu inatt, är det som att dra en darrande, trött suck, andas ut och få lyssna på en vacker saga. Tårarna har nästan tagit slut. Jag vet, alla dina berättelser är inte vackra sagor, men denna just nu är. Och jag förundras över att jag inte känner den minsta avund, att jag bara blir lugn. Lycklig för er. Livet kan vara rättvist ibland, det gör mig lugn. Jag försöker stanna i det lugnet, just här. Imorgon kommer sen och nästa dag och nästa och nästa och sen, kanske... Idag hjälpte du mig så mycket, så otroligt mycket, hoppas du inser det. Kram!
Eeva Kilpi hon är underbar, fortfarande.
Din dotter, hoppas att det också ska blir bra, till sist. Jag hoppas så det.
Så härligt...
Och nej, jag trodde aldrig att jag skulle uppleva livet som lätt eller vackert eller ens värt att leva igen.
Tog mej igenom en minut i taget, alltid trött, alltid ledsen, alltid på gränsen till tårar.
Nu, trots att det fortfarande är för jävligt tungt, är det också lätt. Lättare, iallafall. Jag orkar!
Och vet att man tar sej igenom. Kanske med svåra skador, men igenom. Det där ljuset i slutet av tunneln som nån alltid flyttade på när jag trodde att jag såg det finns faktiskt...
Kram
Skicka en kommentar