torsdag 12 februari 2009

Mummel om alla försök till förbättring

Jag tänker på intentitoner, och försöker verkligen, det gör jag.

Det är så mycket jag borde, för min egen skull - men inte orkar. Jag menar inte orkar som i "nä, jag orkar inte, det är för jobbigt" utan jag menar verkligen inte orkar, som i "min kraft räcker inte, jag måste prioritera så hårt så att det som egentligen är viktigt blir mindre viktigt jämfört med annat".

Om nån förstår hur jag menar...

Barnen kommer först. Så är det bara, och så har det varit sen den förste lille kom för drygt 21 år sen. Den förste lille krisar nu, btw, han har mycket att fundera över.
"Den här jävla familjen är ju som en jävla såpopera", röt han, och "det är väl en jävla tur att jag åtminstone bara har en mamma, dom där två jag kallar för pappa gör mej bara ledsen..."

Så han har problem med svek, och underligt nog är det så att han projicerar på sin relation till lillebror. Där har han det jobbigt, lilla-gubben-som-är-ung-man. Han vill inte att lillebror ska känna att storebror inte funnits där.

Jag är stolt över honom, och så inihelvete stolt över att han ringer mej... När jag sa att han ju kan prata med mej, då borde han ju kunna prata med den Biologiske (som drog hundratals mil bort med sin nya kvinna när han var knappt 2 år) och den man han alltid ansett vara pappa, alltså syrrans biologiske, och då säger han:
"Det är skillnad med dej. Du har alltid funnits där för mej. Och du är inte bara min mamma, du är min bästa vän."

Och nu gråter jag igen, förstås, för det gör mej så oerhört lycklig att han ser det så.
Jag säger samma sak, och menar det. Min äldste son är en bästa vän.
Det är vackert, och svårt att förstå på sätt och vis - men jag vet att mycket hänger på att vi är så lika. Förstår varann utan ord.

Jag säger: "Men du blir ju så förbannad, ryter och bär dej åt" och han säger: "Det är ju inte allvarligt, det vet du ju, det är ju efter det jag börjar tänka, vet du väl."

Och visst vet jag.

Så nu är jag mitt i göra-livet-bättre-för-son. När jag borde åtminstone försöka göra livet bättre för mej...

En sak ska jag. Köpa ny bil. Åtminstone en nyare bil, i klart bättre skick än fanskapet jag har nu. Den går visserligen - ibland. Förra veckan kokade den lite... På väg från begravningen. Och i förrgår gick den nästan ända fram till jobbet, resten fick jag hjälp att knuffa den...

Jag behöver trygghet, på alla plan, och jag har ingen, på något. Hur förbättrar man sej då???

3 kommentarer:

Majsanochmalla sa...

Hallå..

Förbättra sig!?!??!

Näe... Använd inte det uttrycket om dig själv... Du är på väg mot förändring..

Jag har mina egna målstolpar.. Jag vet att det låter fjuttigt, löjligt och kanske tom barnsligt. Men jag skrivet upp alla måsten på en lapp.. Så betar jag av.. Mitt sätt att hantera saker, svåra saker.. Läskiga saker..

Pok

Mallafinispojkemanduharbralla

Herr o fru Lundin sa...

Ett litet steg i taget och du ska se att solen snart skiner på dig!

Stor kram!

Mummel sa...

Tackar, gulle er.

Förstås är det så. En sak i taget.

Men att solfan skulle börja skina efter ett helt liv har jag svårt att tro...

Gör det det tar jag det som extra plus!

<