Vaknar för sent. Självklart har väckarradion slagit på, men jag har tydligen valt bort den. Lyssnat lite istället för att vakna.
Har jag bråttom? Egentligen inte. Och jag inser att mycket av den stress jag känner är självskapad. För visst hinner jag? Och om jag nu inte riktigt skulle hinna, är det då en sån katastrof?
Självklart inte. Min rysliga punktlighet är sjuklig. Vete fan var den kommit ifrån heller, jag tycker bara att det är så fruktansvärt oartigt att inte respektera andra människors tid bara för att man själv inte kan passa den. Tiden, alltså.
Kanske samma sak med rutiner. Men nu är det så att just morgnarna har blivit min egen tid, den enda egna tiden - under barnaåren, vill säga. Och det är svårt att bryta, det där.
Vanor. Eller kontroll? Vet inte riktigt. Jag är inte sådär analt kontrollerande, med petighet och städmani, men vissa saker släpper jag inte på...
På jobbet: ny bänkkamrat i min hörna. Och herregud! vilken ordning mannen har på skrivbordet... Får lite panik av att se det, faktiskt, när jag jämför med mitt eget, vill säga.
Papper överallt. Gamla bra-att-ha-papper, och så det som är aktuellt för dagen. Research för kommande grejor. Urklipp, gamla tidningar, och så en bit av bordet som faktiskt är rätt tom - med pennmuggen och alla visitkort och svarta boken med telefonnummer i.
Men hans... Tvärtomt. Utom fina små saker, bilder på familjen (mina sitter på skärmen huller om buller, mina hullerombullerbarn passar inte i ramar), allt i perfekt ordning. Inte en kaffefläck så långt ögat når.
Vem fan har tid att hålla skrivbordet i sån perfekt ordning???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar