Mummel om skam

Skittaskig natt, p g a att jag bär mej åt som en.... Ja, som en sjuåring, typ.

Skäms. Oj, som jag skäms.

Fick hem en glad och go kille, som öppnade födelsedagspresenter med stor glädje. Jättekram efter varje paket, t o m de nyttiga (nya skor, och en balansboll som han får dela med mamma!), sen lek med nya sakerna, tårtbak till kalas, och bad.

Ett jävligt välbehövligt bad. Lortigare unge har jag sällan skådat, kanske aldrig. Inte ens efter en vecka i skogen var han så skitig, då hade vi sjön att blaska av oss i!
Han minns inte att han duschat eller badat under pappa-veckan. Tur att han var i badhuset en dag, iallafall. Lortranden i badkaret går till historien.

Sen. Sen frågar jag, vid mysstunden vid läggdags, vad som varit bäst under dagen, för det pratar vi alltid om. Bästa och värsta. Värsta är oftast ingenting. Och han säger: "Att battla med pappa".

Jag sjunker. Igen. Jag vet ju för fan att jag inte kan tävla mot det jävla tv-spelet, varför gör det mej så ont varenda gång?!?

För att jag är en omogen skitbarnslig larvig patetisk människa. Som vill ha bekräftelse på att jag är bra, att mitt barn gillar mej också, liksom... Trots att jag inte har råd att köpa Playstation med Guitar Hero och extragitarr.

Fan också. Skjut mej.
Jag grät. Länge.

Sen bad jag om ursäkt. Det blev ett bra samtal, men jag hoppas vid gud att det är pms eller klimakteriet. Såhär obalanserad och otäck vill jag fan inte vara. Småungar ska inte ha morsor som reagerar som småungar.